Prioriteringar & Nya Mål i Siktet - Del 1.

Mia ska ut och resa igen! Från Kreta till Aten, till Köpenhamn med flyg. Sen tåget till Göteborg. Vad händer på Heraklion flygplats? Jo som vanligt blev jag stoppad och skulle visa mina grejor i mitt handbagage, jag stod där som ett frågetecken? -Varför är det så här varje gång! Varför? Här på Kreta har dom en värktablett som heter Depon. Jämförelsevis ungefär som Alvedon och lika receptfri på Kreta. Den kvinnliga tullen såg på mig och sa: -Du har tabletter i väskan, på knappt förstående engelska. Jag sa det är bara en Depon, snällt. Men hon bara snäste åt mig och ville se allt innehåll i väskan...

Svarade henne med ett Okej, och slängde ut allt i min ryggsäck på bordet framför oss. Den manliga tullkillen försökte stoppa oss i vårt Depon-krig då köerna bakom mig blev allt längre. Folk började lyssna, stirra och prata mellan varandra om vad tullkvinnan höll på med? Till slut så gav hon med sig och jag packade mina saker snyggt så allt fick plats.

I år lyckades jag inte med några event som att trycka på förbjudna knappar av misstag, orsaka Kaos i immigrations ledet för uppvisande av dokument, eller få folk att behöva gå tillbaka och checka in igen... Tro det eller ej, Fråga Robban. Dessa incidenter har hänt och jag är skyldig...-Haha.

Äntligen är jag på väg - Dags att lämna mina älsklingar igen.. Man känner att det ska bli kul och tråkigt på samma gång. Väl på flyget, det hade det varit snöstorm i Aten så dom hade stängt dagen innan, men nu var banan utan snö så det var fullt upp på flygplats och bland kabinpersonal.

Flygkaptenen startar motorn som brummar skönt. Men han stänger av igen efter en kort stund och pratar med oss i planet. Kapten meddelar oss om att det snart kommer ett plan som ska landa, vilket gör att vi får vänta i 30 minuter innan vi kan taxa ut till startbanan. Det var fel på deras ena motor men dom landade galant, fick vi reda på i planet. Strax efter meddelar Kaptenen i planets högtalare att vi nu ska fortsätta och även försöka ta igen tid som tappats på att vänta. Nu är vi på väg till Aten. Över Grekland såg man all snö som låg överallt, har aldrig sett detta förr. Visst har jag sett lite snö på Kreta, men inte såhär mycket. Och högt uppifrån luften. Man är ju van vid snö från Sverige men man glömmer snabbt när man spenderat tid på Kreta under deras ”vinter”. Fuktig och blåsig, javisst! Men inte med temperaturer på 15-20 minusgrader. Ofta skrattar jag och Robban när dom undrar hur lite kläder vi har på oss när det är 15-18 grader ute? Dom har svårt och förstå vad kyla egentligen är, när den är som i Sverige.

Akropolis låg i snö. Och alla byarna och i bergen såg det så vackert ut när man såg varenda topp på berget, så bergen såg mycket större och mera mäktiga ut. Aegean har mycket bra service och du kan få veganska rätter eller bara vego-macka. Alla rätter har mycket grönsaker och utan socker i bröd och dricka, bra tycker jag.

Framme på Kastrup, Köpenhamns flygplats är det stort och rörigt, tycker jag. Men jag lyckades snabbt hitta min resväska.

Tittade ut som snabbast - Solen skiner i Köpenhamn! Nä, nu till tåget till Göteborg. 3 timmar och 45 minuter, Usch! så tråkigt resa. Sms:ar till jobbet att jag är snart hemma så dom vet att de kan ringa in mig.

Ibland är det ett gott och ett alldeles utmärkt alternativ med Vegomat..

Äntligen är jag framme i Göteborg och där stormar det och ösregnade. Försöker få tag i en cigarett och tända den, men hann ta några bloss innan allt blev blött.

Gick såklart ut på fel sida och vandrade runt och leta efter en taxi och till slut var det en som stannade och fråga om jag letade, jag skrattade och sa ja, helt genom blöt.

Såg mamma , hon väntade ute i blåsten gråtande och kramade om mig och sa som jag har längtat. Det är lika mysigt att komma hem till älskade Göteborg.

Väl hemma trött efter en lång resa från natten klockan 02:20 från Kalo Nero till 19:00 Göteborg. Mamma pratade på och var glad, gulliga snälla morsan. Jag var helt slut och resan hade tagit all min energi. Men avslutade med att jag ringde min kärlek för att stämma av och höra varandras röst. Dag ett av många ensamma tar sin början. Jobbiga dagar väntar oss. Och nu är det dags att vara utan varandra, igen.

Min fina cykel väntar på att jag ska komma hem och jobba..

Nästa dag redan fick jag jobb, - Härligt! Sen har det flutit på bra med jobb så jag är nöjd. Härligt att jobba igen och träffa mina arbetskamrater. Tiden på jobb gick bra och fort. Men visst fanns det tider och stunder då jag saknade min familj nere på Kreta som väntar på mig. Det var en rolig tid att vara med mamma. Vi skrattar mycket och vi skojar med varandra, äter gott och myser. Kommer att sakna henne jättemycket, som alltid!

Och nu snabbspola... Lämnade lilla mamma, och hon var ledsen, såklart. Men ändå glad att jag äntligen ska få åka till Robban. När jag står på Landvetter och ska in genom tullen och vad händer?! -Jo, dom stannar mig och jag får plocka ur allt igen ur väskan? Dom sa att jag hade något kniv -liknande i handbagaget och två tändare för mycket. ”Kniven” är en liten spegel med handtag, men nu var det ur världen. Och mina tändare fick dom ta, äntligen klart. Lotta på Liseberg med sin Doktor Mikael stod också i kön. Men jag lyckades tappa bort dom i folkvimlet. Skulle vilja ta en bild och skicka till Robban med ”-Kolla vem jag sitter med på planet”, Hahaha...

Åtta månader har gått och jag är äntligen på väg. När vi ska landa på Kreta får jag gåshud och har så bråttom att komma ut från planet. Känner värmen och vinden, ser mig omkring och känner mig hemma - så underbart. Helt plötsligt kommer killarna som kör resväskorna, då insåg jag att jag missade bussen till terminalen och fick åka med dom tillbaka. Dom skrattade och önskade mig -Välkommen hem.

Alla stod där och väntade på sina resväskor. Medan jag står där och tittar på turisterna, kan jag känna deras känslor.

Om att få komma hit till Kreta. Deras förväntningar och alla planerade stunder.

Taxikillen som hämtade mig utanför skulle visa vara någon annan än Leonidas jag brukar åka med. Synd, för vi känner varandra och han vet exakt vad jag vill ha under min resa hem. Han vet vilket hak vi köper årets första Frappe till mig och var vi stoppar för ett bloss med en kaffe. Robban känner också Leonidas, så vi tre har skoj när vi kommer fram till Robban som står där och väntar. Det händer att Robban hämtar mig, men då han är upptagen under sommaren, får det bli transfertjänst. Det gör inget, man är så trött efter att ha varit igång sedan tre på natten. Och mot eftermiddagen börjar tröttheten ta över. Då längtar man bara fram till och få se varandra. Det blir lite mer möjligheter till återseende i lugn miljö, om ni fattar vad jag menar?

Som vanligt pratar jag med taxichauffören under resan. Och han berättar sin historia om sin familj och jag om min. Vi pratar om allt; Familj, jobb, ekonomi och politik. Allt som greker gärna tar upp i konversationer. Men även om drömmar om framtidens mål. Innan jag flyttade till Grekland var man inte lika van vid att prata om ämnen i vardagen. I Sverige kanske vi inte är lika öppna och prata om familj och egna åsikter. Kanske inte i samma grad som här. Det betyder inte att man ska få rätt i debatter eller prompt övertyga den andra om att man har rätt, utan att man liksom har rätt till att få vädra sina åsikter utan att bli idiotförklarad eller placerad i fack. Och själv märker jag skillnaderna i att prata öppet hemma i Sverige om politiska åsikter och om ämnen som är känsliga. Det är liksom en mindre gräns för vad man kan ta till sig, som en personlig gräns där man under inga omständigheter får gå in på ”det” känsliga ämnet. Att arbeta inom t ex Vården och inom omsorgen är belagt med att acceptera vad politiker säger. Men absolut inte prata om det på arbetsplatsen? Lite mixat där om hur man vill ha ett fungerande land där vi alla ska vara överens...kanske?

Nu är vi i Makrigialos Min älskade lilla fiskeby. -Allt är så litet, är det första jag tänker. För det är ju så. Det lilla postkontoret med det lilla torget där det varje Fredag myllrar av folk och egentillverkade, och för tillfället fixade torgstånd med allt ifrån påslakan och heminredning till grönsaker och verktyg som säljs. Tänk att man kan bli så glad över lilla postkontoret och se alla man känner som inte ser mig genom dom tonade rutorna på taxin. Den smala gatan genom byn som är som en balustrad. Med tätt hopklistrade hus på varje sida där man visar vad man har eller erbjuder. Och här har man gått tusen och åter tusen steg genom under alla åren man varit här. Det känns som att allt finns här. Man saknar aldrig något i Mackan. Mer än när det är folktomt på vintern kanske? Men då kör man till Sitia eller till Ierapetra, så får man nog med storstad och kan återvända efter ca 25-30 minuter i bilen till tystheten och frid. Robban står utanför Mikri Poli och väntade på mig. Så fin han är, -Min kärlek! Äntligen hemma hos Robban. Och mina tjejer Mimmi och Vilma. Det finns inget bättre än att få krama om honom och se hans glada och längtande blick att jag är hos honom igen. Som alltid pirrar det i magen hela sträckan i bilen hem. Jag vill ha alla rutor nere i bilen när vi kör hemåt. Vill ta in alla dofter och intryck jag saknat. Själavandring Alla dofter som verkar ändras för var tionde meter. Sötaktig doft med lite bränd jord, olika blomdofter mixat med dofter från får och getter. Havsbrisen som drar igenom bilens öppna fönster och jag känner saltvattnets karakteristiska doft. Den går aldrig att ta miste på. Och jag bestämmer mig för att -Vi ska knyta bekantskap igen så fort jag varit hemma och lastat av allt.

Huset är lika fint och lukten av värme blandat med jord och sol möter upp vid grinden. Vårt lilla paradis ligger där i denna gryta av Kretas färgpalett med alla jordens toner och nyanser. Robban säger alltid att ”Om Kreta haft marmor skulle det vara världens absolut vackraste”, och det har han rätt i. Havet är turkost och bergen i skiftande bruna färger med sitt sönderblekta gula gräs. Helt blå himmel och solsken, -Härligt att vara hemma igen. Jag hör hur havet kallar på mig. Det är dags att möta upp nere vid stranden för att åter igen få simma i mitt älskade vatten igen.

Robban ledig ett par dagar så det blev bad och massa mys. Mycket att prata om efter 8 månader och äta kretensiska maträtter, -Mmm. Vi åkte på eftermiddagen och badade och grillade på kvällen. Såg solnedgången sakta gå ner i sin vackra aprikos och lila färg, för att sluta i regnbågsfärgat sken. Vi tittar på varandra och behöver inte säga till varandra att vi gjort rätt beslut att leva som vi gör.

När jag sitter här inser jag att det är för allt detta vi två lever. Att allt vi gör för att överleva, med allt kämpande och med motgångar ibland. Är det just dessa stunder kombinerat – Komma hit igen, vyer, dofter och alla dessa lyckliga och vackra upplevelser som gör allt så enormt värt detta livet. Alla dessa tar nämligen upp så mycket mer av min vardag numera. Vännerna har jag också hunnit med att träffa. Så gott att se dom och höra om allt som hänt. Min bästa vän Katerina hennes dotter har fått en