Netflix, CMORE & Corona-Magar(?)

Jodå vänner! - Vi lever fortfarande! Här sitter vi nu, klockan fem på morgonen på uteplatsen över en kaffe och pratar om livet tillsammans. För första gången på många veckor känner vi oss ”fria”. Och kan andas ut ett tag.

Lite av just det vi saknade så mycket hemifrån - Tid att prata med varandra. Och, ännu en anledning av många som har varit till grund till varför vi är här idag. Vi ligger vakna här hela nätterna. Själv har jag sovit på soffan och försöker somna till film på TV. Tankarna bara yr omkring i skallen, och jag känner en oro över att Mia ska behöva åka till Sverige mitt under rådande Covid-19 pandemi. Mia har också svårt att sova. Även hon ligger vaken långt in på morgonkvisten. Ibland sitter vi ute och håller varandra sällskap med en kaffe. Inte sällan klockan 5 eller 6 på morgonen, utan att ha sovit en blund. Vad pratar vi om då? Vi kan bara konstatera att - livet ibland tar konstiga omvägar. Oron över att behöva ha Mia i Sverige.

Vi hade sällan tid att sitta och prata in på nätterna, eller morgonkvisten för den delen.

Vi har jobbat om varandra konstant och de få stunder vi fått ha tillsammans har varit 2-3 veckor om sommaren.

Helgdagar, Högtidsdagar – även kalas och födelsedagsfester, Jul & Nyår … You name it!

Alltid jobbade vi. Barnen tröttnade. Vänner tröttnade.

Och inte minst. Våra mentala hälsa vacklade utan att vi lyssnade.

Mias nattjobb heltid, och mitt jobb där jag var bortrest 2-3 dagar i veckan. Att få ihop det och kunna umgås har alltid varit en utopi, men en del av vår dröm – Att få spendera mer tid med varandra. Här skulle vi kunna det.

Även om vi jobbar, kan vi jobba mindre och speciellt säsongsvis där vi får mer tid över för varandra. Bara kämpa ett par år till, fram till pension. Sen skulle vi ha det bra.

Vem kunde ens räkna med en pandemi? Visst. Det finns varningar. Och forskare har länge varnat om att något sådant ska komma att bryta ut. Inte sist så sent som i en rapport från 2018. Vi är dåliga att lyssna, vi människor.

Känslan att efter nästan 2 månader kunna gå ut och äta tillsammans... Alliotiko Taverna, Makri Gialos

Oro och svårt att greppa situationen – När Covid-19 drabbar en familjemedlem.

Sedan nån vecka tillbaka har min ena bror i Sverige varit lite disträ och inte riktigt på topp. Jag har märkt att något inte varit som det ska och vi har pratat om vardag och om jobbsituationer i Sverige. Speciellt då han har tröttnat på att agera polis på jobb för att hålla smittan borta.

I sitt jobb inom vården, utsätter han sig - som så många andra - varje dag för risken att själv smittas. Och har mest försökt att göra sitt jobb under tiden han hållet distans till människor, dvs. att agera professionellt i sitt yrke men även privat, som medmänniska. Alla har vi någon nära oss som kanske inte klarar av att bli smittad?

Han lämnar provtagningar och en efter en väntar man på besked. Folk som känner sig hängiga och kanske lite sjuka, väljer ändå trots att gå till jobb. Vilket min bror anser är vårdslöst, om inte totalt ansvarslöst som personal inom vårdyrket, med ständig kontakt med människor.

Efter att själv känt sig hängig, valde han att stanna hemma. Och mycket riktigt kom utslaget på provtagningen i förra veckan igen – Positivt för Covid-19.

Just nu oroar jag mig för honom och försöker få grepp om situationen. Han mår inte sämre, men inte bättre heller. Jag oroar mig även om att behöva ha Mia i ett land där det härjar människor som ignorerar farorna och riskera att låta henne bli sjuk? Fjärilarna i magen kanske inte bara beror på stress ändå?

Förhoppningsvis ett avslut på en era – Med nya hopp och förväntningar om en ny

Livet går vidare här i lilla byn. Man pratar inte lika mycket om Corona längre. Visst slinker ett och annat nyhetsstoff in i samtalen. Man har liksom accepterat att situationen är som den är. Det är dags att gå vidare, att anpassa och se till att vara bättre förberedd om nästa våg kommer. De flesta i byn tror att det kommer en ny våg, dock inte lika aggressiv kanske? Men att det kommer nya fall med öppningen av Grekland – Det är man övertygade om. Går det att leva med det? Absolut!

Jo, det är Pest eller Kolera -läge? Oavsett vad man väljer, är det framtiden som står på spel.

Pest eller Kolera? - Vad är värst? Corona karantän eller bli stungen av giftmaneter i vattnet?

Visst är det så att smittan vill ingen ha, men om alla ser till att följa de restriktioner som staplats upp, bör vi alla kunna njuta av byn i sommar också. Det lilla av säsongen som finns kvar.Man pratar om olika saker när det handlar om Corona. En del pratar i syftet som företagare, andra som arbetare. Gemensamt är rädslan för att ens äldre ska smittas. Många här åker fortfarande hem till sina föräldrar och gamla med mat och förnödenheter.

Kvällarna är tomma på uteplatserna. Och morgnarna på caféerna i byn gapar tomma på backgammon spelande pensionärer i kavajer, vilka emellanåt fingrar på sina radband.

Här är akilleshälen hos många i byn. Jag hör samma rädsla när jag besöker vänner i andra byar och även i större städer som t ex Sitia och Ierapetra. Släktingar vågar inte ha hit andra släktingar från Heraklion på kalas för dom gamla, och sitter hellre i FaceTime eller i Messenger videosamtal. Stup i kvarten hör man plingande telefoner som ringer med sina ”bubblande” signaler.

”-Om någon för 5 år sedan sagt att Kreta inte får några turister, hade man kallat dig för idiot..”

Kraftmätningar eller förstahjälpen åtgärder?

Jag stannar vid hos Kostas uppe i byn. Han liksom många andra i byn måste se över utgifter och tvingas därför förbereda sig inför en säsong som man just nu inte vet blir av eller ej. Men, man tror och hoppas fortfarande. I realisternas ögon är det över för denna gången.

Han har byggt om och finlirar på måleriet i den numera mindre butiken som säljer allt möjligt fint. Från hudvård till oljor och kläder, till presentartiklar och vackra minnessaker från Grekland. Han skruvar på sig lite när jag frågar om vad han tror väntar. Och ser in i sina just nu tomma butikshyllor;

”-Rob! Det spelar ingen roll, säsong eller inte. I byn måste vi fortsätta.Utan våra jobb dör vi eller går hungriga. Oavsett vilket kan vi inte ge upp. Så är det bara.”

Jag håller i stegen medans Kostas kliver upp och sträcker sig för att måla butikspanelerna i en härligt ljusblå färg. Jag funderar på om det finns en utväg? Något annat som vi kan ta till som ger en bra säsong. Här finns ju ingen direkt industri att välja på. Eller, att bygga på? Faktum är, att på Kreta finns inte så värst mycket inom industri att välja mellan. Det mesta outsourcas och det är väl i så fall Papoutsanis fabriker med sina underleverantörer på ön som kan kallas för ”Industri”.

Även om Grekland är ett I-land såklart, finns det mesta på export och licenstillverkning. Turismnäringen är stor och exporten. Men själva industri biten är ti