Framtidstro – Mackan Lyser Nattetid!

-Vad ser jag? Är det möjligt? Byn lyser med sin närvaro i nattens ljus.

Påsken står inför dörren och alla hoppas få umgås med släkt och familj.

Efter vad som känns som tusentals kvällar och nätter när man sakta glider genom den lilla före detta fiskebyn. Alla dessa tomma och kolsvarta fönster och byggnader.

Jag ser människor i fönsterna skrubba och skruva.

Utanför står bilar och motorcyklar i drivor känns det som.

Det är full aktivitet i dom annars kolsvarta fönsterna. Nu tycker jag mig se människor som drar på smilbanden - Kan det vara så?

Är det nu allt ska vända för Mackan?

Kommer detta året bli som innan? Fyllda med lyckliga och givmilda turister. Vilka är fyllda med begär om att låta sig bli förförda av Kretas magi? Alla förväntningar och förhoppningar ska uppfyllas – Något som lokalfolket under alla år har haft i sin topp på sin lista - Att leverera en upplevelse fylld med allt det som bara Grekland kan ge. Att dela med sig av sin själ och eviga givmildhet. Att låta Grekland vara just Grekland igen!

Ska vi våga tro igen? Kommer vi bli lika besvikna igen?

Frågorna är helt enkelt fler än vad det finns blad på maskrosen.

Tankenötter och lite dagdrömmar...

Själv har jag ofta ojat mig om min barndom som vuxen. Främst om hur det var att växa upp som ”blandbarn”. Att ha rötter som visar sig oavsett vad jag som barn själv ville visa. Att vara annorlunda men ändå inte. Att växa upp med att ha ”finkläder”, lappade byxor och fira alla högtider som ingen annan gjorde. Och samtidigt kunna smälta in bland alla andra där ute. Jag ser det som ett privilegium att ha fått växa upp under 70-talets Rosengård i Malmö. Denna konstgjorda industri-by i miljonprogrammet som skulle gynna Sverige, och inte minst alla som kommit hit för att arbeta.

Vi barn i denna industriella ”Bullerby”, har inte alltid fått se myntets andra sida.

Att kunna se en trygghet i att slippa bedömas och behöva hävda sig.

Här fanns en annan sida på ett helt annat mynt – Mångfalden.

Att som barn kunna uppleva andra kulturer utan att ha förutfattade meningar. Att innan man lärt sig sätta människor i fack, kunna ta in och processa det man ser för vad det är.

För. Oavsett vart vi kom ifrån, hur vi såg ut, vilken nyans av hudfärg vi hade eller vilket språk vi pratade i hemmet – Var det alltid fråga om en sak och endast denna: Gemenskapen. Jag kommer ihåg när jag som liten var på semester och känslan av att ”höra hemma” här. Att rötter man bär har stor betydelse. Men även stoltheten av att dela med sig av densamma.

Lite så är det hos alla Greker.

-Man är stolt över vem man är. Och inte minst är man stolt över det arv man bär.

Då pratar vi inte om något trams om överlägsenhet. Utan om en vilja av att visa andra sin givmildhet, öppenhet och inte minst den ständigt avkopplade inställningen till att allt har sin gång. Ett vanligt inslag ju närmare Balkan, Sydeuropa och övre Mellanöstern man närmar sig.

Från alla i norra Europas ständiga industrialiserade tänkande om att klockan som ringer i morgon bitti är styrande - Och ibland avgörande. Är det en speciell avkopplande miljö i Grekland.

”-Μέτρον βίου το καλόν ου το του χρόνου μήκος.” -Livets mått är dess skönhet, inte dess längd. / Plutarchos

Härligt med positiv respons! -Kul att få respons på vår blogg och våra inlägg.

Vill även påpeka om att vi är stolta över att vi lyckats inspirera vissa av er som själv skriver om Kreta och er vardag. Om inget annat ser vi att Kretabloggen influerat er om att använda samma gränssnitt och teman. Samt att skriva lite mer om er själv och inte bara om era egna intressen eller affärsområden - Det tackar vi för och ser som en stor komplimang! Ju fler som skriver om känslan av privilegiet att få bo här, är bara ännu mer positivt!

Rulla tummar och Pilla naveludd? Nja, inte direkt. Även om tristessen är på topp just nu, försöker jag få dagarna att gå. Varje morgon har vi våra rutiner här hemma. Vilma väcker mig varje morgon strax efter 06.00.

Då stiger jag upp – hon ligger kvar. Jag sätter kokkaffet på spisplattan och kokar mitt morgonkaffe.

När kaffet är klart doftar hela huset ”frukost”, och Vilma kommer ut i köket och lägger sig i filtarna i soffan. Man vet aldrig – Kanske man får smaka en macka?

Radion sätts på lokalradio med nyheter. Vi sätter oss utanför på verandan och ser solen stiga upp.

Jag i t-shirt, shorts och morgontofflor. Vilma inrullad i en filt på stolen sidan om.

Fåglarna vaknar dom också och börjar så sakta sjunga till varandra. Fridfullare uppvakning kan man inte önska sig.

Högst upp på schemat står att fixa ute i trädgården.

Visserligen tjatar jag om detta i mina inlägg. Men det är en del av terapiarbetet just nu. Att sluta stirra in i en skärm, TV eller telefon och istället spendera dagarna utomhus.

Med Netflix och Cmore -kanaler är det lätt hänt att dagarna går utan att man hinner med.

Och klocka är det värsta jag vet, men är tvungen att följa den halva året då man jobbar. Andra halvan av året använder jag ingen klocka.

Jag kollar sällan vad klockan är numera. När vi är ute så säger Vilma till när det är dags för paus eller matdags. Och solen på himlen talar om en cirkatid. Det räcker just nu.

Ni som följt dom Grekiska lockdown nyheterna, vet att det fortfarande råder begränsningar. Jag försöker gå min runda nån gång i veckan för att få röra på benen. Inga längre sträckor, men fullt förnöjsamma och avkopplande. Man gör det man kan för att inte Go bananas..

Nu närmar det sig stora ”dagen D” då Mia kommer hem.

Vi räknar nu dagar och brukar se på en nedräknare online tillsammans och njuta av hur den tickar neråt. För inte så längesedan pratade man månader, inte ens i veckor.

Då jag börjar arbeta strax efter Mia kommer hem, har vi varit försiktiga med att ge datum till alla. Vi vill gärna ha en vecka tillsammans innan det är dags för mig att vara borta, från morgon till kväll. Men, vi har hela vintern tillsammans och då kan vi ta igen allt.

En tur in till Sitia Flygplats.

Panikhjälp behövdes! Och vem rycker inte ut om inte Robban?

Kort dagsutflykt och hämta upp grannens fästmö som inte kom hem annars.

Och vem står inte sidan om henne när jag anländer? - Georgia från Supermarket i byn.

Dom hade landat samtidigt och träffats på flygplatsen.

I bilen hade vi skoj och pratade om allt som hänt under lockdown. Såklart hamnade även tråkigheterna i byn på stämbanden. Vi alla var överens om att låta det vara överspelat och stötta familjen i detta. Bäst är att inte prata runt och undvika hamna i debatter om det.

Så var det dags för att fira Påsk – Äntligen få se människor! En dag hörde jag Vilma varna att någon var på väg mot huset.

Hon började oja sig efter nån sekund och jag förstod att hon kände igen vem det var som kom. -Mycket riktigt. Stelios kom med deras hund, Fragito i pickupen. Vilma älskar Stelios och blir helt salig när han kommer. Hon hör hans fotsteg och ibland skriker hon av lycka innan han ens hinner komma in.

Vi tog en fika och satte oss utanför och språkade lite om allt som stod på i byn och utanför.

Hundarna hade fullt upp att ha kul. Eller, Vilma som nu löper, försökte övertala Fragito om att han gott kunde göra lite bebisar med henne. Han är kastrerad och des