top of page
  • Skribentens bildMia

Svensk politik, Sjuka människor & 7 Veckor kvar..

Nu har jag jobbat nätter ett tag, så nu börjar jag prata trasigt igen. Och mina vanliga uttryck har kommit tillbaka, hahaha. På morgonen efter ett tio timmars pass har man pratat så mycket med de boende, att tungan fastnar i gommen. Jag vet det låter konstigt. Och dessutom hittar man inte rätt ord, så man kan inte förklara sig ibland till en kollega. Men, vi förstår varandra alltid ändå. För vi alla har jobbat och är helt slut i rutan (huvudet). Mina uttryck när jag inte kan förklara mig är: -Jag blir helt yr av allt. Och Carolines är: -Ahh vad vad det jag skulle säga? Jag hade det men det försvann. Eller så står man bara och stirrar på varandra och bryter ut i ett härligt skratt.

Caroline och jag har jobbat några nätter innan hon drog på semester. Vi skrattar alltid och jobbar ihop så ofta. Så man blir ju väldigt nära varandra och behöver inte alltid säga något till varandra. Utan det räcker att titta på varandra - så vet vi. Vad som tänkas göra eller vad man tycker. Det är så härligt och det blir ett gott stöd arbetsmässigt och en fin vänskap. Allt detta betyder inte att vi bara sitter på någon av våra avdelningar, såklart inte! Vi arbetar hela natten och ringer för att hjälpas åt.

Man arbetar ensam på en avdelning och har hand om 16 boende. Så många gånger behöver man en hjälpande hand av sin kollega. Sen passar man på att samtala lite om allt möjligt. Men sitter tillsammans, det gör vi inte. Om det är någon som tror det? Bara för att det är natten så är det många uppe. Vi har inte sovande jour utan vi är vakna och arbetar 10 timmar i sträck. Nu märker jag hur de alla längtar efter sin semester efter ett års arbete, som jag förstår så väl.

Spårvagnen och Göteborg. Spårvagnarna puttrar runt i vårt vackra Göteborg. Jag älskar att höra dom när jag cyklar till jobbet. Många väljer att cykla och det får man bli varse om. De kör som galningar. Dom plingade på mig att jag skall akta mig när hela banan är full med folk som ska till jobbet. Jag skrek bakåt att -jag hör dig jag är inte döv eller blind. - Framför mig går det barnfamiljer och en äldre dam som var ute med sin lilla hund. Ska jag köra över dom så dessa cyklister inte ska behöva bromsa? Idioter! Sen nickade hon och körde om mig, idiot sa jag till henne. Alla de äldre går så långt ut man bara kan för att dessa gladiatorer ska kunna cykla i hög fart. Är det rätt? Nä! Visa hänsyn för i helvete! De bygger om på gatorna så det är jätte rörigt där just nu. Avstängt åt vissa håll och platsen ska räcka åt oss alla, men det når inte in i skallen på en hel del, uppenbart. Jag älskar spårvagnar, jag hör dom på morgonen efter jobbet. Jag brukar stanna upp och se dom åka. Dom är så blåa och fina. Och det är nåt speciellt med dom. Det är både skönt och vackert att åka spårvagn. Resan är underbar, för Göteborg är så otroligt vackert. Mixat gammalt och nybyggda hus. Mycket grönska och en levande hamnstad – Underbart!

En morgon när jag cyklade hem från jobbet möttes jag av ett rådjur och hennes lilla Bambi kid. Dom är så fina så man tappar andan. När jag försökte hitta min telefon för att ta ett kort så stack dom, såklart. Och alla dessa söta Hare-ungar som man ser hela tiden nu.

Har fortfarande inte sett några små måsungar, dessa söta små prickiga bollar. Sveriges natur är underbar. Och den är gratis att njuta av. Och det ska man värna om, -Vackra Göteborg.

Värme... Längtar till mitt lilla Mackan.. Solen skiner idag och jag har sovit, för jag går på två nätter till. Så inget solade för mig. Och ingen Pina Colada heller för den delen, -Hahaha. Det har blivit mycket jobb nu dessa veckor, och det är ju toppen. Men det känns i kroppen och jag börjar så sakta komma in i mitt ”Tala trasigt”. För när man arbetar nätter blir hjärnan tröttare än kroppen. Och man sover när det är vackert väder. Hemskt. Dom få dagar jag varit ledig, har det varit tråkigt väder. Men, sol ska jag få när jag kommer hem till Kreta - Det är så jäkla gött att veta. Sitter på balkongen och försöker vakna.

Ska strax in duschen och ta på mig och cykla till jobbet.


Som jag skrev i mitt förra inlägg om att vara undersköterska så är det ett tufft jobb och inte så lätt som många tror. Det är många tunga lyft och många att hjälpa under en natt. Så det gäller verkligen att ha tålamod. Men också många små trevliga samtal med de boende. Och det är nog ofta nattetid när allt är lugnt och stilla många känner sig ensamma och vill ha lite sällskap. Det skulle jag nog själv tycka om, att sitta och prata lite extra. Så det blir många frågor under en natt. Det räcker inte att bli undersköterska om du inte kan se dig själv i deras situation och ge dom den trygghet som de söker. Och all hjälp som ingår. Att du proffsigt kan hantera allt utan att det märks att du är stressad, för du har ju flera att ta hand om. Jag förstår inte att ska vara så svårt för alla politiker – Att ni inte kan förstå! NI saknar allt vett och etikett! Sluta dra in personal. Vi arbetar med människor, inte döda ting. Och vi ska vara ett land som tar hand om alla andra länder som har det svårt i livet. Men ingen bryr sig om de äldre, som faktiskt kanske arbetat hela sitt liv och betalat skatt och byggt upp välfärden i Sverige. Dom är bortglömda -Fy på er politiker, fy skäms! Människan har inget värde längre, detta är min åsikt. Ingen orkar bry sig, ingen vill prata om det för det är så det är bara.

Nu har jag arbetat i ett. Och bara varit ledig en dag i mellan nätterna. Toppen för det var ju det jag ville. Så glad är jag! Nu är det midsommar idag och ska jobba hela helgen, Bra! Detta är precis vad jag önskade för pengar växer inte på träd på Kreta ;) Men det växer lite i min plånbok snart. Det behöver vi och välkomnas.

”-Livet är en gåta, lösningen finns på andra sidan”

Morsan och jag.. Vi har det bara bra. Hon skämmer bort mig, för man vet ju aldrig om det blir sista gången säger hon. -För man ska ge när man lever så jag kan se dig vara glad. Och att hon visar sin uppskattning av allt jag har gjort för henne. Att jag har sådan vilja. Att alltid försöka göra det bästa av allt.

Att ta hand om min lillebror tiden då han fick cancer och ville bo hemma - Mamma säger det var en svår uppgift vår herre gav dig. Att ta hand om allt och vårda din lille bror till hans sista andetag och få honom att le. Och han kunde inte haft det bättre än att få vara med sin syster, som är så stark. Att inte gråta i hans närhet, för det skulle göra det svårare för min bror. För det är väl ingen som vill dö?


Grät gjorde jag såklart. Men försökte alltid att vara stark och inte visa det. Ibland gick det bara inte att vara stark, så då höll jag om honom och bad om ursäkt att jag gråter. Han sa -Jag förstår. Men du är stark syrran, du är stark.. Min mamma sörjde min bror långt innan han dog. Hemskt att behöva vara med om sin sons död. Jag förstår henne och jag är glad att jag fick den uppgiften att finnas för dom båda. Och det var fruktans