Mindre än 50 kvar...

-Det börjar närma sig dom 50”. Och denna gången innebär det både dagar kvar till att Mia är hemma till antal år som fylls vid kommande Augusti kalas. Den surrande känslan i bakhuvudet om det ska komma någon överraskning i år? Har jag släppt.

Och jag inser att detta året är och förblir lika tufft för oss alla i Europa i år igen.

Mina bröder har alla hört av sig och talat om att man har andra planer i sommar. Så det lär bli jag och Mia med vänner som firar i år igen. Inget jag hänger läpp över. Och när folk frågar angående det här med att ”nolla”, så stirrar man häpet på mig varje gång jag ska nolla och man har fått förklarat att det är inget jag ens kommer fira.

I år ska det bli annorlunda. På många sätt och vis. Främst för att jag och Mia ska försöka få igenom det vi planerat och även fira något helt annat, av lite med privat karaktär(?)...


Men först, lite sneglingar och aspekter på livets morbida karaktär...

Kraftiga vindar har dragit över Grekland. I kombination med hög värme och oförsiktighet, är det ingen bra kombination – Oförsiktiga handlingar, Eld och Vind.

Flera bränder sprider sig och människors öden avgörs inom loppet av någon timme.

Ibland inte det ens. Och rapporter som berör och kanske förklarar lite närmare om vad det kan innebära att förlora allt.

För många, speciellt äldre människor. Är deras boende och deras förhållande till egenförsörjning deras räddning. Låt mig förklara en händelse som tog lite extra i hjärtat.


En man i 80-års åldern hittades död intill sitt hus som gått upp i lågor.

Man trodde först att han råkat ut för dödsfall genom rök och eld, men det hittades en revolver intill hans kropp – Han hade tagit sitt liv när allt han såg allt han ägde försvinna upp i lågorna.

Nu kan man undra över hur viktigt det kan vara med ägodelar kanske?

Men för denna personen kan jag lova att allt han ägde var precis allt han behövde för att överleva.

-Men, var den materiella förlusten verkligen orsaken till mannens val?

15.000 hektar reducerades till aska i södra Rethymnon - Kraftiga vindar omöjliggjorde näst intill brandkår och frivillorganisationers arbete...

Med en låg pension(notera: Usel) är det få äldre, speciellt ensamstående och änklingar som klarar sig på vad deras pension ger. Man är totalt beroende av att vara självförsörjande via sin trädgård och/eller det man får ihop via t ex djurhållning som kycklingar och kaniner.

Jag har själv daglig kontakt med äldre som lever på knivseggen varje dag.

Något som går galet innebär inte bara att svångrem måste dras åt, utan att allt man har för att överleva är borta. Och det finns inga alternativ för flertalet.

Man har inga barn eller barnbarn.

Många äldre har inte ens el i deras boenden, allt för att spara på de få euro dom får ut.

En pension på ca €400 äts snabbt upp av en elräkning på €40-50 i månaden.

Nu är det ju så att i Grekland så gäller det att ha ”bidragit” med skatt under 40 år för att hämta ut max pension på ca €380 i månaden. Och för de som arbetat mindre men mellan 20 till 15 år, väntar en pension på ca €346 i månaden vid 67år fyllda.

Så, med detta i tanken,

Att förlora allt man äger och har, även möjligheten till att kanske äta sig mätt för dagen.

Kan få en person som redan står på kanten att ta steget ut..

I Sverige har vi i system att även kunna betala ut extra till de som har så låg pension att garantipensionen inte ens räcker till. Detta börjar sakta ebba ut, men för t ex 40-talisterna, och även till viss del 50-talisterna. Var det inte helt sällan så att kvinnan var hemma hela sin livstid som ”hemmafru” och tog hand om hem och barn, medan mannen arbetade och kunde inackordera en pension. Även en tjänstepension såväl som eget sparande kanske?

Nu som änka och pensionär är det svårt att få pengarna att räcka, trots subventioner och bidrag.

Att dessutom debitera skatt igen på redan beskattade pengar är oförskämt anser jag.

Att förskansa sig på redan fattiga är för mig en gåta varför vi fortfarande accepterar detta system?

Ingen ska behöva ta till en revolver för att olyckan varit framme...

I Kalo Nero spinner allt vidare

Har haft ett lite konstigt ”sug” i magen som har inträffat allt oftare.

Ungefär som en mix mellan illamående och halsbränna. Kanske lite stress har tagit sig in i vardagen? Tänkte jag. Trodde även att jag åkt på något som florerar, t ex. Magsjuka eller Ap-viruset(?). Men efter några dagars självkurerande insåg jag att det kom ifrån att jag dricker allt för lite vatten. Och som vi alla Skandinaver gör – Dricker jag ganska mycket kokkaffe.

Sen är jag även förtjust i att dricka mitt kaffe i mugg, inte i små espressokoppar.

Dricker man mycket kaffe inbillar man sig tyvärr att man även får i sig all vätska man behöver.

Speciellt nere i varmare klimat. Med andra ord började jag långsamt bli uttorkad. En konstig känsla.


Nära, men ändå inte(?)

I jobbet har jag alltid en 50cl flaska med vatten med mig vart jag än skulle.

Den hamnade i min axelremsväska som alltid var med mig ute vid leveranser och hämtningar.

I den fanns allt – En 150gr överlevnads kaka, dextrosol, liten påse med russin, plåster och en första förband(sån liten man har i bilen), en Gerber multiverktyg och även lite andra småverktyg och mini-powerbank. Allt för att vara förberedd.

Hörde ofta att -Ska du ha väskan med dig? Vi ska bara göra en snabbleverans?

Inte minst skulle detta vara till räddning en gång för något år sedan då en kunds bil havererat uppe i bergen mot Heraklion. Och väl framme fick kunden min bil så att man kunde fortsätta sin semester. En bra policy vi har, men otursam om det vill sig illa. Och det ville det denna gången.

Batteriet hade kortslutit och bilen kommer inte en meter härifrån utan assistans eller nytt batteri. Så, det var bara till att vänta..... -Vänta nu!..

När kunden kört iväg visade det sig att kontoret inte fått gps -koordinationen till vart jag befann mig. Jag fick själv leta längs ”orm lederna” som dessa vägar ser ut som här uppe i bergen, innan jag lyckades hitta kunden och bilen.

Så, utan mobiltäckning var jag i en prekär situation, minst sagt.

Jag stod nu mitt uppe i bergen någonstans. Inga hus i närheten, inte ens träd fanns här.

Bara en enslig väg som slingrade sig vidare och utan någon kontakt med kontoret, kunde jag inte skicka sms med vart jag befann mig.

-Shit också!

Ca 5 minuter senare kom kunden tillbaka och stannade.

Man undrade om jag väntade på en kollega? och jag fick förklara situationen för dom.

Frun frågade om jag ville ha en vatten? men jag visade min flaska och sa att det är okej.

Jag klarar mig till dom kommer med nytt batteri.

Men om dom kunde ringa och berätta vart vi är?

Dom lovade ringa till kontoret och förklara när dom kört en bit neråt och får täckning.

Det visade sig vara den första av två(2) bilar jag skulle se på denna vägen under mina 3 timmar.

Den andra var en pickup med en lokalbo som undrade om jag fått punktering? Och jag förklarade vad som hänt och att jag väntar på min kollega.

Verktygen i väskan gjorde ingen direkt nytta just nu, även om jag fått använda några av dom för att komplettera de verktyg som fanns i bilen för att lyfta ut batteriet ur bilen. Men däremot skulle min 50cl vattenflaska göra dunder!

Inte minst när jag fick stå ute i solen i över 3 timmar innan vår mekaniker Michalis, glad i hågen slirar fram till mig med stereon på högsta volym. Med rutorna nere och sitt vita leende bakom sitt sotiga, oljiga ansikte nickande i takt med pumpande bas till techno;

-Re malaka! Pou pas?


Efter den dagen lämnar jag aldrig min väska om jag måste iväg från kontoret.

Inte ens för att hjälpa en kund strax i närheten...

Lite vätskekontroll mellan leveranserna. Skugga och färsk Energijuice ....

... För att ögonblicket senare dra vidare och leverera, kanske även ta ett dopp?

Mindre än 50 kvar...

När man jobbar på ett kontor 9-12 timmar om dagen, 7 dar i veckan.

Blir det väldigt lite rörelse på schemat. Något jag inte är van vid.

Är van vid att alltid ha att göra – Inomhus såväl som utomhus.

Förr så hjälpte jag endast till med leveranser och rörde på mig i princip alla minuter jag inte satt i bilen eller på hojen. Idag är detta utbytt till att sitta på en kontorsstol och med några få meter ut till fordonen, är det ingen motion värd att notera speciellt.

Nu ser jag fram emot att ta ledigt några dagar när Mia kommer hem.

Slippa vakna till klockan varje dag, 7 dar i veckan.

Bara få njuta av tystheten ett tag, utan att det är dags att fortsätta med allt som ska hinnas klart innan man ska iväg till jobb.

Kvar på ”att göra” -listan i sommar står även en del punkter kvar från förra säsongen.

Har insett att även denna lista kommer förmodligen ha punkter som står kvar till nästa säsong?

Ska bli underbart att sätta sig på verandan tillsammans och bara ”känna in” dagen och ta den som den kommer. Även om det inte är ”riktig” ledighet tillsammans, kommer det nån månad i höst där vi har 100% tid med varandra. Sen är det dags för annat jobb – Räkningarna tar inte ledigt...


Trä & Olja – Dags igen!

Så har det blivit dags att åter igen olja in trä och panel efter höstens och vinterns karga saltvattens vindar. Med extra stormigt vintern som var, har det tagit ordentligt på trät. Speciellt på fönster i norrläge. Så, i sommar blir det till att se över allt och olja in.

Förra året tog jag verandan och utsidor på dörrar, nu vankas repetition..


Stavros har börjat längta hem...

Jodå, ni läser rätt.

Den lilla snyltaren tror att han bara kan flytta in hur som helst, utan repressalier?

Nä! Så lätt blir det inte. Och det har tillverkats en av NASA helt oberoende special kur.

Gift är jag ovän med. Dels för att vi har husdjur och dels för att det är få som är miljövänliga.

Huskurer är minst lika effektiva och funkade bra mot t ex. millipederna som Mia har utrotat.

Nu är ju inte Stavros lika dresserad som innan då han kunde ligga blickstilla på rygg i solen och sola sig med spröten utfällda. Nä, se det går inte för sig längre. Inte här hemma.

Både Vilma och Mimmi har bestämt sig för att inga fler ska få flytta in.

Härom dagen låg han på verandan.

Såg hur han sträckte ut sig i solen och glänste i sin sololja.

-Nu ska du få! Tänkte jag. Och hämtade blomsprutan med huskuren i.

Det tog ca 10 sekunder efter att det hemliga serumet träffade han likt Kryptonit på Stålmannen.

Sen låg han där på rygg och ålade sig. Och efter en halv minut var han orörlig.

Jag skickar fram specialkommando soldaten Vilma för att känna efter någon puls..

Nix! Meddelar hon tillbaka till staben. Han är oskadliggjord.

-Uppdrag mästerligt utfört! konstaterar vi alla och det delas sen ut Doodis (Godis) i form av hundbens kex. Nu var det upp till kräket där ute att städa upp sig själv och försvinna, en gång för alla!

Någon timme senare var hans kropp försvunnen, antingen hade han blivit bortförd av UFO? Eller så hade någon av fåglarna som satt och iakttog oss och kände sig ensam, kanske tagit med honom hem på en kopp kaffe? Oavsett vilket får han ge sig nu och stanna borta!


Att känna ett ”oberoende” av andra och sig själv.

Har en vän som efter ett tag i ett förhållande nu ska rå om sig själv och kvarvarande barn hemma.

Blir en ny stad, även om det inte är långt ifrån föregående bostadsplats.

Mest för barn och jobbets skull, men även för att kunna ha en social gemenskap med det som även lämnas. Lite invecklat kanske? Men ni som tagit detta steget vet var jag menar.

Visst är det att underlätta när man kan ta sig ifrån något som driver en neråt i livet?

Det ses kanske som enkelt? Att ”bara flytta” och börja om? Men så är det ju inte.

Det sitter mer mentalt än i praktiken - Antal meter har mindre betydelse än den mentala distansen har. Man ser det inte som att lämna, utan mest som att få distans ifrån.

Själv hade jag en liknelse vid detta efter min skilsmässa, innan jag träffade Mia.

Då hade man olika slags filter på sin livssyn, och många gånger spelade även principer och stolthet in. Något som oftast sätter käppar i hjulet än att hjälpa till att snurra vidare.

Själv var jag yngre då, mer naiv kanske? Definitivt omogen för det livet.

Mest var det bitterhet som man var emot, man ville inte släppa bitterheten inpå och ta över.

Har sett vad bitterhet gör och lämnar efter sig. Så det var viktigt att ta det i den takt som behövdes, även om det skulle skapa oro och såra människor i min närhet.

Jag är positiv till att personerna i fråga - Alla som ska ha nya vardagar och nya liv framöver – Trots allt kommer få det bättre, lyckligare och inte minst – Få en positivare miljö omkring sig där alla kan få mer utrymme för att tänka, växa och få starta om.

Hitta tillbaka eller hitta nya mål där ute?

Så, Tänker på er(styrketankar).

Ni vet vem ni är...

Uti Vår Hage..

Mina rosor trivs inte så bra. Har försökt flytta dom och ändra.

Trots att dom får bra med vatten så vill dom inte riktigt ta sig.

Dom har knopparna kvar, men slår inte ut. Och bladen gulnar och trillar av. Nån dag senare kan det komma nya små blad som är gröna, för att bli gula nästa dag osv.

Först så trodde jag att det kanske var inomhusblommor? Men så är det inte.

Jag har provat ge lite vatten till att nästan övervattna. Och denna sorten ska ha rikligt med vatten två gånger om dagen. Har haft denna sorten innan utan problem.

Dock såg jag för nån vecka sedan några små svampliknande växter kring mitten av stjälken.

Bytte jord i krukorna, ifall den jorden var dålig? Men det fortsatte vara problem. Inga svampar dock, men rosorna liksom.... trivs inte? Hur man nu ska förklara? Ni som är en fena på rosor kanske har en aning?

Mina små bejbisar...

Jag kör förbi ”mina” palmer varje dag och suktar efter dom som en beroende efter sin drog.

Längtar till Mia kommer hem så vi kan smyga ner hit och plocka med oss dom. Dom börjar bli stora vid detta laget och jag hoppas dom inte växer sig allt för stora innan Mia hunnit hem. Får backa ner bilen med öppen baklucka och hiva in där bak helt enkelt.

Mina två väntande Palmskott - Snart är ni mina...

Var dig själv, Det finns redan så många andra.. ”

Jobbet då?

Vindar från helvetet... Jo, dessa förbannade kastvindar. Har haft en hel del strul på jobb med kunder som hör av sig och antingen kört av vägen med sin MC eller så har fordonet vält när den stått uppställd.

Många förstår inte att informationen dom får när dom hyr är viktig att ta in.

Speciellt när det gäller vindarna nu under sommaren.

Dessa kan vara förrädiska. Speciellt om man inte är van vid dessa.

Själv är jag en storväxt person med mycket bastant kropp(egen notering – Fet!).

När det är kraftiga vindar har även jag svårt att hålla MC:n upprätt och att parera kastvindarna.

Jag har aldrig åkt av vägen än, men varit väldigt nära inpå.

Och speciellt farligt är det att riskera kastas in mot motsatt körfält.

Dom allra flesta samtal jag får gäller MC som vält i vinden och på så sätt är det ju tur?

Trots kundens information förstår man vindens påverkan alltså försent.

Och det är svårt att få kunden att ta in att detta är inget försäkringen täcker.

Oftast kan vi lösa detta med att polera och putsa upp eventuella skrapningar och åkommor.

Men ibland är det för tuffa skador och absolut jobbigast är när MC:n vält på ett annat fordon.

Då är det ett försäkringsärende och även detta har kunden svårt att ta in.

Kraftiga vindar och öppna vidder är en svår kombination på två hjul...

Olycksfylld säsong...

Det har varit ovanligt många olyckor och incidenter i år.

Bara första veckan i Juli har vi haft mängder med mopeder och motorcyklar som vält i vinden. Förare av motorcyklar och mopeder som kör av vägen för att man inte känner till dom starka vindarna här. Och även hög hastighet som hålls utanför bebyggelser.

Vi informerar våra kunder varje gång, väldigt precist och noga. Ang. att vara uppmärksam med vindarna. Speciellt när man ställer fordonet över natten. Likt förbannat ringer man varje morgon och berättar att vinden har vält mopeden eller motorcykeln.

I dom flesta fallen har fordonet även träffat en bil sidan om i fallet och orsakat skador på andra fordon.

Vi informerar även alla kunder om deras försäkring när man hyr och att oaktsamhet som resulterar i olyckor inte täcks upp av denna, ändå lyssnar man inte.

Förr gick gränsen vid 18 år för att hyra moped här.