Min Vardag.
Så hur var det nu att flytta, och att bo i en ny by? I början så var det lite tråkigt att inte se alla som jag gjorde i Makrigialos varje dag. Men nu har jag hittat min nya vardag i Kalo Nero. På morgonen så väcker hundarna mig vid 5 tiden. Och vi tar en kort promenad. Jag kan inte funka utan kaffe först. Låter kaffet puttra klart. Under tiden sitter hundarna och stirrar på mig. Men först - försöker jag vakna. Sen sitter jag och myser på uteplatsen i lugn och ro med mitt kaffe. Och bara tar in Kretas själ, som gör mig lika mycket förvånad av hennes skönhet. Som när vi kom hit för första gången. Jag tror aldrig att det kommer försvinna från mitt hjärta.
I Kalo Nero är det så tyst.
Och man hör bara fåglarna kvittra och fårens klockor plinga uppe i bergen.
Tillsammans med kaffet, njuter jag och känner mig hemma nu. -Detta är som honung för min själ. Men, -Oh my god! Så mycket kryp det finns! - Hundra tusentals ziljoner äckliga kryp! Men som tur är håller dom sig på utsidan. Jag är ju förstås mästare på att hitta kryp, kanske för att jag inte är ett stort fan, -Haha. Krabbspindlar åker ut från huset så fort jag ser dom. Det är ju ingen liten spindel.
Ser honom nog - ute och går på jakt innan jag ska sova (Men jag dödar aldrig dom).
Robban bara skrattar och kallar mig för ”Djungel-Gittan”. Han säger att han kan riktigt se mig i vildmarken på natten, med alla småkryp som kommer fram.
Visst. Det är ju så här ute på landet. Men jag kan inte rå för det – Jag avskyr spindlar, getingar... Allt som flyger mot mitt håll - flugor som äter på bajs och vill sätta sig på mig, centipeder som bara vill bita mig, arga myror som envisas med att bygga överallt.
Och inte minst – myggor som suger mitt blod och kliar som bara den! Jag har vant mig. Så det är inte lika illa som det varit förr. Men, -Usch!, tycker jag. Robban har bara roligt åt mig när jag går på ”jakt” på kvällarna.
Hönstanten. En av våra grannar har ju höns precis utanför oss. Varje morgon och kväll kommer hon förbi oss, och ska släppa ut och in sina höns. Då håller jag mig undan, för hon är så pratglad och kan tjata i en timme.
Hon är ju väldigt ensam, så jag förstår och låter henne prata av sig ibland. Det är inget problem men jag måste ha kaffet först.
Hon envisas med att vi ska fika. Och undrar varför jag bara sitter hemma på verandan och i trädgården? Hon förstår inte kontrasten - Att ständigt jobba och leva nätter. Att ständigt leva i årstider som innebär 6 månaders mörker om året. Sen, att komma hit och få vara i sol, ljus och denna energi man får här.
Hon låter mig vara oftast. Kanske hon förstår nu? Känner att jag inte vill dra mig undan, men det kan bli för socialt ibland. Även om jag är social själv. Det kommer ändras när Robban inte jobbar och vi får sensommaren själv. Sen har vi hela hösten och vintern som vi ska fixa och göra saker på. Så vi kommer även att ha fullt upp här hemma sen.
Familjens nya lilla kelgris Vår nya lilla familjemedlem Mimmi skäller ut henne, så är det med det! Och det kommer lugna sig snart. Mimmi har inte de bästa erfarenheter av människor. så vi får ta det lugnt. Och vi får visa henne att - ingen mera kan göra henne illa igen. För nu har hon ett hem med mycket kärlek i. Och en syster som är vis och som förstår henne, underbara Vilma.
På tal om det så såg jag en bild på en liten sötnos i en grupp på Facebook. Att man sökte ett hem till en hund. Och det var ju Mimmi! Hon sprang omkring på gatorna och runt i ett växthus i Makrigialos, med en liten valp. Och nu har jag fått reda på att våra bästa vänner, Agapi och Kostas har matat henne och gullat med valpen. Som tur är finns det människor med ett hjärta av guld som tog in henne och valpen (som var en liten kille). Dom hittade henne i slutet av maj månad i år. Valpen har också fått ett nytt hem. Allting gott i den historien, kan man säga.
Vi bestämde oss för att träffas och så fort dom kom så kände jag att det är så rätt hund för oss. Jag började gråta av lycka och Mimmi hängde som en pianotråd i mina armar. Innan hade dom döpt henne till Tiki, men hon såg ut som en Mimmi för mig. -Vilken lycka! Och tur vi har som får lov att älska henne. Vilma är överlycklig över att få en ny syster samt slippa vara utan lekkamrat.
Mimmi och Vilma är bästisar och njuter av varandras sällskap.
Robban och jag är så lyckliga över detta. Robban är som jag när det gäller djur, vi förstår inte hur man kan göra så, slänga ut djur på gatan och skita i dom! Blir så arg när jag läser och hör om sånt här. Usch! Vad är det med somliga människor?
Har varit hos veterinären ..Där vi har tagit prover, röntgat, chippat och vaccinerat Mimmi. -För allt! Så nu har hon sin hälsobok. Och hon är nu våran Pälskling. När veterinären tog fram mitt pass, för att skriva in mitt namn. Så tände han en cigg och sa; ”-Jag tror att jag har din släkting på Facebook, -Karlsson!”. Jag skrattade och berättade att det är inte som här. Att alla är släkt och kusiner med samma efternamn. I Sverige finns tiotusentals ”Karlsson”, om inte hundratusentals. Och vi är inte alla släkt, -Hahaha! Och mycket riktigt så var det inte någon som jag kände.
Hos veterinären kom det in ett akut fall. Ni kan aldrig gissa vad det var? Något jag drömt om att få se på nära håll. Såg dom flyga över bergen i byn Ferma när vi bodde där. Jag blev helt lyrisk när jag såg denna fantastiska Gåsgam, -Wow! Det var en gåsgam-flicka som satt i en jättestor hundbur. Såå vacker hon är. Jag fick gåshud på kroppen. Och dom alla var så fascinerande av mitt lyriska överlyckliga sätt när jag såg vad det var. Dom berättade att det är en familj av gåsgamar på 6 stycken som flyger mellan Ierapetra och Sitia, av Kretas ca 150 par Gåsgamar (Gyps fulvus ). Men dessa är sjuka, av nån anledning. Så dom fick tag i henne och ska undersöka vad det kan vara. Jag hoppas att dom kan hjälpa dom. Det var en vacker och en väldigt speciell upplevelse.
Veterinären var så rolig och älskade att berätta vad och varför. Jag kan tänka mig att det är därför vi fick vänta på att komma in med Mimmi. För det tog närmare 3 timmar hos veterinären. Vi hade en tid klockan 13:00 och kom in 14:30 och gick ut 16:00 … Som man säger här; Siga siga, inte stressa.
Dessutom sa veterinären att vi från Norge, Danmark, Tyskland, Sverige och Finland, vi förstår och kan hantera djur så bra. För hundarna är så väluppfostrade och välskötta och älskade. -Grekerna bör lära sig av oss och njuta av deras sällskap som ni gör, sa han med ett stort leende. Han sa också att Mimmi har turen att få vara hos oss. Och han träffade henne när Alexandra hittade henne och då var hon så rädd, men är nu en lugn och välskött liten hund som litade på mig.
Saknar min älskade Nellie varje dag. Jag har inte glömt henne. Kommer aldrig att göra det.
Jag måste gå vidare för jag får inte henne tillbaka hur mycket jag än vill. Men jag har haft sån tur att vi fick ha Nellie i 13 år. Och hon var full med kärlek och vi älskade henne gränslöst mycket.
Robban har heller inte kommit till ett avslut. Även om han pratar med mig om Nellie, som något jag måste försöka komma över. Dom två, Robban och Nellie, hade en egen jargong hemma. Och busade på sitt egna sätt. Ett sätt Robban fortfarande saknar. Jag ser det på honom. Han visslar som han gjorde efter Nellie. Han tramsar med hennes smeknamn rakt ut utan att tänka. Sånt dom två höll på med innan. Då känner jag att vi två. Jag och han. Vi båda är kanske inte är färdiga?
Att vi måste låta Mimmi få komma ”in” och bli sig själv, och ta sin egna plats.
Det är på gång. Jag ser att Mimmi och Robban busar. Inte som jag och Mimmi. Eller jag och Nellie heller gjorde. Nej...
Jag ser att dom två ”båndar”, dom knyter band till varandra nu. Vi hinner dit. Nellie finns fortfarande här hos oss. Även om det tidvis är tufft att påminnas.
-Nu har vi båda en ny vovve, ny personlighet och ny framtid att ta in...
Robban - Min kärlek och jag har det så mysigt.
Och vi tar vara på varje dag och det är så skönt att få vara med honom igen.
Det var tufft att vara borta så länge från varandra, 11 månader.
Men nu är vi tillsammans igen.
Och vi fortsätter med vårt fantastiska liv här i vår dröm, som blev sann.
Men Oj! vad vi fått kämpa! Och det gör vi gärna.
Jag tänker ibland, -Jag bor här och det är fortfarande lika underbart.