Tårta, Kaffe, Bröllop & Brinnande Inferno!
Så, hur går det nu då hemma i Lilla huset på Prärien? Kärleken frodas och många pussar blir det. Mia och jag har våra ”myskvällar” där vi fixar gott käk och väljer ut vars en film.
Sen blir det helmys i soffa med AC:n igång och film-maraton mellan alla inferno rapporter på TV. Ibland sitter vi ute hela kvällen och bara lyssnar in allt runt omkring.
Tittar på varandra och ler..
Vi vet att vi har det bra, även om det är som det är. Och då menar vi även med situationen i omvärlden och sjuka. Men vi vet att med varandra fixar vi detta. Och har vi klarat en pandemi och vara utan varandra i 11 månader i sträck. Så fixar vi allt.
Samspel på topp & Massa goa pussar blir det.. Bara känslan av att kunna röra vid varandra - när man vill.
En obeskrivlig känsla, vilka många av oss som lever med en partner. Tar för givet?
Något man blir varse om när man är ensam. Att inte ha fysisk kontakt är ungefär som att kunna höra, men inte kunna tala. För oss är det så, i varje fall.
Att känna på varandra. Samt att när som, kunna ge och få den bekräftelsen - Är väldigt stor hos oss två och i vårt hem. Vi kramas varje gång vi går förbi. Och jag har en oemotståndlig känsla att greppa tag i Mia varje gång hon står inom räckvidd.
Det har alltid varit så, men nu är det ett måste.
Jag kommer på mig själv ibland att tänka, omedvetet - ”Passa på!”. Innan har det varit mer impulsivt, som något jag gör utan att tänka på det.
Brukar skämta med henne om att ”..idag måste du vara naken, och så ska jag visa dig hur man pekar ut Karlavagnen med fotsulorna...”
- Sexistiskt? Nej, inte alls! Vi pratar så med varandra, och alltid med glimten i blicken – Ni som känner mig vet, att jag inte kan vara allvarlig... alls!
När Mia står där i sin pyjamas, håret spretar åt alla håll och allt är upplagt för en dusch – måste jag helt enkelt bara klämma till henne... Jag känner mig lika attraherad av henne som för 15 år sedan. Beror detta på att vi varit ifrån varandra? Är det situationen att vi båda, tillsammans nu lever i samma dröm? Med samma oro inför framtiden? Är det så, att man dras till varandra av situationer som uppstått, mer än gamla minnen och känslor?
Jag vet bara att jag blir lika skogstokig i henne nu som jag blev första gången jag klev av tåget på Göteborgs station. Mitt i all snö och iskalla vindar (vilket jag inte kände av alls) Och när jag såg Mia stå där, alldeles hopkrympt av kylan. Visste jag i samma sekund. Lika starkt som jag vet nu; Att jag måste hålla om henne – Nu!
Ni som läser vår blogg.
Och även ni som varit ifrån varandra längre perioder, kanske vet? Ni kanske vet varför man tyr sig till en annan så som man gör? Är det saknad, eller rädsla? Rädsla inför scenariot att riskera bli ensam efter 40, 50?
Själv går det emot den jag vet jag är. Jag har aldrig haft ”behov” av någon annan.
Har aldrig känt att jag absolut måste ha en människa omkring mig. Och här är jag nu, med en människa omkring mig dygnet runt i 15 år utan att känna annorlunda?
Jag kan ofta komma på mig själv med att sitta och titta på Mia, samtidigt som jag tänker; ”-Tänk att Mia är här med mig! Hon gjorde detta – Tillsammans med mig!”
Att Mia inte tvekade, att fortfarande känna att man har samma mål? Visst har jag tänkt på om Mia har ångrat sig?
Att hon ”tappat” känslan, driften och viljan att stanna?
Att hennes kämpaglöd, trots pandemier och annat vi kämpat oss igenom här, kanske tar slut?
Trots detta, är hon här. Liggandes sidan om. Och kollar på film med mig. I detta huset, mitt ute i ingenstans... Kanske är det detta jag omfamnar varje gång? Kanske är det detta som är vår kärlek?
Kanske detta är sånt vi måste ha för att definiera varandra?
Kanske är det värmen, havsdoften och Mias parfym...
Hur går det nu då i vardagen?
Jodå, det går fint. Mia är hemma hela dagarna med Vilma.
Påtar i krukor och i trädgården. Försöker få dagarna att gå fram till jag kommer hem. Förstår hennes tristess. Mina 7 månader utan jobb i huset, tog nästan knäcken på mig. Hade det inte varit för trädgården och nära till vatten. Vet jag inte hur det kunnat sluta?
Vi båda har stora planer inför hösten och vintern här. Mia vill ha en kompis till Vilma. Och visst är det bara bra för vovven. Men även för Mia? Så hennes dagar här blir mer upptagna med att ha ”sin” hund igen. Nu när det gått en tid efter Nellies bortgång, ser jag att Mia inte är ”hel” utan en hund. Visst är Vilma vår bådas, men Vilma är min.. Jag och Vilma har knutit dom banden, och dessa går inte att ändra. Så jag är helt införstådd med att Mia vill ha sin egna vovv i flocken.
Liten fluff eller Krokodil med taxben?
Jaa.. Det är många hundar som ska visas upp kan ni tro.
Mia älskar alla hundar, bara dom har 4 ben. Jag är säker på hon hade tagit en trebent hund om det skulle vara så. Hon är så, min Mia. Önsketänkande ibland. Kan jag tänka. Vi har plats, men inte den tiden? Kanske?