Framtidstro – Mackan Lyser Nattetid!

-Vad ser jag? Är det möjligt? Byn lyser med sin närvaro i nattens ljus.

Påsken står inför dörren och alla hoppas få umgås med släkt och familj.

Efter vad som känns som tusentals kvällar och nätter när man sakta glider genom den lilla före detta fiskebyn. Alla dessa tomma och kolsvarta fönster och byggnader.

Jag ser människor i fönsterna skrubba och skruva.

Utanför står bilar och motorcyklar i drivor känns det som.

Det är full aktivitet i dom annars kolsvarta fönsterna. Nu tycker jag mig se människor som drar på smilbanden - Kan det vara så?

Är det nu allt ska vända för Mackan?

Kommer detta året bli som innan? Fyllda med lyckliga och givmilda turister. Vilka är fyllda med begär om att låta sig bli förförda av Kretas magi? Alla förväntningar och förhoppningar ska uppfyllas – Något som lokalfolket under alla år har haft i sin topp på sin lista - Att leverera en upplevelse fylld med allt det som bara Grekland kan ge. Att dela med sig av sin själ och eviga givmildhet. Att låta Grekland vara just Grekland igen!

Ska vi våga tro igen? Kommer vi bli lika besvikna igen?

Frågorna är helt enkelt fler än vad det finns blad på maskrosen.


Tankenötter och lite dagdrömmar...

Själv har jag ofta ojat mig om min barndom som vuxen. Främst om hur det var att växa upp som ”blandbarn”. Att ha rötter som visar sig oavsett vad jag som barn själv ville visa. Att vara annorlunda men ändå inte. Att växa upp med att ha ”finkläder”, lappade byxor och fira alla högtider som ingen annan gjorde. Och samtidigt kunna smälta in bland alla andra där ute. Jag ser det som ett privilegium att ha fått växa upp under 70-talets Rosengård i Malmö. Denna konstgjorda industri-by i miljonprogrammet som skulle gynna Sverige, och inte minst alla som kommit hit för att arbeta.


Vi barn i denna industriella ”Bullerby”, har inte alltid fått se myntets andra sida.

Att kunna se en trygghet i att slippa bedömas och behöva hävda sig.

Här fanns en annan sida på ett helt annat mynt – Mångfalden.

Att som barn kunna uppleva andra kulturer utan att ha förutfattade meningar. Att innan man lärt sig sätta människor i fack, kunna ta in och processa det man ser för vad det är.

För. Oavsett vart vi kom ifrån, hur vi såg ut, vilken nyans av hudfärg vi hade eller vilket språk vi pratade i hemmet – Var det alltid fråga om en sak och endast denna: Gemenskapen. Jag kommer ihåg när jag som liten var på semester och känslan av att ”höra hemma” här. Att rötter man bär har stor betydelse. Men även stoltheten av att dela med sig av densamma.

Lite så är det hos alla Greker.

-Man är stolt över vem man är. Och inte minst är man stolt över det arv man bär.

Då pratar vi inte om något trams om överlägsenhet. Utan om en vilja av att visa andra sin givmildhet, öppenhet och inte minst den ständigt avkopplade inställningen till att allt har sin gång. Ett vanligt inslag ju närmare Balkan, Sydeuropa och övre Mellanöstern man närmar sig.

Från alla i norra Europas ständiga industrialiserade tänkande om att klockan som ringer i morgon bitti är styrande - Och ibland avgörande. Är det en speciell avkopplande miljö i Grekland.


”-Μέτρον βίου το καλόν ου το του χρόνου μήκος.” -Livets mått är dess skönhet, inte dess längd. / Plutarchos

Härligt med positiv respons! -Kul att få respons på vår blogg och våra inlägg.

Vill även påpeka om att vi är stolta över att vi lyckats inspirera vissa av er som själv skriver om Kreta och er vardag. Om inget annat ser vi att Kretabloggen influerat er om att använda samma gränssnitt och teman. Samt att skriva lite mer om er själv och inte bara om era egna intressen eller affärsområden - Det tackar vi för och ser som en stor komplimang! Ju fler som skriver om känslan av privilegiet att få bo här, är bara ännu mer positivt!



Rulla tummar och Pilla naveludd? Nja, inte direkt. Även om tristessen är på topp just nu, försöker jag få dagarna att gå. Varje morgon har vi våra rutiner här hemma. Vilma väcker mig varje morgon strax efter 06.00.

Då stiger jag upp – hon ligger kvar. Jag sätter kokkaffet på spisplattan och kokar mitt morgonkaffe.

När kaffet är klart doftar hela huset ”frukost”, och Vilma kommer ut i köket och lägger sig i filtarna i soffan. Man vet aldrig – Kanske man får smaka en macka?

Radion sätts på lokalradio med nyheter. Vi sätter oss utanför på verandan och ser solen stiga upp.

Jag i t-shirt, shorts och morgontofflor. Vilma inrullad i en filt på stolen sidan om.

Fåglarna vaknar dom också och börjar så sakta sjunga till varandra. Fridfullare uppvakning kan man inte önska sig.


Högst upp på schemat står att fixa ute i trädgården.

Visserligen tjatar jag om detta i mina inlägg. Men det är en del av terapiarbetet just nu. Att sluta stirra in i en skärm, TV eller telefon och istället spendera dagarna utomhus.

Med Netflix och Cmore -kanaler är det lätt hänt att dagarna går utan att man hinner med.

Och klocka är det värsta jag vet, men är tvungen att följa den halva året då man jobbar. Andra halvan av året använder jag ingen klocka.

Jag kollar sällan vad klockan är numera. När vi är ute så säger Vilma till när det är dags för paus eller matdags. Och solen på himlen talar om en cirkatid. Det räcker just nu.


Ni som följt dom Grekiska lockdown nyheterna, vet att det fortfarande råder begränsningar. Jag försöker gå min runda nån gång i veckan för att få röra på benen. Inga längre sträckor, men fullt förnöjsamma och avkopplande. Man gör det man kan för att inte Go bananas..


Nu närmar det sig stora ”dagen D” då Mia kommer hem.

Vi räknar nu dagar och brukar se på en nedräknare online tillsammans och njuta av hur den tickar neråt. För inte så längesedan pratade man månader, inte ens i veckor.

Då jag börjar arbeta strax efter Mia kommer hem, har vi varit försiktiga med att ge datum till alla. Vi vill gärna ha en vecka tillsammans innan det är dags för mig att vara borta, från morgon till kväll. Men, vi har hela vintern tillsammans och då kan vi ta igen allt.


En tur in till Sitia Flygplats.

Panikhjälp behövdes! Och vem rycker inte ut om inte Robban?

Kort dagsutflykt och hämta upp grannens fästmö som inte kom hem annars.

Och vem står inte sidan om henne när jag anländer? - Georgia från Supermarket i byn.

Dom hade landat samtidigt och träffats på flygplatsen.

I bilen hade vi skoj och pratade om allt som hänt under lockdown. Såklart hamnade även tråkigheterna i byn på stämbanden. Vi alla var överens om att låta det vara överspelat och stötta familjen i detta. Bäst är att inte prata runt och undvika hamna i debatter om det.



Så var det dags för att fira Påsk – Äntligen få se människor! En dag hörde jag Vilma varna att någon var på väg mot huset.

Hon började oja sig efter nån sekund och jag förstod att hon kände igen vem det var som kom. -Mycket riktigt. Stelios kom med deras hund, Fragito i pickupen. Vilma älskar Stelios och blir helt salig när han kommer. Hon hör hans fotsteg och ibland skriker hon av lycka innan han ens hinner komma in.


Vi tog en fika och satte oss utanför och språkade lite om allt som stod på i byn och utanför.

Hundarna hade fullt upp att ha kul. Eller, Vilma som nu löper, försökte övertala Fragito om att han gott kunde göra lite bebisar med henne. Han är kastrerad och dessutom lastgammal. Så han bara stod där och suckade. Men, Vilma fick snart ge sig.

Stelios undrade om jag inte skulle komma och fira påsk med familjen? -Jovisst, sa jag. Absolut! Såklart. Allt för att komma ut och höra folk prata!

Vi bestämde att vi skulle träffas och förbereda lammet innan dom andra samlades kring 13.00-14.00 tiden.


Mycket riktigt. Söndagen kom och vi begav oss upp till lilla byn Aori (Αόρι) nån kilometer upp i bergen efter Agios Stefanos strax efter 10.00 tiden. Där Georgia och Manolis har sin familjs lilla ”avkopplingshus”.

Lilla smurfen fick kämpa med mig och Papous i bilen. Samt all mat vi hade där bak. En balansgång helt enkelt. En liten ekonomisk småbil på leder och stigar med stenblock är inte att rekommendera.

Speciellt inte där uppe i Pickup-land.

Hagelbrakaren var också med i bilen. För det måste pangas serenader till påsk. Eller som man säger här; ”-Παίζω με το όπλο”.


Jag och Papous följde bilen framför oss som hade en liten last med familjemedlemmar.

Vi skrattade och skojade om att vägarna här måste vara ritade av en alkoholist till arkitekt.

Papous njöt av att inte sitta med fruntimren och själv köra. Nu kunde han njuta av utsikten och slippa allt kackel i bilen.

Han berättade om alla gångar och stigar här uppe, som ledde in till djupa grottor och grottsystem vilka användes av frihetskämpar under Ottomanernas ockupation. Grottor dom lekt i som barn. Dessa fanns inte på kartor eller var kända av folket i byarna idag.


Den lilla byn Aori består av 6-7 hus tätt intill varandra och en liten kyrka.

Nu hade man förberett spett och rotor motorn som ska snurra hela lammet på spett i 5-6 timmar. Manolis har byggt det mesta här själv och idag hade han även fått upp ett stort parasoll som gav skugga. Dagen i ära var också en av veckans varmaste dag med temperatur på uppåt 36-38 grader. Ovanligt här så högt upp i bergen. Men det var en annars skön dag med lite fläktande vind.


Vi var ett lagom stort sällskap som hade enormt kul hela dagen. Och njöt i varandras sällskap. Trots en temperatur på 36 grader och 3 grillstationer som stått på i 5-6 timmar.

Dom äldre satt inomhus i svalare temperaturer och vi lite yngre samt matfixarna var där ute.

Allt lagades över öppen eld, och även potatis tillagades här ute över en egen öppen ”köksdel”. Effektivt och otroliga smaker som sätter sig när man eldar med virke från valnöt och oliv.


Alla hade fixat hela helgen med olika maträtter och här fanns allt.

Själv åt jag så jag storknade. Och när efterrätter och tårta kom fram var jag helt proppfull.

Fick med mig en doggybag hem som nattmat. Fick även kakor och annat gott av yia yia med mig i ett paket. Var ju tvungen att åka hem till Vilma.


(Duktig som bara den. Hon har hållit sig och väntar på att jag skulle komma hem.)

Var hemma strax efter 18.00 och snabbt ut med Vilma som nu fick springa av sig ute och lurvade omkring. Själv tog jag en dusch och slocknade senare framför tvn.

Vaknade vid 04.00 svinhungrig igen! Hur kan det vara möjligt?

Nåja. Stoppa in lite till då och se en film innan Vilma väcker mig vid 06.00 tiden.


En helt superlyckad Påsk, trots att jag varit utan min Mia.

Alla frågade och själv kände jag mig inte ensam, inte alls. Men visst var det många tankar på min favorit tjej hela dagen. Vet ju hur glad Mia är i många av de godbitar som finns på bordet.

När hon kommer hem ska vi ut och äta allt det hon missat hos Georgia och Stelios.


Ni kan se lite filmer här från Påskfirandet på vår Youtube kanal.

Underbar vy över Aori, Agios Stefanos. Påsken 2021
Kronärtskockorna ska göras klara till småplocket (och Rakin)
Manolis kämpar på i den kokheta Påskvärmen..
Två kockar - desto bättre ....Lamm?
-Mmmmm.... efter att ha haft det på spett i ca 6 timmar skulle vi snart...
... skära upp det och sätta oss till bords.
Vad kan man mer säga? - Kali Orexi!

Smaktester – Grekiska drickor och läsksorter

Då är det då dags att leverera det som utlovat – Smaktester av Grekisk dricka och läsk. Alla har vi slutit bekantskap med grekernas egna svalkande soft drinks på semestern. Inte minst minns man den fräscha fruktsmaken i sina serverade drinkar kanske?

En sak är säker, barnen minns dom – Busenkelt!


Nu kanske vi är övertygade om att det är drickor, fyllda med massa socker och sötningsmedel?

Nja, inte i alla.

En hel del har faktiskt kvar sötning utan processat socker, t ex sockerrör (melass) eller honung. I sällsynta fall även med Mastika (Μαστίχα).

På Kreta har tillverkare av en populär Cola dricka bland barn, valt att använda Stevia som sötningsmedel. Mest vanligt är att söta med honung.

Grekland är en stor nation i världen på sockerrör. Inte många som vet kanske? Man förknippar mest sockerrör med Sydamerika.

Det brukar vara en tumregel att fruktinnehållet ska vara minst 20% i Grekisk läsk.