• Mia

Välkommen till ”Lilla Mexico!”

Som ni kanske förstår så njuter jag av lagom värme och går på våra promenader med töserna medan Robban är på jobbet.Hundarna älskar denna tiden i Oktober lagom varmt. Det har faktiskt blåst en hel del denna sommaren och varit otroligt varmt, så nu är det underbart att vara ute i naturen. Nu väntar vi bara på att Robban ska vara hemma med oss så vi kan göra saker tillsammans. I morse sa jag till Robban, -Älskling! snart är det Julafton. Robban: -Näää! Usch! Nu kommer också dom äckligaste tusenfotingar tillbaka i miljontals så då har du att göra” svarade han - För dom kommer att hitta in... -Blääää! Säger jag bara.


Mimmi och Vilma har det underbart! Och vi är så glada att vi fick henne, min lilla sötnos. Vi håller på att lära oss sitt och annat som är bra för en vovve att kunna.

Mästaren”- vår lilla Vilma, hjälper gärna Mimmi. Vilma säger;

-Du din lilla loppa! Om man sitter fint, så blir det något att äta på. Ta inte så lång tid på dig. Dom tävlar också vem som kan äta fortast. Vilma vinner såklart – Matvraket.

Hon kan ha fått mat precis, men ändå ska hon sitta och tigga två minuter senare...


Den hunden. Märks hon är Robbans hund. Dom är likadana båda två, -Hahaha.

Skulle någon av dom båda tacka nej till mat, skulle det vara kors i taket, och ligga nått bakom. Skämt å sido..

Tiden går fort, även här i Kalo Nero. Snart så ska dom börja plocka olivträden, för dom är rätt tunga med oliver. Och samla ved inför vintern. I veckan har alla eldat på ordentligt, och gjorde sin Raki. Ving stänger sina hotell för säsongen. Detta året har vi inte varit där och tagit bilder. Det är ju numera bevakat dygnet runt, med en vaktkur dessutom. Så det är svårt att gå dit och beundra utsikten.


Hmmm, vad kan man göra idag med nyplockad Zucchinipumpa tro?

... lite färska ägg och nyplockade fikon?


Med färska grönsaker från odling till tallrik, är det svårt att misslyckas i köket...

Tänker på hur fort tiden har gått. Har varit här hemma nu i 5 månader.

Jag och Robban fick 10 dagars ledighet med varandra innan han skulle börja arbeta inför säsongen. Eller, rättare sagt - Vi hade tur. För egentligen skulle han bara fått 5 dagar efter att jag kom hem, men dom öppnade lite senare så.. Tur för oss.

Sen har han bara haft fyra hela dagars ledighet efter det. Varav en av dagarna hos mekanikern och fixade bromsarna. Så det ska bli skönt när vi är hemma tillsammans.

Kanske Robban kommer jobba med att plocka oliver detta året igen? Han vet inte. Han har inte varit runt och frågat än hos dom han brukar hjälpa. Men han kan alltid köra ner och sätta sig på morgonen nere i byn, tillsammans med alla andra ”gästarbetarna”, och kanske ha tur?

Jag vet att han inte orkar detta året. Och kanske väntar till nästa plock-period i januari/februari?

Många väntar med sina oliver, och sist fick han jobba hos folk som inte bor på ön permanent, men måste hit och plocka sina olivträd.

När vi väl har tid tillsammans, blir det turer till bad och sena "myskvällar" med Smurfen...


Plocka snäckor och stenar längs stranden medan grillen värms upp...

I Kalo Nero är det mycket palmer som har växt som ogräs lite här och där - Så mysigt. En jag känner i Makrigialos berättade för mig att man kallar Kalo Nero för ”Mexico”.

Och jag skrattade och sa; -Ja visst är det så.

Det är helt öde på vissa ställen här ute. Och männen som bor här, bär skägg och mustasch - Mycket och stort! Kaktusar växer vilt med frukter, rovfåglar cirkulerar ovanför - Det är ett Cowboyland med får och getter. Går runt mycket med våra hundar och möter solbrända män, klädda i sina skägg och mustascher. Dom kommer i sina fallfärdiga pickups, laddade med höbalar. Och kryper fram längs vägen för att inte tappa något från flaket. Dom hälsar glatt när dom ser mig:

- Geia sas, Maria! Volta? Banjo?

Med ett stort leende bakom allt skägg med sin ”rullade” mustasch, som är så stor att man inte ser munnen på honom. Jag ler tillbaka och säger:

- Ochi banjo, Volta me skilous.

- Bravo Maria! säger mannen. Och ger mig ett stort smil, där under mustaschen. Medans han glider vidare med sin pickup, fylld till bristningsgränsen med hölass.


Äntligen ett staket och en Grind! Nu är det "Maria me Porta" i byn, -Hahaha...

Här i byn hälsar man på varandra med förnamnet.

Och jag minns när jag precis kommit hit och var ute och gick en morgon.

Första personen jag mötte hälsade artigt på mig – Med mitt förnamn; ”- Kalimera, Maria”. - Hur i hela fridens namn vet hon vad jag heter!? Minns jag att jag tänkte först. Men sen kom jag på att Robban har bott i byn ett tag nu, och säkert berättat om oss och mig? Han berättade att alla i byn undrat om oss. Varför han är ensam? Var hans fru är? Och så vidare.

När han väl berättat så svarade alla med ett; - Ahhhaaa! Samtidigt som dom la huvudet lite på sidan. För, här i byn, och i många andra småbyar. Är man viktig om man arbetar inom sjukvården. Lärare och Sjukpersonal står högt i kurs.

Och jag kan inte räkna upp alla gånger man stått utanför och ojat sig och vill ha mina goda råd. Eller så ska jag hjälpa dom med sina åkommor.


Samtidigt förstår inte dom inte alltid hur viktiga dom är för oss andra.

För, utan dom har vi ingen olivolja i världsklass, inga nyttiga och ekologiska grönsaker eller supergott kött i affären, utan massa antibiotika. Dom kämpar varje dag, året runt, med sina odlingar och med sina herdar. Och det är ingen skillnad på oss alls – Alla är vi lika viktiga.


Deras fruar ser jag sällan. Tror dom sitter tillsammans med en liten kaffe och pratar om vad som händer i byn? Och om olivoljan, som är så viktig för dom.

Dom har också massvis med får och lamm som ska gå på långa promenader upp i bergen för att äta sig mätta och må bra. Dom går fritt och det tycker jag är så underbart, istället för att vara instängda i en liten hage. Det är tufft att gå i bergen, så dom är tuffa dom små dunbollarna. Det är nästan så jag hör Ennio Morricones musik till The Good the Bad and the Ugly Med Clint Eastwood. För du är ensam och har havet på ena sidan och bergen på andra sidan.

Över mig flyger falkarna och jag hör dom vissla högt uppe i luften.

Uppe i bergen hör du: -Boom! Boom! Det är jakttider just nu.

Det är bara en häst som fattas så är allt komplett för en spaghetti film.




Härliga möten vid köksfönstret på morgonkvisten...

Igår så stod jag och förbereder en sallad, när helt plötsligt så var tystnaden borta.

Och jag hör två riktigt höga hagelgevär-smällar bakom huset – BOOM! BOOM! Grannens hönor sprang fort bort till mig nära husets framsida helt förskräckta.

Våra hundar, och grannarnas hundar skällde hysteriskt!

Och jag ut på verandan - Vad i he**** är detta!?!

Ser då en skäggig man stå nära vår tomt på bergsväggen, med en stor puffra vilandes i handen. Och nedanför stod en annan man. Med mer väldresserat ansiktshår.

Dom hade skjutit något djur, vet inte vad det var. Såg inte, för djuret låg i en plastpåse dom bar på. Inte så roligt, tycker jag! Jag stod och tittade på dom länge - Och stirrade!

Jag hörde att de pratar med varandra. Och förstår att det var om mig.

Sen kom Robban och blev irriterad på mig, för att jag reagerade och faktiskt blev lite rädd.

Eftersom jag inte gillar jakt så är min reaktion normal, tycker jag såklart?! Men Robban förklarade, att dom skjuter av skadedjur för att hålla en viss nivå på rovdjur som mårddjur och minkar nere.

Dom skjuter av kaniner för att göra gryta. Men även för att hålla antalet kaniner nere.

Oavsett vilket, så gör dom inte det för nöjets skull, ”-Men jag förstår dig”, avslutade han.

Han vet hur jag blir när djur är med i bilden. Har nu kommit in i rutiner om hur det funkar här på landet.

Och det är tufft med vissa saker angående djuren.

Alla har hundar, känns det som.

En del springer lösa hela tiden - En del sitter fastlåsta hela sitt liv. Och jag förstår inte deras (ägarnas) sätt att tänka? Mitt hjärta blöder för deras fångar som ska sitta av tiden, utan att ha begått något brott. Dom har inget värde.

Och bor du i området - Ska du inte blanda dig i.

Det är den (idiotiska) accepterade inställningen och jargongen. Som ni vet kan man följa Takis Shelter på Facebook och många andra Shelters. För att se vad som händer här på Kreta. Hur tänker ni? -Acceptera eller säga något? Jag tror att många av er har varit med om detta?

-Usch! Millipeder överallt, känns det som. Bort ska dom, ger mig inte...

I över 2 veckor har jag krattat gräs och tagit bort stenar från tomten. Bara för att vi har miljoner Millipeder – En tusenfoting som är ofarlig, men jag vill inte ha dom inne. När det regnar så söker dom skydd och letar sig in i huset. Eftersom jag letade info på Google, så hittade information om att jag ska ta bort det dom gillar, t ex Stenar att gömma sig i på dagen.

Och de älskar torrt gräs och även andra växter. Så jag försöker med allt för att minska dessa små när de väl ska ut på kalas nattetid och festa runt vårt hus.

Tidiga mornar eller sena kvällar - Vackert är det hur som helst...


Sköna kvällar ute på verandan är det bästa med sensommaren..

Snart kommer November månad. Och vi hoppas på soliga dagar och inga mera jordskalv. Nu är det underbart att vara ute - Kortare dagar med solen, så man får ta vara på varje timme.


Glöm inte kolla in alla nya sidor uppe i menyn under "Om Området".

Hoppas att ni mår bra? Och tack så jättemycket för att ni följer oss i vårt dagliga liv.

Många många kramar till er alla /Mia

Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida & Youtube kanal

#makrigialos #makry_gialos #analipsi #mat_och_hem #mat #kretamat #laga_mat #grekiskmat #grekisk_mat #trädgård #trädgårdsarbete #turism #bränder #inferno #eldhav #färsk_grekisk_mat #matlagning #kretamat #kefalotyri

Senaste inlägg

Visa alla