top of page
  • Skribentens bildRobban

Tusen frågan - Att vara rika tillsammans.

Hjärtat fyllt till bredden, Livet ler överlyckligt, Tom plånbok.. Allt sedan vår livsresa började, för snart 6 år sedan, har vi fått många frågor. Av vänner, släkt och av de som läser bloggen. Dom allra flesta frågorna handlade om hur vi skulle klara oss? Om hur vi skulle försörja oss? Frågor man tar för givet hemma i Sverige kanske?

Men, hur är det att ta ett sånt här steg – med all planering, sparande?Och! Inte minst: Känslor. Ja, ni läste rätt, -känslor! Kanske inte det första man tänker på, när man hör det berättas att man ska flytta till ett annat land. Visst innebär det möda och obekväma val. Lite kompromissande här och där, kanske? Men vad har känslorna med detta och göra kan tänkas? Det är väl bara att flytta?

Känslorna handlar väl främst om hur skönt allting kommer bli? Eller? När vi väl kommit ner skulle vi ha det hur skönt som helst och bara blicka framåt.

Det var inte alls så. Det blev inte som vi förväntat oss.

Med över 200 dagar sol om året och en liten buffert – Vad är det mer att tänka på? Det är bara att njuta i vårt paradis. Bada i havet varje dag, prata med vänner och ha trevligt. Vakna till havets eviga ljud när vågorna slår mot strandkanten. Som nån slags fotografisk kalender som flimrar förbi när man tänker på hur allt ska bli. Men, Det skulle visa sig bli en fight nästan varje dag för oss. ”Smekmånaden” gick snart över och verkligheten visade sig med ett brutalt – HALLÅ!!! Och pockade samtidigt med sitt finger i pannan. -Det fanns ingen tid längre för något dagdrömmande här inte.


En kamp om att kunna hitta rätt i denna djungel av nya lagar, nya infallsvinklar att se på självklarheter. En helt annan syn på tid och klockslag. Spanjorerna har sin MAÑANA och Grekerna sin AVRIO (Aύριο). På Kreta har man sin SIGA SIGA (Σιγα Σιγα). Som svensk har man vissa saker med sig hit – omedvetet. Ordning och reda.

Och absolut ska man komma ihåg vår syn på att hålla tider - Den biten existerar inte här.



-Men, vad har detta med känslorna att göra? Kan detta spela en vågmästarroll?

Nej, såklart inte! Kreta är inte absolut. Inte för någon. Här finns så många andra saker som är positivare än så. Speciellt tålamod och den otroligt intressanta filosofin på hur stress inte är bra för oss alla. Ändå känner man dom mest stressiga personerna här nera känns det som, skämt åsido. Men så är det. Tid är relativt här nere – Om det väl gäller! Familj går före allt, och det är en outtalad regel. Så är det bara.


Att hjälpa en vän eller någon helt främmande är även det en självklarhet.

Många irriterar sig på att greker tänder sin cigarett på uteserveringen och lite var stans, men glämmer bort att man nästan alltid stannar om det står nån i nöd längs vägen.

Om inte första bilen så väl kommande. Har stått längs vägrenen flera gånger under åren här och har aldrig behövt stå i mer än 2-5 minuter innan en bil bromsar in och nån sticker ut huvudet och frågar om man behöver hjälp. Har stått med oljetråget i marken, eller utan soppa i tanken - och alltid fått hjälp. En gång med ett dött batteri då man körde runt mig i ca 2 timmar för att hitta ett MC batteri som passade min hoj. Och inte en enda krona ville man ha för bensin heller. Jag har varit med om en gång uppe i bergen när jag fick soppatorsk pga. en spräckt bränsleslang. Då man körde iväg en bra bit till en släkting i nån annan by, bara för att hämta tre 1,5 liters tomma PET flaskor med bensin. Så jag kunde ta mig ner till en station.

Samma här, inte en spänn ville man ha.

Jodå! Den kärleken jag har till folket här är unikt.

Jag har den inte till någon annan plats, eller till något annat land - Här är min hjärta.

Så länge Kreta vill kommer jag älska Kreta tillbaka med hela mitt hjärta. -Nåja, tänker ni nu kanske? -Det kommer ändra sig när du blir äldre och sjuk.



Det lyckliga, rika och trygga livet i Sverige – Det måste ju locka? När vi för snart 15 år sedan tog beslutet att sätta igång vår startplan för vår planerade reträtt från Sverige, skulle det visa sig vara mycket svåra beslut som måste göras gemensamt. Så, för oss handlade dom första två åren om att komma till avslut. Det första som kom på tal var ju – arbete. Vi båda arbetade ju och hade fullt upp. Jag hemifrån, distansarbete. Och Mia som nattarbetare. Vi levde det vanliga livet man gör med denna mix av yrken – vi gick om varandra varje dag.

Förvisso i lyxen av att ha en ordentlig, stadig och "säker" inkomst. Att kunna unna oss saker som t ex mitt älskade Mercedes AMG 45 (W176) -projekt, vilken var otroligt kul att äga och köra, men inget som gör lyckan direkt unik och hållbar. Att vi kunde låta vardagslyx vara något vi helt enkelt kunde "köpa av oss" innan vi tog steget.

Vi visste att vi aldrig skulle kunna leva så igen..


Ibland när jag arbetade 2 dagar i veckan nere i Skåne, Kunde det gå nästan en vecka innan vi sågs. Vardagligt så träffades vi endast då Mia kom hem och vi snackade nån minut innan hon gick och lade sig för att hinna sova. När barnen var hos oss, fixade hon och trixade innan jag kom hem vid 18:00 -tiden. Sen var det hennes tur att rusa iväg för att vara på jobbet halv nio cirka. Ofta när barnen var hos oss tog Mia ledigt. Jag jobbade i en annan kommun och pendlade med buss, så jag tog ledigt när barnen kom. Vi jobbade in detta efteråt, och då fanns det absolut ingen tid att träffas för oss två – Samma visa...