• Robban

Kreta a la Carte.

Uppdaterad: 8 jul 2019

Ockerparadis och Genuin Grekisk Umami?

Sitter och tittar ut på den nu allt mörknande dalen framför mig. Mellan klippformationen ser jag min lilla by och det underbara turkosa vattnet. Tyvärr kan jag inte bada på ytterligare två dagar då jag än så länge tar antibiotika för ett öppet sår på ena benet.

Härom dagen skar jag mig på benet ganska djupt, och har jobbat på åker i 38°+ grader följande två dagar, med såret i solen. Fick envisas med att gå till läkaren - Antibiotisk salva, vätskedrivande och en sur blick blev det. Samt lite, aja-baja och inte bada i havet på ett par dagar. Själv trodde jag att går man ner i vattnet så läker såren sig i saltvattnet, -Men icke! Sa man hos läkaren. Innan man fått in bakterier kanske? Men inte i mitt fall. Under dagarna jag jobbat på potatisåkern har det runnit vatten ur såret. Lägg till att jag svettats som en lakej under strålande sol utan skugga hela dagarna. Och smuts och svett i öppet sår är inte att ordinera heller. Så, Kostas sa till mig att jag måste kolla det. -Nu! Kändes inte bra att lämna dom med en hel del kvar att plocka. Potatisen måste upp i dag eller i morgon. Nåja, dagarna har gått och positivt är ju att man kan kryssa för fler dagar i kalendern. Så, det fick bli en tur på hojen idag.


Jag grenslar hojen. Lite vatten och plånbok i axelväskan, så iväg..

Cikadorna skriker till vindarna som skapar vinande ljud genom hojen.

Fåglarna tystnar ju längre upp jag kör. Större fåglar visar upp sig på den molnfria himlen. Vita och brandgula fjärilar turas om att flyga framför mig i kurvorna.

Här uppe ser jag vattnet där nere. Stort, blått och respektingivande. Landskapet bildar en inramning som egentligen inte gör vattnets färger rätta.

Värmen i motvinden skiftar mellan sval och skön till kokhet och ångbastu.

Färgerna i naturen har fått bestå lite längre här uppe. Det känns som att den klarblå himlen ovanför känns mycket mer... Blå?

Det doftar annorlunda också, lite mer sött, lite blommigt. Men även av en massa vilda örter som växer längs vägrenen.

Jag stannar till och tar ett par steg ut mot kanten på vägen.

Stupet är nog säkert trehundra meter rätt ner.

Tar min lilla vattenflaska och tar en klunk. Fortfarande svalt och gott.

Hämtade ett par flaskor vatten i Ferma sist jag körde igenom. Smakar helt annorlunda. Godast vatten är det i Papagiannades. Tycker jag.


Det är sol och ca 27°+ här uppe. Med en sval bris som fläktar skönt. När jag står där och beundrar detta naturens spektakel, kan jag inte undgå att tänka på hur tyst det är här uppe. Jag är mitt mellan två byar vilka absolut inte har turism eller får några gäster via Airbnb eller Booking,com

Här uppe råder det turistfritt och endast herdar och olivodlare går att hitta här. Passar mig utmärkt. Men, kan inte låta bli och fundera:


-Hur f-n ska alla dessa områden överleva krisen, i längden?”

Hur ska man kunna leva på... vänta lite nu Robban. Vi tar detta från början. Ingen här uppe bryr sig ett drygaste skvatt om turismen på Kreta! Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. -Varför inte? undrar ni då? Svaret är enkelt: Man äter det man närproducerar - Man närproducerar det man förbrukar. Så, även om turister skulle utebli här uppe, påverkar det inte mer än att kommunerna höjer avgifter och skatter. Det drabbar naturligtvis även de som bor här uppe.

Men värst är det för lokala befolkningen som lever för och av turismen.

Som ska stå för förlust-kalaset. Varje gång! Men, man klarar turismen annorlunda här uppe. Man har något att erbjuda man inte har längs turiststråken - Det genuina. Något jag kallar: Grekisk Umami (Gremami).


Hemligheten, och konsten med att förena dom fem perfekta smakerna;

Salt, Surt, Sött, Bitter, Umami.

Häri har vi grunden för strukturen i det som endast genuina Grekland har, som ingen annanstans har – Grekisk Umami. Perfektion.

Låt oss titta lite närmare på det.

Solen, vattnet och klorhalten i poolerna är inte mer annorlunda här än i Turkiet eller Mallorca. Ungarna kan få sitt hår i rasta-flätor i år också, dock inte i Mackan. Men väl hos andra turistorter. Inget fel i det, inte alls. Eller, Tzatziki, oliver, dolmar och grekisk sallad med en kall Mythos.

Mmm, visst smakar det? Eller, Ayran, oliver, dolmar, sallad med en kall Efes. Mmm, visst … ni fattar. Klappersten stränder i Kroatien är vackra – I Grekland är dom vackra.

Farsan sa till mig att -Det är samma sol här hemma (i Sverige), när man skulle vara hemma på gården hela sommaren. Och, han har ju helt rätt. Visst, känslan är inte den samma. Ungefär som att köpa med sig en flaska Ouzo och oliver och käka en kväll i Oktober framför mysiga repriser av Sommartorpet med Ernst. Det smakar inte detsamma. Det .. bara är så. Jag köper det. Helt hundra.


Jag vill gärna beskriva något som många andra har presenterat, långt innan mig. Mycket bättre, klarare och långt med inspirerande. Via text, sång eller målande. T ex Gauguin, Mozart, Vivaldi mfl. Alla beskriver de en genuin känsla eller en plats.

Så nära att du känner dess vibrationer i magen när stråkarna, valthornen och pukorna manglar dina tarmar. En upplevelse helt enkelt. Du kan nästan se varför han använder gul ockra och bränd sienna som kroppsfärg.

Och dom tjocka kraftiga penseldragen berättar en historia i sig... Allt känns så äkta... så... genuint.


Okej. Vad har jag att komma med då? Vad är egentligen Genuint? Vet vi vad som är genuint eller inte? Det är svårt och det är dessutom inget man kan sätta ett finger på och peka ut som -Där! Där har du det.. Jag förstår människor som njuter av vandringar i miljöer som talar estetisk stilleben.

Att se natur, människor, etnicitet och vara ”inpå” den. Att ingå i denna mystik som vissa platser omger sig med. Jag förstår det, jag fattar.

Ingen upprepar mantran om det genuina Sverige när man kommer hem efter en vandringsled i Arvidsjaur.

Eller, efter ett besök på Ishotellet – Jätte Genuint Sverige så det stänker om det. Nej, eller hur? Inte direkt. Professionell PR? Jovisst! Fenomenal idé för att sälja in Sverige. Det finns många där ute på forum och i sociala mediegrupper som är fenomenala på det genuina.

Vad är då det ”genuina” Sverige? Börja där, och jämför med Greklandsresan.

Eller Turkiet för den delen. Kanske resan till vingården i Frankrike är minst lika genuin? Ofta hittar du bara paralleller som inte har med Umami att göra.

För mig är något genuint likställt med ”umami”. Svårt att ta på, svårt att förklara men otroligt välanvänt. En av mina absoluta favoritfilmer är en dokumentär om sushi från den lilla, men stora sushi-mannen Jiro från Japan. I nästan 70 år har han gjort Sushi och anses som en av dom absolut bästa i världen. För Jiro är Umami det viktigaste när man äter hans mat. När man njuter av något himmelskt och unikt, för stunden, tillfället och vid en möjlig repris. Utan umami talar inte kroppen med sinnet.

Jiros son sa: ”-Tänk dig en het sommardag. Du sätter dig i skugga, med din iskalla öl. Du tar nu en klunk och känner hur den rinner ner i strupen, kall, go, svalkande och – ”Aaahhhh!”. Just det där ”Aaah” man gör efter klunken, Det är Umami. Det är det genuina.

Själv brukar jag citera en gammal dänga jag har kommit att gilla väldigt mycket. Om innebörd i det vackra, och tolkningen av individen själv. Lite umami, kanske?

”-Tänk en vacker solig sommardag. Du sitter i ditt kök med fönstret öppet. Fåglarna sjunger så otroligt vackert och du intar ett lugn.

Det vackra i dagen ramas in i vacker fågelsång intill ditt fönster. Visst är det vackert? -Jovisst. Men, förstår du vad fåglarna sjunger? -Nej. -Man måste inte förstå allt för att tycka något är vackert.”



Så, låt oss nu gå tillbaka till inlägget..

Låt mig nu sätta mig på hojen och fortsätta. Så ska jag försöka berätta en berättelse om Kretensisk Umami..


...Sadeln var stekande varm när jag grenslar Bullen igen.

Jag har inte shorts idag, för skalbaggar och diverse flygfän i över 100 knyck svider på smalbenen ska jag tillägga. Dessutom hade jag ont som bara den i benet idag. Så det fick bli långbyxor och munkjacka idag. Inte nog med det - Jag använde strumpor idag! Hatar strumpor! Undviker dessa när jag kan, och byter hellre skor fem gånger om dagen.


När jag kört i lite över en timme, ungefär, ser jag en smal grusväg som slingrar sig uppåt från den asfalterade vägen. -En ny väg ser jag. Hyfsat skick och verkar vara välanvänd -Jag måste upp dit! När jag kört upp en ca 150-200 meter svänger stigen av i en vändzon. Hmmm? -Skumt. Vad nu? Jag ser mig runt och ser bara knallblå himmel och ett landskap som ser ut som planeten Mars yta.


Från ingenstans kommer en pepparkaksgubbe fram uppför ett krön, och frågar vad jag letar efter? Han bär sariki och jag ser en machairi sticka upp ur stövelskaftet.

Ståtlig och nästan barbröstad då skjortan var uppknäppt med ett par knappar.

Ett svart kors, snidat i trä med svart tvinnat band hängde runt halsen och fladdrade ikapp den varma vinden som brisar upp. -Ingen, egentligen! säger jag.

-Jag bara körde upp och är nyfiken. Vad är detta?

-Det skulle bli en ny mast här till telefoni. Säger han. Inte helt glad över detta var han heller. Men, det fanns el där och det kunde han ha nytta av. Han hade sina getter i närheten. När vinden låg rätt visade det sig, om inget annat. Vi småpratar och jag frågar om vägarna och skicket. Han suckar djupt och tar ett djupt andetag innan han berättar att han har fått sälja av sin fars mark för att staten ska bygga vägar. Vägar som ska användas av privata företag som ska in på mobilmarknaden. Så, han måste dessutom betala skatt på försäljningen, som är långt under priset han vill ha (och säkert kan få). Men, man kan inte neka statens erbjudande helt enkelt.


"..ett tandbestyr som såg ut som en nerbränd ladugårdsvägg."

När vi småpratat en tio minuter om detta eller så, frågar jag om det finns gott om örter här uppe att plocka. Och om det är okej att jag tar en påse? Han drar ett djupt bloss på sin cigarett som ser ut som en tunn bränd sotig tändsticka i hans kolsvarta trädstammar till fingrar. -Horta? Gillar du det? Frågar han. Javisst! Sa jag. Det bästa som finns. Men inte många ställen att få tag på färsk, speciellt nere längs kusten.

Nej, säger han. Och berättar att den bästa hortan växer på ca 600-700 meter över havet och ska plockas av kvinnor som är ogifta. Då är hortan som bäst sa han med ett smil som sakta exponerade ett tandbestyr som såg ut som en nerbränd ladugårdsvägg.

-Kom! Du ska få horta. Jag följde honom en bit över andra sidan, utanför stigen.

Jag hoppades på att inte Bullen skulle skaka sönder, men det gick bra. Tur nog har jag precis bytt bakdäck förra veckan.


In i en liten by, vilken jag inte skriver om än, av sina anledningar. Men, häng med ändå.

En bit fram stannar han sin senapsgula Datsun -pickup från? Ja du. Säkert från slutet av 60-talet. Ett under att den inte rasar. Körde bakom den ett tag och jag kan tala om att dofterna från utsläppen var inte och leka med heller. Han lyfter ut två stora plastbehållare med vätska och ställer på trappan in till huset. Dörren står på vid gavel och jag hör kastrull-ljud och röster inifrån huset.

En pergola framför ett hus mitt i byn.

Härlig utsikt över byn. Och, se där! Här ser jag även ner mot havet. Långt där borta i horisonten mellan klippformationerna. Ser inte Mackan längre där nere. Är för högt upp nu.

Ut ur den öppna dörren på huset, kommer en liten kvinna med blå kofta (i 27°+ grader).

Hon har en påse i handen och frågar om jag vill ha citroner? -Ja visst, absolut tack.

Efter ca 1 minut kom hon tillbaka med en påse med gula och gröna citroner, och några apelsiner. Sen sa hon vänligt -Katse. Och pekade på en pinnstol från 2:a världskriget. Det var fortfarande vått på golvet i skuggan. Hon hade säkert precis vattnat alla blommorna. Taket på pergolan var full med vindruvor och mitt i pergolan stod ett granat äppelträd.

Jag satte mig ner på den smala sitsen av tvinnade strån. Sju bord, räknade jag det till. Glest utspridda. Det stod fortfarande rakiglas och småtallrikar kvar på ett bord.

Efter ett tag, när jag satt där och beskådade den underbara utsikten kände jag en försiktig hand på min axel. Jag tittade upp och såg en vithårig man i 70-års åldern. Fint struken randig skjorta hade han på sig. Han utbrast på bredaste Glasgow dialekt:

-Vet du vad det är för gryta idag?

-Eh? -Nej, det vet jag inte, svarade jag.

-Kom! Sa han, och tog min arm och drog med mig in igenom den öppna dörröppningen till huset. Där inne fanns ett par bord till, dock utan folk. En liten disk med hyllorna fulla av kastruller, och bakom disken fanns ett litet kök. Citron-damen stod där nu och sken upp när vi kom in. En yngre kvinna stod och gjorde en deg som förmodligen ska bli fyllda pajer. Det klirrade bakom mig och nu verkade det som det var fler folk utanför. Konstigt. Citron-damen öppnade en locket till en av grytorna: -Min böngryta, sa hon. Det doftade otroligt gott. Glasgow mannen bara skrattade och verkade allmänt små-lullig.

Jag satte mig utanför vid samma bord. Och det kom ut inlagd potatis i marinad, hemma lagad pasta i vinäger/ägg sås, kikärtor, bamies, små dolmadakias och gurka.

Fick en liten bläckkaraff med Marouvas (Romeiko vin). När jag satt där kändes det inte som att det var långt borta. Inte alls. Ca en timme i lugn takt. Vinet svalkade supergott i värmen och cikadorna började slappna av i sitt eviga gnisslande och skrikande.


"..omedvetet öppnade jag munnen på glänt.."

På menyn var det vegetarisk gryta med potatis, lök, tomat, fasolakia (platia) och kritharaki. Till detta fick jag bröd och en halv karaff vin till (dricker ett glas till mat, så grannen fick resten). Efter maten blev det lite skivad gurka, kronärtskocka, oliver och raki (för myggornas skull, mitt på dagen...).

Till detta kom även en vän och slog sig ner. Min vän kör taxi och jag har känt honom i säkert 15 år. Han slog sig ner och åt med mig. (han tog dock själv in en tallrik pommes). Äter inte ute ofta men när jag äter så äter jag mat som finns i grytan och i pannorna i köket. Dock skippar jag all j-la pommes som bara är bukfylla. Giorgios, taxichaffisen, berättade att det är hans by. Vi pratade om turistorterna, allt det genuina man försökte förmedla och han sa;

-Roberto, Du vet, det är inte kretensarna själva som säljer ”genuint” till turisterna. Det är bara dom stora bolagen och turistrådet som tjänar på det. Om man nu vill få turisterna att få en bra upplevelse. -Låt folket där först klara månaden ut. Och ha en chans att själva äta sig mätta. Jag förstod vad han menade. -Du kan gå in i köket här så ska du se vad hon lagar mat med.

-Ett hjärta och själ! En utsikt i en by som lever, inte pga. Turister, utan pga. Att man inte exponerar sitt ”genuina” allt för mycket.


När han sa detta hade några yngre från byn satt sig vid bordet som stod dukat innan. Man började spela lira och askomadoura. Snart sjöng man på pation. Jag kan säga taverna, för jag såg en liten skylt... Jodå, det är en taverna. Eller var, eller... ja.

Det berättade även Glasgow mannen, och hans fru, som jag såg lite senare.

Dom hade kommit hit i snart 25 år efter en dödsolycka deras son råkat ut för på ön under en semester. Dom bodde hemma hos en bartender dom lärt känna i en annan by för många många år sedan. Och än idag kom dom hit nån månad och fick bo där helt gratis.

När jag satt där och åt. Såg jag hur bergskammarna på båda sidorna allt mer blev mörkare. Solen var på väg ner och jag beundrade dom skiftande färgerna framför mig. Sporadisk musik av unga människor som själv levde sporadiskt. Mat ur en gryta kocken själv satte på sitt egna matbord. Allt från trädgården och egna odlingar. Allt ifrån olivoljan till kyckling, från pajdegen till horta och xigalon. Till mizithran och spenaten, till potatisen till feta och tomaterna.. Allt från samma plats. Inga matleveranser här inte. Summa: €7,50 (inkl. dricks) för mat + sällskap och 3,5 timmes raki, en påse citroner och en påse horta – Jävligt genuint ska jag säga! Eller hur? Och umami så det räcker och blir över.

Jag kollade min mobil om Mia skickat sms.

Plötsligt ställer man en iskall pilsner framför mig. -Från Skotten. Sa hon. Och nickade bort till Glasgow mannen.

Jag nickade åt honom och tackade så mycket. Nu när jag satt där, mätt och belåten, men otroligt törstig.

Med denna otroliga vy som bara kan finnas i ett ögonblick och omöjlig att fånga på en bild. Långt mindre hamna i en resekatalog. Nu kändes allt så äkta.

Jag tippade den iskalla flaskan mot mina läppar. Kände hur flaskhalsen mötte mina läppar. Jag släppte inte blicken från denna vyn, och mjuka stämning.

Så mjuk att man kunde skära i den. Jag tippade flaskan, den iskalla ölen träffade strupen och slank ner. En behaglig och välkänd känsla spreds i mig. Fortfarande stirrade jag ut mot horisonten. Och omedvetet öppnade jag munnen på glänt och utbrast ett: "-Ahhh...".

Allt var perfekt. Så, inramat liksom. Japanerna kallar detta ögonblick för ”Umami”.

En umami är en kroppslig ”aha” -känsla man försöker patentera. Men det går inte.

För ni förstår. Umami är personlig, och ytterst individuell.

Ungefär som en ”Genuin” upplevelse är speciell för var och en av oss. Kanske därför Ouzon, trots iskall och god. Inte smakar likadant hemma i Göteborg? Kanske för att Umami inte har med flaskans innehåll att göra? Egentligen. Kanske är det så, att det genuina har med plats och medvetande att göra? All inclusive, Ving och framtiden för Mackan? Skickat ett öppet brev från bloggen till de olika researrangörerna. Först ut har varit Ving. Ving har jag bara egna positiva erfarenheter med som resenär, så den biten finns det inte att ens ta upp. Men, som en stor aktör i området känner jag att man har massor av svar som kan skingra alla teorier och myter som går. Om det så är muntligt eller skriftligt. Vad är det som gäller? Var innebär all inclusive? Och inte minst, vad betyder det för områden som har AI hotell? Frågorna vi ställde var långt ifrån enkla, och definitivt inte förmildrande. Dom ställs helt enkelt och rakt. Och absolut neutral från egna åsikter. Så blir det en dialog om saken, och inte fingervisning, missförstånd och nya teorier.



Kommunfolket. Vad säger dom då? Jodå, tro inte att man kommer ifrån mina frågor om tänk och planer för området. Under någon månads tid har jag haft intervjuer med olika affärsinnehavare i området och i krans byarna. Främst för att höra deras framtidsplaner, men även om deras syn på den allt dalande turismen och vad som ligger bakom? Så, Låt oss börja med Manolis. Ägare till ett café, känt och lagom stort.

Som många andra här, hyr Manolis sin lokal till sitt café. Månadshyran ligger på €950 för kallhyra i månaden. Han säljer mestadels kaffe och drickor.

En del drinkar går åt, men inte så mycket han hade hoppats på. Intervjun, som var svår att hålla då alla drog i honom hela tiden. Avbröts stup i kvarten. Mellan varven fick han fram en berättelse här och där.


En sak han själv var väldigt irriterad över, var det faktum att han till kaffe alltid serverar en liten flaska vatten. Flaskan kostar honom, låt oss säga, €0,50 styck, ut till kund, sa han. Sen ska han betala en moms på 24% och en serveringsskatt. Så totalt får han behålla €0,28 för en flaska han själv betalar €0,50 för i gross. Han hade önskat att man la ner pengar på att utveckla vattenförsörjningen så att han kunde servera källvatten till sina gäster. Då skulle han slippa den utgiften iallafall. Men, undrade jag. -Manolis, sitter inte du i kommunen? Jo, det gör han, men dessa frågor är inget som behandlas på möten och långt ifrån i fokus. Mestadels handlar allt om skatter på tomter och vem som ska betala för vad. Kan själv tillägga att jag har varit på ett par av dessa mötena och ibland går det hejvilt till. Flera gånger har man åkt hem efteråt och insett att,

-Hm, vad fick alla för svar, egentligen? Vad kom man fram till?


Alla här är varse om situationen som råder i Grekland.

Turismen falnar och ska räcka till alla – Mission impossible? Eller? Nåja. En sak som kom upp under intervjun. Och den kom faktiskt upp när grannarna vid bordet sidan om sträckte sig över diskussionen.

Kvinnan i 60 -års åldern sa att ”-Vi har många i vår by från Skandinavien och Tyskland som köpt hus och lägenhet och hyr ut. Men man betalar ingen skatt. Man hyr ut svart.” Naturligtvis reagerade jag starkt och ifrågasatte detta. -Hur vet du det? Frågade jag.

En annan yngre kvinna i sällskapen lutade sig mot mig och sa; -Därför att det är hennes granne. Hon bor i samma hus. Nu hade även gubbarna till kvinnorna satt sig och efter lite kacklande mellan fruar och män, ville så även gubbarna vara med på ett hörn. Nu vällde det in frappe på borden och diskussionen blev lite hätsk. Alla hade åsikter såklart. Inte för att det precis handlar om Skandinaver, inte alls. Utan att alla har fått pekpinnen riktade mot sig – Alla! Ingen undgår den grekiska byråkratin med nya lagar om lagfarter, ägandebevis, skatter och avgifter. Om pengar ska in från oss, ska pengar in från alla andra som är här tycker man.

Så, är det så? Jag var tvungen att kolla upp detta. Och tro mig. Jag hittade ett par, i min egen by, som ställde upp och berättade. Vi har sett varandra många gånger här och man köpte sitt hus för över 10 år sedan (Och nej. Jag tänker inte peka ut vederbörande).

Kanske är det så att någon av våra läsare eller följare till bloggen har hyrt?...

Nåja. Jag är inte ute efter att moralpredika, utan vill bara ha fakta kring alla hörsägen som dräller runt.


Fortsättning följer...



Bil-business då? Lönsamt? En god vän sedan min militärtjänstgöring besökte ön med sin familj för tre veckor sedan. Vi kom överens om att försöka träffas, men det smög sig. Även denna gången.

Två gånger nu jag försökt träffa vänner från Sverige utan att få till det... *Suck. Pratade med min vän när han berättade om hyrbilen dom skulle ha i en vecka. Dom bokade hyrbil samtidigt som dom bokade resan, En kod fick dom som dom använde och kalaset blev €92 för en vecka. Jag blev chockad!

-Va? 92€? Hur i helv...? Vänta nu här lite. Min vän ”Dimman” har en uthyrningsverksamhet, och för en Aygo, exklusive försäkringar, en veckas hyra, tar han €165-