Vit duk med gult och blått på paletten.
Noll kreativitet trots total sinnesnärvaro. Stirrar blint på den vita duken framför mig. Fruktansvärd känsla far igenom mig; -Jag har tappat det! Innan jag ens hinner börja nästa tankerad, slår det mig. ”Robban, du har inte rört din färg eller penslar sedan 2010”. Vad sysslar du med?
Hur många timmar har jag inte suttit vid skissblock och gång på gång tänkt att -Vad skönt det ska bli när jag kommer ifrån all denna jäkla stress här hemma?
Att kunna lägga fokus på alla idéer och tankar jag rafsat ner på skisser.
Tankar och färgexplosioner i huvudet jag länge gått och suktat efter att få lägga på palettkniven. Inget av det hände. Så, vart har det tagit vägen? Jag menar. Alla motiv jag hittat här. Alla olika färger som är helt unika, allt finns här. Framför mig på denna vackra, underbara palett – Kreta. Alla hundratals gröna nyanser.
Dessa blågröna färgbrytningar i oändliga kombinationer. Allt finns framför mig. Men ändå. Ändå händer det inget. Tankarna ligger på en gul och blå palett... Sverige, och Mia..
Färgerna börjar ändras igen..
Varje gång vi varit här, säger Mia att: -Robban, Tänk när vi är här för alltid. Då kan du måla allt detta precis när du vill. Långt innan jag själv haft tanke på att ta ett steg till, har Mia redan sett vart mina steg bär av. Mot skulptering, mot form. Länge, i flera år faktiskt. Har Mia frågat mig varför jag inte tar min stil till nästa medium? Att prova och måla på saker jag annars aldrig skulle måla på. Lera, sten, glas.. Och, det är sant. Även om jag varit där innan för flera år sedan och pillat, kände jag aldrig att jag hittade bindemedel för att ena allt. För att liksom få ihop allt.
Ett koncept som känns bra.
Här har jag all chans i världen att hitta det. För här är det vardag.
Ute har naturen börjat byta färgspektra på paletten. Det gröna, rosa och sprudlande nyanser av lila, brunt och orange, har så sakta börjat byta ut mot Gult. Det är grönt, på sina platser, men oj så torrt det är. Allt vatten som kom under katastrofen har verkligen gjort verkan. Det har man sett på annars helt grå och sandiga platser har sedan länge varit fyllda med grönt gräs. På sina platser har även blommor haft mod nog att leta sig fram på trottoarkanten. Ogräset börjar få nog av torkan och det gröna, sköna och mjuka gräset som var så skönt att gå i på morgonen. Med sina små fuktiga dagg på. Har nu blivit sträva och stickiga. Hundarna vill knappt gå ut i ”gräset” längre. Värmen är en sak för dom små, men jorden bränner. Att få tiden och gå..
Ensam i paradiset. Vad göra? Som alltid, plockar Robban fram sin samling av avkoppling. Att leva med en nattarbetare, har inte bara saker som kan vara tuffa och svåra att leva med. Att gå om varandra, Ena nattjobbare. Andra dagarbetare. Tufft att få ihop det kan jag tala om. Men, man härdas. Om inget annat hittar man sina sätt att spendera sin tid i ensamheten. Själv hade jag mitt målande och hemmajobb som fick tiden att gå till nästa lediga tid tillsammans.
Har bestämt mig att ta upp det igen, Målandet. Känner att jag behöver det, för min själ och uttryck. Känns som det är dags helt enkelt. Har fullt med underlag jag drömmer om att få upp på duk och vägg. Här finns massor av stora, tomma vita väggar som kallar på mig. Som bara ber om att bli målade. Under tiden i Koutsouras letade jag leverantörer på material jag behöver, men det är inte bara svårt utan när du väl hittar – Extremt dyrt! Som mycket kan vara här. Speciellt vid import av varor som inte beskattas utanför EU. Hemma köpte jag en 10 meters rulle med bomull eller linneduk för under 1000 SEK inkl. frakt. Här ligger ungefär samma kvalitet på ca €500 ex frakt. Och tro mig, tavelduk väger! Även om du beställer obehandlad eller förpreparerad. Har dock hittat en försäljare av bomullslakan och linneduk. Får se om han kan ordna fram ett par meter. Färg är lite lättare. Även om man inte säljer mina favoritmärken så får alternativ duga ett tag. Penslar och verktyg skickar Mia hit som varit lagrat hemma hos svärmor.
Ska bli skönt och hålla i dom igen. Lite spooky, men ser fram emot det.
Här nere går tiden så sakta. Speciellt när jobbet än så länge bara är sporadiskt och inte på schema. Får se framöver i mitten av Juni om det blir mer turister som kommer hit. Då har jag mer jobb. Det har vi alla här. Under tiden tar jag ströjobb och försöker få ihop det för dagen så att säga. Fylla på kylskåpet, spara till nästa räkning, och helt enkelt försöka få plånboken att inte behöva öppnas, eller iallafall, allt mer sällan. Storkok är perfekt nu när man har lite tid mellan varven. Om inget annat skingrar det tankar ett tag.
Oliver och Olivolja, smörjsystem.. Hjälper till i olivlunden när det går och när jag behövs. Tiden går när man jobbar och man tänker inte så mycket på klockan då heller. Gillar att vara i olivlunden. Svalt och massor av djur. Helst när jag får höra alla berättelser om området, om folket och om alla öden och tragedier som området råkat ut för. Många av dom gamla minns fortfarande hur det var att inte ha mat under krigstider. Att svälta är absolut det man främst ser till att ingen gör här. Som i många länder i krigstid, även i Sverige. Lär man sig uppskatta det enkla. Vad naturen har och erbjuda i sitt egna skafferi.
Bäst gillar jag att se när papous visar mig saker. Små detaljer, och med sin underbara röst som påminner om en lugn naturberättare, Och tillsammans med sina grova händer – Som berättar en historia i sig själv. Det som slår mig mest, när han som en gasell vandrar obehindrat mellan träd och vallar av jord och vattenledningar. Är, hur anpassat allt är här. Allt ifrån de enkla lösningarna på saker som vi måste åka runt en hel dag till byggvaruhus hemma för att kunna fixa. Till de små vardagliga sakerna som att stapla, lagra och bevara överallt. Överallt ser jag i vrår och på platser - torkade paprikor, lök i knippen, örter i små högar som ska torkas. Dagens skörd på gurkor, zucchiniblommor som ska rensas, bönor som ska sköljas. Potatis som ska sättas och ligger i tunnor, beredda. Mandlar som ska knäckas och torkas. Ja, överallt ligger det saker från naturens skafferi. Det som slår mig är hur man hinner med allt som 80-åring? Smörjsystem! Så är det... Olivoljan.. Det måste vara den...
Behöver ju röra på mig. Men att promenera i 35+ grader utan vind är inte min grej. För tio-femton år sedan, Absolut! Då sprang jag 10km om dagen och tränade två fyspass i veckan. Men efter kroppen sagt ifrån och ett alldeles för gott leverne, har det blivit dags för mig att inse att min fysik inte hunnit ikapp. Så, jag rör på mig när tillfälle ges, och försöker njuta i värmen istället. Denna tid nu när Mia är i Sverige har även påverkat. Mindre TV kvällar innebär mindre godis. Är inget godismonster, men är svag för choklad. Och här är man superduktiga på att göra bakelser med choklad i alla dess former. Men, inget för Robban innan Mia är hemma igen, då ska vi ”svulla” (trycka in) från Takis en hel kväll, hahaha.
11 veckor kvar, bara..
För någon dag sedan när jag körde in till Ierapetra, var det varmt som tusan. Vissa sträckor kunde man känna omslag i luften, som att öppna en ugn, för att lika fort försvinna nån sekund och flera meter senare. Härligt! Mellan Agia Fotia och Ferma hörde jag ett välbekant ljud – Kan det vara så? Är det sant? Redan? Jodå, i värmen hade några enstaka cikador letat sig upp i träden jag körde förbi. Inget vrål-skrikande, men dom var där. Kändes härligt, älskar dom små rackarna. Så jodå, värmen lockade fram ett par som tyvärr tystnade ganska snabbt igen. Var tvungen att ringa och berätta för Mia. Kändes som ”hemma” när jag körde igenom Ferma och hörde dom små liven. Finns inget bättre än att sitta i olivlunden och äta frukost till detta underbara ljud. I Ferma var det så högt ibland att vi var tvungna att stänga för att kunna höra varandra.
I telefonen känns det som att allt är så långt borta. Hur ska sommaren bli? Kall eller varm? Kommer vi klara det ekonomiskt i år? Finns jobben kvar efter säsongen? Många frågor som börjar bli allt mer aktuella. Än så länge går det bra i ensamheten. Man vill ju så gärna berätta om dagen, att själv höra att allt är bra.
Tre månader! Jösses! Tre veckor har gått, elva kvar. Dessa tre har varit en kamp att klara av. Varit tvungen att gå rundor bara för att få tiden att gå.
Skönt med musik under dagarna. Speciellt när jag lagar mat. Känner mig avkopplad då. Ibland bara tar jag hojen och kör en runda med musik i öronen bara för att skingra tankar och saknaden. Har besökt otroligt många underbara stränder under dessa veckorna.
Härom dagen stannade Vilma när vi var ute.
Hon tittade på mig med sina kastanjebruna ögon, -Måste vi? Hon var trött.
Insåg då att vi gått 5 rundor idag i 30+ graders värme på skållheta vägbanor, kokande asfalt och stekande sand. Stackare! Hon är bäst! Hon och Nellie förstår att något inte är samma med mig. Dom är mer ”på”. Vill mysa hela tiden. Dom ser på mig att allt inte är hundra.
Måste dämpa det här med att ge dom små gott hela tiden. Rastlösheten drabbar även dom. Hör att det ska bli lite sämre väder. Skönt för vovvarna.
Nu tar vi sista nattrundan vid tolv på natten. Helt tyst och tomt ut då.
Just det ja!
Hahaha, Måste berätta en sak som hände förra veckan. På tal om ute på natten. Var ute med Vilma strax efter ett på natten då jag inte kunde sova. Vi gick en runda på en