Partners / Support

Information
Bloggen
Tjänster & Service
Missa inga inlägg!
enkelbiljettkreta.swish.small.png
  • White Facebook Icon
  • Robban

Tusen frågan - Att vara rika tillsammans.

Hjärtat fyllt till bredden, Livet ler överlyckligt, Tom plånbok.. Allt sedan vår livsresa började, för snart 6 år sedan, har vi fått många frågor. Av vänner, släkt och av de som läser bloggen. Dom allra flesta frågorna handlade om hur vi skulle klara oss? Om hur vi skulle försörja oss? Frågor man tar för givet hemma i Sverige kanske?

Men, hur är det att ta ett sånt här steg – med all planering, sparande?Och! Inte minst: Känslor. Ja, ni läste rätt, -känslor! Kanske inte det första man tänker på, när man hör det berättas att man ska flytta till ett annat land. Visst innebär det möda och obekväma val. Lite kompromissande här och där, kanske? Men vad har känslorna med detta och göra kan tänkas? Det är väl bara att flytta?

Känslorna handlar väl främst om hur skönt allting kommer bli? Eller? När vi väl kommit ner skulle vi ha det hur skönt som helst och bara blicka framåt.

Det var inte alls så. Det blev inte som vi förväntat oss.

Med över 200 dagar sol om året och en liten buffert – Vad är det mer att tänka på? Det är bara att njuta i vårt paradis. Bada i havet varje dag, prata med vänner och ha trevligt. Vakna till havets eviga ljud när vågorna slår mot strandkanten. Som nån slags fotografisk kalender som flimrar förbi när man tänker på hur allt ska bli. Men, Det skulle visa sig bli en fight nästan varje dag för oss. ”Smekmånaden” gick snart över och verkligheten visade sig med ett brutalt – HALLÅ!!! Och pockade samtidigt med sitt finger i pannan. -Det fanns ingen tid längre för något dagdrömmande här inte.


En kamp om att kunna hitta rätt i denna djungel av nya lagar, nya infallsvinklar att se på självklarheter. En helt annan syn på tid och klockslag. Spanjorerna har sin MAÑANA och Grekerna sin AVRIO (Aύριο). På Kreta har man sin SIGA SIGA (Σιγα Σιγα). Som svensk har man vissa saker med sig hit – omedvetet. Ordning och reda.

Och absolut ska man komma ihåg vår syn på att hålla tider - Den biten existerar inte här.



-Men, vad har detta med känslorna att göra? Kan detta spela en vågmästarroll?

Nej, såklart inte! Kreta är inte absolut. Inte för någon. Här finns så många andra saker som är positivare än så. Speciellt tålamod och den otroligt intressanta filosofin på hur stress inte är bra för oss alla. Ändå känner man dom mest stressiga personerna här nera känns det som, skämt åsido. Men så är det. Tid är relativt här nere – Om det väl gäller! Familj går före allt, och det är en outtalad regel. Så är det bara.


Att hjälpa en vän eller någon helt främmande är även det en självklarhet.

Många irriterar sig på att greker tänder sin cigarett på uteserveringen och lite var stans, men glämmer bort att man nästan alltid stannar om det står nån i nöd längs vägen.

Om inte första bilen så väl kommande. Har stått längs vägrenen flera gånger under åren här och har aldrig behövt stå i mer än 2-5 minuter innan en bil bromsar in och nån sticker ut huvudet och frågar om man behöver hjälp. Har stått med oljetråget i marken, eller utan soppa i tanken - och alltid fått hjälp. En gång med ett dött batteri då man körde runt mig i ca 2 timmar för att hitta ett MC batteri som passade min hoj. Och inte en enda krona ville man ha för bensin heller. Jag har varit med om en gång uppe i bergen när jag fick soppatorsk pga. en spräckt bränsleslang. Då man körde iväg en bra bit till en släkting i nån annan by, bara för att hämta tre 1,5 liters tomma PET flaskor med bensin. Så jag kunde ta mig ner till en station.

Samma här, inte en spänn ville man ha.

Jodå! Den kärleken jag har till folket här är unikt.

Jag har den inte till någon annan plats, eller till något annat land - Här är min hjärta.

Så länge Kreta vill kommer jag älska Kreta tillbaka med hela mitt hjärta. -Nåja, tänker ni nu kanske? -Det kommer ändra sig när du blir äldre och sjuk.



Det lyckliga, rika och trygga livet i Sverige – Det måste ju locka? När vi för snart 15 år sedan tog beslutet att sätta igång vår startplan för vår planerade reträtt från Sverige, skulle det visa sig vara mycket svåra beslut som måste göras gemensamt. Så, för oss handlade dom första två åren om att komma till avslut. Det första som kom på tal var ju – arbete. Vi båda arbetade ju och hade fullt upp. Jag hemifrån, distansarbete. Och Mia som nattarbetare. Vi levde det vanliga livet man gör med denna mix av yrken – vi gick om varandra varje dag.

Förvisso i lyxen av att ha en ordentlig, stadig och "säker" inkomst. Att kunna unna oss saker som t ex mitt älskade Mercedes AMG 45 (W176) -projekt, vilken var otroligt kul att äga och köra, men inget som gör lyckan direkt unik och hållbar. Att vi kunde låta vardagslyx vara något vi helt enkelt kunde "köpa av oss" innan vi tog steget.

Vi visste att vi aldrig skulle kunna leva så igen..


Ibland när jag arbetade 2 dagar i veckan nere i Skåne, Kunde det gå nästan en vecka innan vi sågs. Vardagligt så träffades vi endast då Mia kom hem och vi snackade nån minut innan hon gick och lade sig för att hinna sova. När barnen var hos oss, fixade hon och trixade innan jag kom hem vid 18:00 -tiden. Sen var det hennes tur att rusa iväg för att vara på jobbet halv nio cirka. Ofta när barnen var hos oss tog Mia ledigt. Jag jobbade i en annan kommun och pendlade med buss, så jag tog ledigt när barnen kom. Vi jobbade in detta efteråt, och då fanns det absolut ingen tid att träffas för oss två – Samma visa...

Älskade "Gittan". Kändes hårt att se henne stå där och veta att 360 hästar ska rattas av någon annan.. Hihihi.

Men, en dag skulle vår lilla lyckliga bubbla brista, ordentligt. Av olika skäl skriver jag inte om familjens medlemmar eller om vad som hänt.

Men, låt mig säga så här - Det finns en klar och väldigt markant gräns för när vi valde att bryta upp med Sverige.

Under många år hörde jag allt för ofta: "-Det är ditt val".

Och jag säger detsamma till alla er idag som använde detta förkrossande ord mot oss.

När det begav sig hade jag inga alternativ.

Inga livlinor till ett tryggt liv med trygga förutsättning. Mina alternativ var små och jag valde med omsorg. Val vilka jag med åren insett vara helt korrekta... med "facit" i hand.



Så, lyckan skapade vi oss själv.

Rika var vi inte, vare sig i tillgångar, ägodelar eller annat som ni kan tyckas vara viktiga. Livet i Sverige dom senaste 10-12 åren gav oss en viss trygghet. Vi jobbade båda två och levde enkelt och sparsamt. Även om vi lyxade till det med saker vi aldrig skulle kunna ha igen sen. Vi hade en plan och vi följde den även om vi oftast fick ta omvägar.

Det viktigaste för oss var att ombesörja varandras gemensamma dröm – Kreta.

Många såg oss nog som konstiga, och lite bohemiska kufar som levde i ett ständigt projekt? Men för oss var allt ett pågående projekt. Ett slags förberedelse inför kommande flytt.

Vi lever ju faktiskt lite bohemliv idag. Vi följer vardagen och vad den har i sitt sköte.

Inget är omöjligt för oss och har växt oss otroligt starka denna tid.

Vi ställer inga krav på omvärlden idag. Inte längre. Och i gengäld kan inte vardagen ställa krav på oss – Igen!

Lyx idag kan vara att kunna köpa en ny kaffekokare. Mia's nya som väntade på henne när hon kom hem.

Att irritera sig över idioten i kassakön som inte lägger upp en ”pinne” för nästa kund på kassabandet, eller reta sig över trafikanter som inte använder blinkers - är idag långt borta. Stressa upp sig över vitvaror i köket eller på WC som havererat och måste köpas nya är inget som bekommer oss. Här idag ringer vi en värd och -Vips! Är det deras problem. Vill man inte byta eller drar ut på bytet så får man inte in hyran heller, så funkar det här. Deklaration? €20 så fixar man det för oss, båda!

Elräkningen? Inga problem, ”-Ok, när kan du betala?”.

Brukar handla på väg hem från kontoret i Ierapetra, i samma Synka -butik det senaste året. Och när jag en gång glömt ta med mig plånboken sa kassörskan bara ”-Vänta lite!”, sen smet hon iväg som en gasell in till chefen som satt strax bakom kassan. Där sneglade han åt mitt håll och sa några ord till kassörskan. När hon kom tillbaka sa hon bara ”-Ok, betala nästa gång...” Så var det med det... ONLY IN CRETE!


Här kommer du inte få se en stor blå skylt med vit reflex-text säga ”Led cykeln över övergångsstället”. Eller fem olika skyltar med tider och datum för parkering. Att försöka – med en skylt – hänvisa en grek till en viss sorts parkeringsplats och att anamma en viss parkerings-stil lär vara ett fall för en 5-års plan. Om man ens lyssnar. Å andra sidan, det funkar här ändå, liksom. En slags Ordning ur Kaos -teori. Bilar kan stå som värsta plock-pinn utan att det för en sekund blir problematiskt att komma ur igen. Själv orsakade parkeringen många gråa hår på mig innan jag helt enkelt struntade i Svenska parkerings systemet och gav mig hän till Kretas Parkerings Gud som kräver offer i form av 50% bucklor på bilen inom de närmaste 5 åren i trafik. Men, en bil här på denna sidan av ön är ett transportmedel från A till Ö och fordonets karaktär avgörs inte till utseendet utan till uthålligheten. Många bilar har rullat förbi 50.000 mil för många år sedan och rullar fortfarande lika galant på vägarna.

Att karossen och lacken ser ut som papier-maché är en annan sak...


-Minns hur du i 30 år försökt hitta din pappas info under alla dina år du letat. Allt försvinner - Ska du också försvinna nu?

Lätt kommet – snabbt förgånget.. Man förbluffas snabbt av hur beroende man är av ett arbete i Sverige.

Har man väl börjat leva efter en stadig inkomst, vänjer man sig vid dess positiva egenskaper. Att kunna välja och planera sin dag som man vill.

Men, är man fri? Fri nog att kunna bestämma vad man vill göra?


Vilka fallskärmar har vi vanliga knegare?

Inte kan vi sluta jobba och leva på besparingar bara för att vi tröttnat på vår livssituation.

Att man inte har tid för gymmet eller sina vänner är ju baksidan av att vara Karriärist och förälder samtidigt! Lite i-lands problem kanske? Räcker det att vara trött för att rättfärdiga en permanent utlandsflytt? Eller, ska det till mer? Minns att jag kände en klump i halsen när jag skrev under på att avsäga mig min folkbokföring. Att inte längre ingå i Sveriges medborgarregister. Att inte vara "Svensk" längre. Att inte längre finnas i Sverige.

Kvinnan från skatteverket i telefonen sa att: "-Ja, då finns du inte hos oss längre. Var försiktig och tänk på att du avsäger dig saker som du annars har rätt till. Om två år finns inget kvar så tänk på att höra av dig till ambassaden eller skicka in levnadsintyg för pensionen."


Minns jag att jag svettades när jag försökte svälja tennisbollen i halsen efter att vi lagt på. -Shit! Detta är på riktigt nu Robban.

-Minns hur du i 30 år försökt hitta din pappas info under alla dina år du letat.

Allt försvinner - Ska du också försvinna nu?

Vad är det som gör att somliga av oss bryter detta obrytbara mönster och helt enkelt bryter upp för att flytta utomlands? Vilka av oss utan pengar på kontot, utan tillgångar som säkerhet i Sverige, utan familjemedlemmar bakom oss, utan direkta garantier eller vågar bryta upp med den Svenska staten och således stå utan trygghetspaketet som är så livsviktigt? Är man så utelämnad i Europa?

När du gått över den gula linjen och passerat båset där det står ”TULL”.

Är det ”-Dead man walking” som gäller nu?


-Nu och framåt gäller hasardspel med livet som insats?


Tuffa val i paradiset - Nu är man "svartskalle" på riktigt? Eller?...Inget nytt under solen.

Att inte få prata till grupp längre – Om utlopp för kreativitet. Saknar att få hålla föreläsningar. Idag är det ca 1,5 år sedan sist. Då blev det bara en akut 3 timmars föreläsning om Heliga tal, matematik och Pytagoréerna. Samt Ammonius Sakkas (Ἀμμώνιος Σακκᾶς) och en introduktion till Nyplatonismen med Plotinus principer och Porphyry av Tyre's filosofi (Πορφύριος). I November samma år skulle den föreläsningen även presenterats i Stockholm på TRO.

Studiegrupperna försöker mana till nya podcasting -avsnitt och utskick. Nu sist för ca en månad sedan efterfrågades en liten Skype-föreläsning om Karthago, Fenicierna & Den heliga stenen (Monoteismens fall). Hemsidan har jag inte kvar och därmed förlorat ca 2 000 artiklar jag skrivit mellan 2008 till 2018. I juni förra året var jag inbjuden till Rom, Italien där jag ombads hålla två föreläsningar. Detta gled förbi och jag skickade inte ens tillbaka ett klart svar. Tror inte jag får en inbjudan igen. Känner mig kanske inte motiverad tillräckligt ändå. Om man nu ska se det så..

Har varit väldigt mycket dessa senaste 6 månader som varit fruktansvärt krävande.

Mia har inte varit hemma och har levt i en misär när det gäller grannar.

Har kunnat sova i princip 4-5 timmar per natt hela sommarsäsongen för att man inte kan hålla käft och visa hänsyn. Men även sjukdom har varit närvarande hela tiden och lurat i görningen. Sen så har jobbet krävt att man varit alert och haft kunder i fokus. Så, nej. Motivationen är inte på topp. Målandet... nej, inte det heller.

Och det finns en väldigt god anledning till det. Mer om det längre ner samt att Mia kommer skriva mer om det i sitt inlägg. Men ni som följt oss förstår nog varthän det lutar? Om inget annat kommer det vara mycket positiva saker som lurar i görningen. Utloppen sker numera via kvällsvandringar där jag samlar på mig energi och inspiration.


Våra kvällsvandringar kan ibland spela upp intressanta konstverk. Regn över Mackan i November.

När moder jord spelar upp till dans - Underbara ljusspel och färgpaletter i regnets Analipsi.

Bra med riktiga vänner..

Jag har en historia här nere att berätta som kunde orsakat oss en del trubbel. Men, med mycket försiktig varning från en del folk i byn, kunde jag avvärja den risken att försätta oss i en situation som kunde slutat illa. Därav ett stilla varningens finger som bör lyssnas på. Man pratar inte illa om folk här, så är den oskrivna lagen i byn. Och den följer man, även om man blivit orätt behandlad. Man kan tycka illa om någon, men det behöver man inte basunera ut. Däremot är man ärlig om man blir tillfrågad. Man ljuger inte. Det finns såklart skvallertackor i alla byar, även vi har råkat ut för denne. I mitt fall handlade om en nordeuropé (låt oss hålla oss vid det) som erbjöd mig jobb. Jobbet innebar att jag skulle jobba timmar. Hur många om dagen eller i veckan sa han inte, jag förmodar tillgänglig alla dygnets timmar. Jag berättade för vänner och bekanta – och alla tittade lite misstänksamt. Nordeuropén var ju säkert ingen jag ville höra något illa om? Så man avvaktade. Men när jag sett folks reaktioner kunde jag inte hålla mig. Svar kom snabbt: -Rob. Passa dig för den personen. -Var väldigt försiktig!


Det är väl inget att kommentera att jag knappast tackade ja till ett fortsatt samarbete? Händelsen utspelar sig i början på året och nu är det igenbommat sedan Juni i år. ”-Kan det vara så?” -Är det möjligt? Har personen åkt dit av myndigheterna?

Fortsättning följer. Kommer skriva ett inlägg om all illegal uthyrning.



Illamående och njursten...?

En dag var det otroligt mycket på jobb. Hade farit fram och tillbaka mellan Ierapetra, Myrtos och Koutsouras hela dagen, säkert 6 gånger. Med hoj och i bil. Satt i bilen på väg in till kontoret, när jag helt plötsligt kände hur det vattnades med saliv i munnen – Kände järnsmaken och fick svälja saliven som hela tiden ökade i munnen – Jag var på väg att kräkas! Fick ta mig hem, hur det nu skulle gå? Har minne av att jag stannade nånstans längs vägen efter Ferma och fick upp saliv och blod(?) -Vad nu? Vad i helv*** nu då? Tänkte jag. Kände en huggande känsla i svanskotan och längdryggen. Som en kniv skar in! Kände igen den när jag skumpade hemåt. Minns bara att jag var hemma utanför och Mia mötte upp. Sen är det svart i minnet. Vet att jag la mig ner och kunde knappt gå upprätt. Sov i 3 dagar. Bara uppe och fick ut all vätska jag hällde i mig. Fick sten i urinblåsan för några år sedan och kände igen smärtan. Dunder-piller och ca 12 liter vatten per dygn gjorde susen och på den sjunde dagen var jag uppe och gick korta sträckor. Fick använda en hink när det väl var dags att gå på toa för att se så sten kom ut, och det gjorde det. Som små sandkorn låg det på bottnen.

Kunna se sin granne och önska varandra en god morgon utan att vilja hälla flytande lava i håret.

Cowboy -drömmar i cowboyland.

Nu är det ju såhär. Mia har skrivit om våra grannar och deras bravader. Det är inte helt oklart i hur dom driver mig till vansinne, och innan jag gör något jag ångrar livet ut, har vi tagit beslut att se oss om efter nytt boende – Igen! Suck. Ja, ni läser rätt.

Vi kan inte slappna av här vi bor nu. Missförstå mig rätt. Det är underbart här.

Allt är som vi ville och även om det är si och så med standard och kvalitet, är det ändå ”vårt” krypin. Ferma tog hårt på oss, både mentalt och ur plånboken. Det vill vi inte gå igenom en gång till. Drömmen gick lite i kras i och med grannarnas ignorans och brist på sunt omdöme. Så, vad göra? Vi har insett att som våra egna lyckas smeder har vi bara oss själv att se till för lösningar i vardagen – även om dom är omständiga, dyra, och, totalt onödiga kan tyckas. Men vi måste för att ”gå vidare”. Jodå. Jag kan avslöja så pass mycket att vi tittat oss omkring. Vi har sett vårt önskemål och försöker avsluta kommande bostadskoll som kommer i nästa vecka. Det har varit kvällar med även för-och-nackdelar listor. Det positiva har överspelar det negativa, även för mig och Mia. Vi vill bara ha vår vardag tillbaka. Det tär på krafterna att hela tiden behöva oro sig för nattens sömn. Eller om mitt tålamod ska haverera. Känner det har knastrat till i skallen av ilska och temperamentet håller jag i schack bara för Mias skull.


Sköna kvällar i November - Kafedaki i en turist-öde hamn?

Nu väntar lite spännande i veckan, och i nästa.

Får svar på saker som bara ska bli positivt för oss. Lite bättre 2020 kan skönjas där i drömmarna. 2019 inleddes okej efter Farma-helvetet. Sommaren har varit svettig och ensam då Mia varit i Sverige och arbetat. Men allt har handlat om dagliga fighter med grannar. Utan att komma fram till vare sig lösningar eller bli bättre vänner. Så, hela idén med att sitta gemensamt och ha kul på gemensamma uteplatsen lär aldrig bli aktuellt. Vi har heller ingen motivation att inleda en djupare vänskap med människor som beter sig som ouppfostrade imbeciller! Ingen hänsyn för andra, eller respekt. Usch!

Nä, det ska bli skönt att gå tillbaka till lite ”basic” igen. Ensamma, ute i Cowboyland.

Inte isolerat, men väl med gott om utrymme för att leva som det bör - Fria, utan argumentering varje dag innan man fått i sig morgonkaffet. Slippa konflikter var enda jäkla dag. Kunna se sin granne och önska varandra en god morgon utan att vilja hälla flytande lava i håret. Att helt enkelt ta bort dom ur vår vardag.

Andra har fått alldeles för mycket av vår tid och tagit plats.

Att kunna sova ut - Sova en hel natt utan att grannen väcker dig 04:45 med slammer i kök, smällande med mattor, filtar, tvättställ som fälls ut och släpas runt, blästring med vatten, släpandes med städhinkar över gårdsplanen 5:00 på morgonen eller 02:30 för att man är rastlösa och väntar på sin gubbe.


Slippa en dånande tv klockan 5:00 på morgonen när man själv är ledig. TV:n är placerad i fönstret man har öppet hela året för man är för snåla för att använda AC:n. Så, korkade som dessa är, förstår man inte att högtalaren på baksidan av tv:n skränar ut och därför måste man ha volymen på "idiot"-nivå. Slippa behöva uppfostra en 22-åring att plocka upp efter sig och sina vänner som svinat ner, och tro det eller ej – Det är prästsonen vi talar om! Ska bli skönt att komma här ifrån, faktiskt..... Tyvärr.

Kommer sakna närheten till allt. Egna stranden ca 50 meter utanför och alla vänner inom gångavstånd. Men, lyckan har fått trasig kant på sin kopp. Just nu har jag ingen lust att lappa ihop igen, det får vänta. Drömmen får bli en dröm, ett minne som får vänta med sin fortsättning senare. Vem vet? Det blir säkert ett ännu bättre boende i Mackan? ”-Time will tell”...



Nytt i grytan hos Taverna - Casa di Roberto?

Nu är ju säsongen över för vissa grönsaker. Och även om det går att odla i princip vad som helst i en någorlunda välskött trädgård, är det svårt att få det att funka framöver, främst pga. Det lite oregelbundna vädret. För kallt en natt blir det inget denna veckan heller och dammet som kom under Augusti och September, har orsakat oroligheter hos alla med oliver – Snart väntar oliverna nämligen.


Så, det har blivit en hel del grytor under tiden Mia var i Sverige och jobbade.

Själv är jag väldigt förtjust i att göra zucchini och aubergine -bollar. Ungefär som köttbullar. Jag steker röd spetspaprika så den blir söt och krämig.

Mosar ner den i ”färsen” till bollarna. Har i färskplockad chili och hackar ner.

Lite hackad persilja jag fryste in sist vi plockade. Vildsparrisen lockar i frysen, men jag sparade dom till Mia. Använder havssaltet som torkats och hämtats i Lagada. Smakar bättre än man tror och mycket nyttigare.

Grundar grytan med en tomatsås (av Kostas eco-tomater) som mixats len med olivolja, rödlök, basilika, oregano och vitlök. Och, en knivsudd med kummin.

Grytan får långkoka och i slutet häller jag i kritharaki som får suga åt sig såsen.

Till detta en god smulad feta och lantbröd, samt lagrad marouvas i glaset.

Förra gången hittade jag en skrämd liten paket haricots verts längst in i frysen som jag hade i grytan, nästan som fasolakia, men ändå inte - Blev jättegod.


Eftersom vi har tillgång till grönt och en hel del frukt året om, blir det även mycket vegetariskt. Även om jag väljer att äta en bit kött till. Mia avstår gärna kött men håller mig gärna sällskap och inriktar sig på diverse asiatiskt på spisen.


Kostas med sin nya vovve han tar hand om nu (förra ägaren misskötte honom), är med i morgonens pratstund. Kostas berättar att vovven är med när hans tyska Schäfer och BIA - Geten, är med ute i växthusen nu.

# Snack på kontoret Under hela senare veckan har jag sett en man i övre 60-års åldern stanna utanför kontoret inne i Ierapetra. Med sin väldigt rangliga moped, stannar han och fäller ner fotstödet mitt på gatan, så att alla som ska köra förbi får krypa intill parkerade bilar. Jag reagerar mest för att min egna mc står där. När han väl kliver av - i vad som mest ser ut som slowmotion - ser jag att han har shorts i kamouflagemönster. Även hans lite urtvättade linne har kamouflage, men ser mest ut som ett eget projekt i syslöjden i skolan. Han har en midjeväska och i mungipan den obligatoriska handrullade cigaretten som slocknat men ändå måste sitta limmad i munnen. Som en storstads Clint-Eastwood. När han fumlat sig upp för trottoaren famlar han lite med en plastpåse och ser sig lite omkring. När han även tillrättalagt skrevet i byxan, lagt en slem-hostning, går han mot första affären sidan om där han hojtar till ägaren. Han går fram och tillbaka längs gatan, med ciggen fortfarande i mungipan, med hjälm och solglasögonen på sig. Jag hör hans flip-flop smacka mot trottoaren. Jag känner ett svagt ljud i mina tankar, om intro musiken till spaghetti-cowboy klassikern: The bad and the Ugly, av Ennio Morricone. Jag skrattar för mig själv lite...

Dagen efter köper jag färskpressad juice innan jag kör hem och frågar kassörskan om hon känner honom? Hon ler och skrattar lite åt frågan, men verkar förstå min undran; -Haha, Jadå - Det är brevbäraren. Jag skrattar tillbaka och säger att -Det är bra att brevbäraren här är beredd på att dela ut kuvert och är redo för krig samtidigt... Only in Crete!

Oliver och dass-tak. Snart är det dags för oss att jobba med oliverna. Mia kommer hjälpa familjen medan jag ska hjälpa bekanta. Vår olja räcker hela året och vi har även en hel del vi ger bort. Många av våra vänner har restauranger eller är kockar i Sverige, och där går vår olja åt. Nu har det blivit lite dyrare och skicka till Sverige, så vi försöker skicka när det är många som ska ha. Svårare är det när det gäller att skicka oliver. Dessa har vi vakuum förpackat men tyvärr håller de inte smak när de kommer fram, inte heller om vi skickar i flaskor. I veckan blev jag omfrågad om jag ville hjälpa till och laga ett tak på en toalett som stått öppet sedan Augusti månad. Såklart kan jag det. Så i nästa vecka igen är det på med blåstället för lite mekande.



Mitt Grekiska körkort – Del 2.

Fyra ”A” (AAAA), så stavar jag en del av mitt efternamn numera, Hahaha!.

Det fick bli lösningen för min del. Två ”Å” blev fyra ”A” och nu stämmer inga papper alls överens längre. Men, det funkar. Känns bara lite avigt att visa något med efternamn som inte finns. -Korkat. På frågan om t ex mitt AFM och andra papper, som numera har olika namn, ska uppvisas samtidigt, vad som då händer? – rycker man på axlarna med ett ”-Eeehh...”, och avslutar med ett leende: ”-No problem.”. Har utfärdat mina tillhörighets-klasser (korrekta klasser) på mitt grekiska körkort denna gång, och kan jobba vidare igen, samt fick jag jobbet till nästa säsong. Skönt. Heltid från 09:00 till 21:00 hela sommarsäsongen. Kommer sitta fint med pengar inför hösten nästa år efter säsongen, och inte behöva snåla ihop i matkassan. Annars så lär det ta ett tag innan jag förnyar något här nere. Det tar en evighet, eller en sekund – man vet aldrig vilket – Sigà Sigà...


Trots väntetider och annat grus i maskineriet är paradiset vackert! - Anaskelou, Lagada.

Vem glömmer inte stress när man kan se ut över detta oändliga motivet? - Ammoudi, Kalo Nero.

Uppdatering! Yes! Tro det eller ej - Stavros Kackerlackan låg och övade på ryggsim i regnet.

Den lille jäv*** har gynnat mig sedan Augusti då han for runt som en tätting på kvällarna. Kunde inte förmå att se på när han med sina späda (äckliga) håriga armar försökte få till en slutspurt. Tippade över honom på mage igen, och utan ett tack stack han iväg - in till grannen! Wooohooo! Det finns en Gud! -Hahaha... Avslutningsvis Tack för att ni läser vår blogg och vill ni ställa nån fråga jag inte tar upp här, eller har frågor kring det jag tagit upp här, kan ni alltid skicka oss ett mail eller PM så svarar vi er. Behöver ni hjälp och komma i kontakt med någon instans här på Kreta hjälper vi er såklart.

Tack /Robban

#kretabloggen #enkelbiljettkreta #flyttaigen #idiotgrannar #njursten

806 visningar