Livet är som en Lök...
Uppdaterat: 7 feb.
Allt efter som dagarna går här i cowboyland, påminns man dagligen om alla de dofter och aromer som vinden för med sig – Ena dagen är det eldarna från alla lundar där man trimmar och ympar. Med sin något söta och örtiga doft är den synonymt med Kreta på höst och vinter.
Alla grillar som startas på bakgårdarna för att bli av med överbliven spinkved, där dom glada byborna ler och nickar trevligt åt alla som passerar. Andra dagar är det matos från öppna dörrar när man så sakta puttrar förbi. Röster som ekar inifrån dom vita kuberna i betong med öppna dörrar med tvätt hängandes intill, och vidare ut till alla som tar sig förbi i dagens något solfattiga men varma dagar... - Häng på, så kör vi vidare!
Då var det åter dags igen...
Kaffet som sakta ryker i morgonvinden och smeker själen till musik från lammens klinkande halsbjällror liksom gifter sig med doften från den jordiga marken. Med små kastvindar som låter dig anamma doft från färsk getskit till hönsens kluckande liksom ramar in morgonen.
Genast i tankarna nynnar jag på Peps Blodsband "Lived pu lanned" (Livet på landet).
En och annan trött pickup varvar upp motorn när man ska ta sig uppåt dom smala snirkliga vägarna som ser ut som ljusa termit -spår i det annars så rödaktiga och spräckliga berglandskapet - Kalo Nero vaknar upp!
Den friska havs och salt -doften kastar sig mot ansiktet så fort man ställer sig med blicken ut över horisonten. Med sitt blå skimmer och vita skum ovanpå, ser det ut som att tusentals gäss och svanar landat och flyter på dess yta. För att försvinna i havets rörelser när man sekunden senare slår in mot kanten, där ovan den smala vägen längs kusten ut som en sargad kant på en Graviera.
När jag står där med kaffekvarnen och mal kaffe(handjagaren kopplad till skruvdragaren) känner jag hur ett lugn sprider sig. Känner mig nöjd.
Ser hur svanarna där ute på havet allt snabbare rör sig över vattenytan i takt till dom än så länge milda vindgustarna. -Snart är du här, tänker jag. Och menar nästa månads sura väder som nalkas.
Ser på väderleksrapporten att det väntas temperaturer ner till 6-7 grader på natten här.
Behöver ved och värmeljus i nästa vecka känner jag. Det kan slå om på en femöring och bli riktigt elakt bara några timmar senare. Bäst att vara ute i god tid så jag ska hämta ett flak nästa vecka.
När jag kör mina rundor brukar jag köra förbi hundratals ställen som bär minnen från mig och Mia. Ibland känns det som om varje kurva och i varje hörn har det varit vi två där.
Saknar bad och strandhäng. Speciellt nu när det är tomt på alla ställen.
Det var längesedan vi två hade tid att ägna mertiden åt att solbada, och fast vi väljer att ta oss i kragarna, blir det aldrig av. Så nu har vi bestämt oss för att ändra på annat för att ge oss tid.
Är van vid att bara stanna intill vägkanten och kasta mig ut i vattnet intill. Speciellt på väg hem efter arbetet. Och absolut här hemma då man har 3 minuter ner till tre av områdets Blue Flag stränder.
Det har varit tufft att vänta på att Mia ska komma hem för att tillsammans inviga havet, men i år kommer jag att fuska. Det vet Mia redan, så hon blir inte besviken. Tror nog mest hon blir avundsjuk, men det blir jag sen när hon kommer hem och jag jobbar hela sommaren.
Dagen när Två blir En nalkas..
Vi förbereder oss inför en sista grillkväll här hemma.
Vädergudarna ler mot oss med alla sina varna solstrålar som härligt ackompanjerar grillens knastrande ljud. Matoset sprider sig som en osynlig dimma över oss två när vi sitter där och gör allt för att inte prata om de få dagar som är kvar innan vi ska skiljas igen.
Mias resväska har legat framme på kontoret i snart en vecka utan att hon börjat packa.
När jag frågar henne svarar hon med att det blir det så nära inpå hon ska åka. Och hon vill inte riktigt åka än. Så hon sparar lite på att slippa packa den än.
Själv ser jag den dagligen ligga där uppfläkt som skalet på en jättefrukt.
Bara väntandes på att snart fyllas med kläder som noggrant väljs ut för att passa svenskt klimat i januari men även räcka fram nån månad.
Sista dagarna har vi bara stannat hemma.
Jag åkte på ryggskott och Mia på en förkylning, så vi har varit försiktiga och valt att njuta av de sista dagarna med god mat, film och mys.
Själv har jag samlat på mig saker som ska göras här hemma. Mest för att inte klättra på väggarna den första tiden i tystnaden som blir här hemma.
Mest blir det till att snacka med hundarna och hönstanten som går förbi två gånger om dagen. Hon har fullt upp just nu med att plocka sina olivträd och ansa, men då hon har reumatism kan hon bara göra det i etapper och just nu är hon intill oss.
Igår frågade hon mig om Mia har åkt. Jodå sa jag. Hon är i Sverige nu.
-Ja, jag ser det. Svarade hon, när hon såg på mig med ett svagt leende och huvudet lite på sned.
Gissar på att det uppenbart syns och att hundarnas förmåga att ana att jag inte är helt som vanligt är en korrekt iakttagelse? Nåja, det finns massor att göra här hemma och innan jag ska börja jobba igen blir det till att se till att ha fullt upp.
När jag avslutat min morgonrutin är det dags att hämta in hundarna för utfodring.
Och mitt i all tristess får man en hjärtlig överraskning - Mia har lagt en hemlig kärlekslapp till mig i hundarnas matbox. -Livet ska vara gött o leva! Ett lager på Löken borta...
”-Livet är som en Lök: Du skalar av den ett lager i taget, och ibland gråter du...”
Då kom det..
Sitter och stirrar in i telefonen.
Ställer klockan och inser att vi endast har några timmar tillsammans innan det är dags.
Mia har lagt sig tidigare och jag kan höra hennes lugna andetag när hon somnat.
Själv blir det en natt utan sömn, har svårt att samla tankarna inför detta. Lika tufft varje gång och man tror sig kunna vänja sig. Men det är svårt som sagt.
Telefonen visar att larmet är ställt och jag försöker sjunka ner och få nån timmes sömn.
Vi kör den långa sträckan till Heraklions flygplats under tiden vi skrattar och njuter av utsikterna vi möter på vågen. Vi stannar på rastplatsen efter Agios Nikolaos och försöker ta en fika vi har med oss, för vi är så vana vid att köra mitt i natten så vi har med oss denna gången också, -Hahah.
Vi kunde ju stannat vid nått matställe bara och fikat men detta var mycket roligare och påminde oss om alla turer från Göteborg upp till stugan i Örebro när vi stannat ofta och fikat.
Väl framme var det så dags att säga farväl och det är som det är, vi vet alla hur det är, eller hur? Man kan aldrig förbereda sig men vi lovade varandra - inga tårar. Höll vi det? Vem vet?
Livet är som en lök: Du skalar av den ett lager i taget, och ibland gråter du...
Uti vår Hage
Insamling av palmerna får vänta. När vi skulle hämta dom visade det sig att grannens anlitade trädgårds”mästare” även klippte ner växtlighet på andra sidan grusvägen och kom att kapa ner palmerna. Men fy skam den som ger sig då det fortfarande finns knoppar och nya skott på ”stubbarna”. Jag återkommer ska ni veta – Håll ut!
Mia älskar smörblomman och vill gärna ha den överallt. - Känns som en matta att gå på!
Jo, men är ett helsike att komma åt sniglar och andra kryp som gärna huserar i dessa snåren.
Har lovat henne att sköta om hennes minikaktusar som hon älskar så mycket, och hon har samlat på sig en härlig liten samling som trivs både ute och inomhus.
Själv är väl kaktusar okej. Dom har såklart sin funktion men jag är inte så imponerad.
Visst har vissa kaktusar otroligt vackra blommor men det tar sån tid och kanske endast blommar under en väldigt kort tid.
Men jag ska nog hitta på något kul med hennes kaktusar.
Hört på Kaféet
Bygget mellan Mackan och Koutsouras går så sakteligen framåt. Ny vattenrening och nya avlopp och större hantering för vatten ska stå klart inom kort så hotell och boende i området får bukt med överfull avlopp och problem med översvämningar titt som tätt så fort det regnar. Nya planerade bygget av vattenreningsverket ska även det påbörjas – Siga siga!
Man har stängt av för trafik men det går att ta sig fram om man är försiktig.
Härom dagen svängde jag höger vid Sarris nere vid trevägs korsningen för att ta mig runt till Koutsouras. Trist väg att ta sig dit in, men jag har sett att man vissa dagar stäng av vägen med sina grävmaskiner och jag har då och då fått vända om strax innan affären i Koutsouras för att köra hela vägen tillbaka igen, och det är jag mindre sugen på alls.