Mitt Kära Stora Blå

Uppdaterat: 20 feb.

Dagarna börjar bli varmare och solen välkomnar oss ute på verandan.

När jag sitter på stenmuren och låter dom varma solstrimmorna bitvis värma upp mig. Känner jag nattens kalla fukt försvinna som en osynlig dimma.

Då känner jag hur mycket min kropp behöver Kreta. Lungorna andas in ett långt andetag,

-Yupp! Det är därför ni är här Robban.

Gräsmattan är grön med tusentals gula blommor som ramar in palmerna och alla våra rhododendron som står i givakt. Fåglarnas sång börjar överrösta dom få pickups som kör där nere längs vägen.

I ögonvrån ser jag grannens katt göra volter i gruset, lekandes med en vit fjäril.

Blicken flyttar sig ut mot havet strax utanför.

-Du är där än. Mitt kära Stora Blå...


Efter en tids väldigt långdragen vind och kall regnperiod börjar jag ana ett trendbyte.

Igår satt jag ute med hundarna från 09.00 till 14.00, och glömde helt bort att fixa alla saker som ska hinnas med innan jobbet börjar.

Jag hör hur telefonen ringer där inne.

Det är Mia, hon undrar hur allt är? Och låter själv förkyld.

Hon har gått av nattskiftet på jobb och nu ska hon säga god natt.

Hon har haft svårt att somna.

Det hade hon här hemma också. Trots att hon inte jobbar.

Under alla våra år tillsammans har Mia alltid haft svårt att somna.

Antingen är det kampen mot klockan om att hinna sova innan jobb. Eller så är det fighten om att somna när hon kommer hem på dagen - Pest eller kolera. Ni som lever med nattarbetare vet vad jag menar. Man kan bara iaktta på avstånd.

Försöka vara tyst och ödmjuk när dessa vampyrer vaknar med håret spretande åt alla håll, trevande efter en mugg att hälla upp kaffet.

Mia brukar alltid säga;

-Jag önskar jag kunde somna lika enkelt som du. Det vore en dröm.

Jag håller med henne. Kan somna på 5 sekunder.

Men det har inte alltid varit så.

Det kom under militärtjänsten. Där fick man passa på och sova när tid gavs.

Min förmåga att somna på två röda sekunder har även ställt till det då och då.

Minns en dag när vår lilla grupp på 6 man samlats i en skogsdunge.

Väl framme skulle jag reka plats mitt i natten med nattkikare.

Jag lade mig på rygg, drog upp overallen vi hade på oss under vintern.

Man såg ut som en inuit från Grönland i den. Och trots att det småregnade så var det skönt att känna dropparna i ansiktet genom gluggen. Det tog inte lång tid innan jag somnade.

När jag vaknade nån timme senare, hade alla åkt.

Stötte på en eftersläpande MC-ordonnans och fick lift.

Det blev ett jäkla liv, och jag fick inte permis på 14 dagar...

Utmattad eller bara lätt att somna?

När min dotter skulle födas låg vi inne på förlossningen i nästan tre dygn.

När det väl var dags, låg jag med en filt på golvet – Och Sov!

Barnmorskan fick väcka mig. Hörde inte ett dugg. Inga värkar och inga rop.

När jag väl somnat, sover jag! Och det är svårt att få liv i mig.

Som sagt...

2-5 andetag per minut – Att leva med Sömnapné

Har sedan barnsben lidit av sömnapné.

Under skoltiden var detta enormt tufft att ständigt gå runt och vara trött.

Många ser trötta skolelever som slappa och lata. Men i mitt fall var det en tuff period.

Att jag dessutom vände på dygnen var även det vanligt. Det var inget ovanligt att jag som mest sov 4-5 timmar per natt. Och som klottrare var detta naturligtvis en perfekt kombination... enligt egen utsago då.

Minns otaliga gånger morsan kom in på mitt rum och sa att det snart var skola.

Och själv hade jag inte ens gått och lagt mig än.

Men hon lät mig hållas. Kanske morsan själv inte fattade och att det kanske var en fas som skulle försvinna av sig själv? Berättade aldrig för henne om detta. Inte ens som vuxen.

Sorry morsan, men det var mycket omkring oss ändå...så att..

Gick under sömnapnéutredning i Lund vilken konstaterade att trots bettskena och otaliga försök med andnings maskin, var det helt enkelt inget som hjälpte.

Tror att jag sammanlagt sovit över 20 nätter på sjukhuset under åren, minst.

Utredningen fick dock efterföljder, vilka i sin tur var positiva och tur i oturen.

Prover och tester skulle visa sig att jag även hade påbörjad utveckling av KOL.

Jag började genomgå behandling på allvar 2007. En behandling som skulle ta 2,5 år innan man slutligen insåg att medicinerna inte gjorde någon skillnad.

Vad som däremot gjorde en enorm skillnad, var när vi var här nere på semestern.

Torr luft och längre sommarperiod gjorde susen. I både lungor och motivation.

Det tog inte lång tid innan jag slutade ta mina mediciner, vilka även gav mig en viktökning på över 25 kilo under 2 års tid. Kilon vilka var svåra att bli av med. En slags pest eller kolera.

Hade svårt att motionera eftersom lungorna strejkade efter 30 meter på cykel eller gång.

Som värst drogs jag även med en dubbel lunginflammation och hade endast 30% kvar på vänster lunga att andas med. Märkte det när jag var så andfådd av att gå till köket, att jag nästan svimmade.

Än idag har jag svårt att ligga på rygg eftersom lungorna alltid upplevs som vätskefyllda. Med sömnapné var det en lång fight som jag bara skulle vinna, så var det bara!

Det har gått bra. Och sedan 2017 slutade jag helt med medicinerna och valde att tvinga mig till aktiviteter istället. Att gå turer och försöka sluta med sockret, vilket även det kom som ett brev på posten. Men generellt idag, så är det som natt och dag i skillnad. Och det tackar jag Kreta för.

Idag har jag lärt mig att leva med sömnapné. Och Mia har vant sig hon också.

Snarkningar och panikartade ryck i sängen under natten är inget alternativ längre.

Visst är det så att vintern här nere är brutal, Absolut! Det är den.

Men det är en enorm skillnad mellan att ha 1-2 månader fukt och temperaturer som aldrig når under 5-6 grader. Och att slippa att ständigt vara fuktig och andas in luft i minusgrader Nej tack.

Men, tro inte att jag inte älskar Sverige och vår vinter.

Det gör jag, i allra högsta grad. Men jag mår tusenfalt bättre här nere.

Tro det! Vem skulle inte göra det? Kan man tänka sig.

Ni som spenderar längre perioder här nere, ni vet vad jag menar:

-Det är svårt att leva utan Kreta...


Numera är det endast ett glas som ska pressas på morgonen...

... för att avnjutas tillsammans med C-vitaminer och tankar om Mia.

Hallå! Det är Alla hjärtans dag..

Åter igen blir det till att ha en Alla hjärtans dag ensam.

Man kan ju tro att man efter denna tid vant sig vid alla dessa dagar som riktar sig till två personer.

Och visst är det så att även om sociala medier påminner oss konstant hela dagen i ära.

Är det även en dag som påminner oss om hur viktigt det är att tänka på ensamheten. Att ha lyxen att vara två.

Så, hur fixar vi två detta då? Hur får vi det att gå ihop varje år. År ut och år in?

Att inte fira speciella dagar och högtider tillsammans. Kanske det är något bra?

Nja. Vi ser det inte så.

Vi säger alltid till varandra att ”-Vi hinner fira det sen...”. Vilket vi oftast antingen glömmer bort eller helt enkelt fortsätter flytta fram. Mest för att vi båda vill hinna med så mycket annat tillsammans.

Visst är det underbart att se alla som lägger upp sina buketter och chokladaskar i olika modeller. Och alla som tar det på allvar, ser verkligen ut att njuta av att bli älskad och av att få ge tillbaka. Så ska det vara i kärlek.

Så, Tack! Alla ni som kämpar och delat med er av alla vackra minnen.



Bland Robbans Kastruller då? Händer det något där?

Nä, inte direkt. Har tappat det här med laga mat i dessa tider.

Mest för att allt känns så ”nytt”. Har fortfarande Mias mat i tankarna.

Att man inte riktigt vant sig vid ensamheten.

För själv har jag alltid varit så att trots ensamhet måste man äta. Och det innebär även att Laga mat. Nu äter man mest för sakens skull, men även det jag äter har ändrats.

Det mesta går undan och ska vara näringsrikt.

Samtidigt som jag ska hinna med så mycket annat.

Omelett på färska ägg från Georgia's höns med nyplockade tomater till frukost...

Får man bjuda på en "Cowboy lunch" någon?

Massor av grytor blir det under vinterns fukt och kyla...

På knä eller på Fyra ben?

Den mesta tiden går åt till att hitta på bus med hundar och att få klart där ute.

Just nu är det lite svalare och det är mindre motiverat att gå ut och bära sten. Men, ett måste som jag absolut är tvingad att ta tag i mycket snart.

Ska förhoppningsvis börja arbeta om några veckor bara.

Vi busar varje dag och får på så sätt motion alla tre.

Alternativet är att snart är det till att ligga på knä i trädgården ett tag framöver..

Vilma tycker det är mycket varmare att ligga under täcket...

Hårda stormar i Januari. Fogen lossnar...


-För varje minut man oroar sig, förlorar man 60 sekunder av lycka...”

Tid och Planer enligt GMT – ”Greek Maybe Time”...

Jodå, se det blir en och annan förbistring när det handlar om skillnader mellan oss svenskar och greker. Speciellt här nere och tider. Minns när jag skulle jobba här nere första gången.

Första dagen på jobbet väntade jag på nycklar till kontoret.

Som svensk är man i tid! Det bara är så. Det kommer med vår modersmjölk.

09.00 var det sagt. Jag var där redan 08.45

Klockan blev 09.40 och ingen som varit här än med nycklarna – Fan!

Kunder samlades utanför i den 30 grader varma morgonsolen i Juli månad.

När man väl kom med nyckel var klockan nästan 10.15 - Och jag var vansinnig!

Med ett stort smil på munnen öppnade Manos och lämnade nyckeln till mig.

Han såg att jag inte var på humör och skrattade bara. Kunderna fick hjälp och när dom lämnat kontoret frågade han vad det var som står på? Han såg att jag var vansinnig.

När jag fått förklarat att jag varit där och väntat sedan stenåldern bara la han huvudet på sned, log och sa: -Rob! Det är okej. 9 eller 10, det är semester!

Sen skrattade han och la handen på min axel. -Kom nu! Vi tar en kaffe på kaféet.

”5 minuter” lär man sig väldigt snabbt kan vara allt mellan 15 minuter till 30.

Oftast med en lätt förvåning om man påpekar vad klockan är när man väl ids komma.

-Jag är här nu ju! - Klassisk förklaring. Följt av att axlarna reser sig lite och en lätt nick uppåt.

Själv kunde jag bara konstatera ganska snabbt att; För varje minut man oroar sig, förlorar man 60 sekunder av lycka. Och det är precis det som förstorar allt för mig här nere – ”Bortkastad” tid!

Har berättat för kollegor om hur vi i dom skandinaviska länderna ser på tid man avtalat.

Även om hur vi är med arbetstider.

Vi är enormt noga med att hålla våra tider. Näst intill ett karaktärsdrag.

Man nickar instämmande, men undrar fortfarande varför man just måste ha fasta tider för fika?

Svårt för många här som lever efter turism sedan generationer tillbaka.

Stämpelklocka bara fnyser man åt vid tanken.

Och guds nåde om man skulle ”Märkas” med ett stämpelkort.

Man är imponerade, men inte övertygade.

Nu är inte alla så ska medgivas. Men flertalet inom turistnäringen..

Nu ska man snart få återse arbetskollegorna igen - 6 månader med denna stollen kan bara bli lyckat?

Ett glädjande brev.

Hur många av er har kontakt med er klasslärare från grundskolan?

Kollar min mail en morgon och ser namnet på min klasslärare som avsändare. Nämen! Oj vad roligt. Och för mig var min klasslärare under min skolgång en kompass.

Kompass över hur man beter sig. Kanske inte primärt om pluggandet. Men väl om hur man måste se till karaktär och de löfte man avger. Till andra och till sig själv.

Erik, en underbar människa. Som jag har förmånen av att fortfarande kunna samspråka med.

Han är pensionär idag med golf som intresse. Och är aktiv på social media.


Jag, som grabb - vilken växt upp utan farsa närvarande. Hade inte alltid rätt sätt att prioritera. Även om jag som grabb alltid var lugn och sansad, fanns det många minus som behövde översyn.

När man inte har en farsa att stötta sig på vid konflikter och saker i livet som sätter käppar i hjulet, som tonåring. Var det skönt att ha klasslärare som – nu i efterhand, hade ganska bra koll på mig som ung virrpanna.

Mina båda lärare, Erik och Sandra. Var dom bästa lärare att ha under skoltiden. Erik och Sandra var på sina egna sätt ”där” utan att vara där, om ni fattar?

Minns även att jag många gånger i skolan satt kvar med Sandra och pratade kärleksbekymmer.

Hon hade en förmåga att se vad som stod på.

Och även om jag är en ödmjuk själ,. Behövde jag en och annan vägledning genom tonårens kärlek. Vilken ska ledas genom alla snår med kroppens hormoner som spelar Ping-pong.

Allt sånt man inte snackade med morsan om.

Om jag tog till mig alla råden?

Inte alltid. Och det fick såklart följder som man idag kan tänka tillbaka på.


Tyvärr är inte Sandra med oss idag.

Men Erik är kvar. Och det är ett gott tecken. Inte minst när han snart efter 40 år fortfarande aktivt håller koll på oss ”ungar”, -Hahaha.

Tack Erik för ditt mail.


Nya & Gamla rävar i Makry-Gialos inför 2022?

När jag sitter i hamnen och försöker klura ut veckans tema till inlägg i bloggen. Hör jag det omisskännliga ljudet som bara en Kreta-Bo kan förstå – Dom 16 stegens harmoni;

-Maleviziotis!

-Vad nu? Fest, Här?

Nix. Bara lokalborna som firar. Man firar att man kan umgås, spela musik och gemensamt sitta och göra sånt man inte kunde under restriktionerna. Vi har haft två års restriktioner här nere. Och då pratar vi verkligen restriktioner.

Många har tröttnat och vill gärna att allt ska vara som innan. Men det kommer det nog inte bli på ännu ett tag framöver? Vi får hoppas. Och viktigast är att vi alla tar hänsyn och använder sunt förnuft nu när säsongen drar igång och ni kommer ner.


Bygget ovanför Obelix ska jag återkomma till i ett annat inlägg.


Positiva nyheter i Februari för Mackan då?

Det har(äntligen) beslutats att den större läkarmottagningskliniken ska bli av i Makry Gialos.

Sitias chef för hälsoministeriet, Hr. Karamanolakis, har beslutat att man ska bekosta bygget och projektet. Detta tas såklart emot med öppna armar av Lassithis vice borgmästare, Hr. Goulidakis.


Jodå. Nu har det snackats klart.

Och pengarna som öronmärkts riskerar annars att utdelas till andra projekt om man inte får igång det. Så, nu har familjen som donerat tomten vilken det ska byggas på, ställt ultimatum och lämnat in en ny byggplan vilket annars innebär att byggtillståndet går ut nu under 2022.

Detta innebär framöver att de ca 5.000 människorna som bor i området nu slipper ta sig till Ierapetra eller Sitia för läkarvård och besök. Speciellt för boende i Makry Gialos, vilka i princip befinner sig i mitten av städerna.


Hört på Kaféet

Han tittar mot TV:n och ”putsar” av sin axel med handen, mot bildrutan.

Som när man borstar av mjäll. En gest som är otrevlig här. Speciellt bland äldre.

Ungefär som att med armarna utsträckta, ”hugga” ner mot skrevet i ett ”V”-tecken.

-Dessa politiker! Har dom inte lärt sig något av historien?


Hans ord lyfts fram av ett rossel från strupen, som vittnar om en livstid med filterlösa cigaretter. När han upprört fortsätter sin ramsa av förbannelse. Greppar han tag om sin gubb-keps som ligger på det lilla runda bordet. Han kastar den mot TV:n i en protest:

-Om Cypriotiska soldater skjutit 4 turkar på ett café i Cypern skulle NATO gå mellan direkt!

Hans ord får hans ansikte att bli knallrött.