Partners / Support

Information
Bloggen
Tjänster & Service
Missa inga inlägg!
enkelbiljettkreta.swish.small.png
  • White Facebook Icon
  • Robban

Kreta a la Carte.

Uppdaterad: 8 jul 2019

Ockerparadis och Genuin Grekisk Umami?

Sitter och tittar ut på den nu allt mörknande dalen framför mig. Mellan klippformationen ser jag min lilla by och det underbara turkosa vattnet. Tyvärr kan jag inte bada på ytterligare två dagar då jag än så länge tar antibiotika för ett öppet sår på ena benet.

Härom dagen skar jag mig på benet ganska djupt, och har jobbat på åker i 38°+ grader följande två dagar, med såret i solen. Fick envisas med att gå till läkaren - Antibiotisk salva, vätskedrivande och en sur blick blev det. Samt lite, aja-baja och inte bada i havet på ett par dagar. Själv trodde jag att går man ner i vattnet så läker såren sig i saltvattnet, -Men icke! Sa man hos läkaren. Innan man fått in bakterier kanske? Men inte i mitt fall. Under dagarna jag jobbat på potatisåkern har det runnit vatten ur såret. Lägg till att jag svettats som en lakej under strålande sol utan skugga hela dagarna. Och smuts och svett i öppet sår är inte att ordinera heller. Så, Kostas sa till mig att jag måste kolla det. -Nu! Kändes inte bra att lämna dom med en hel del kvar att plocka. Potatisen måste upp i dag eller i morgon. Nåja, dagarna har gått och positivt är ju att man kan kryssa för fler dagar i kalendern. Så, det fick bli en tur på hojen idag.


Jag grenslar hojen. Lite vatten och plånbok i axelväskan, så iväg..

Cikadorna skriker till vindarna som skapar vinande ljud genom hojen.

Fåglarna tystnar ju längre upp jag kör. Större fåglar visar upp sig på den molnfria himlen. Vita och brandgula fjärilar turas om att flyga framför mig i kurvorna.

Här uppe ser jag vattnet där nere. Stort, blått och respektingivande. Landskapet bildar en inramning som egentligen inte gör vattnets färger rätta.

Värmen i motvinden skiftar mellan sval och skön till kokhet och ångbastu.

Färgerna i naturen har fått bestå lite längre här uppe. Det känns som att den klarblå himlen ovanför känns mycket mer... Blå?

Det doftar annorlunda också, lite mer sött, lite blommigt. Men även av en massa vilda örter som växer längs vägrenen.

Jag stannar till och tar ett par steg ut mot kanten på vägen.

Stupet är nog säkert trehundra meter rätt ner.

Tar min lilla vattenflaska och tar en klunk. Fortfarande svalt och gott.

Hämtade ett par flaskor vatten i Ferma sist jag körde igenom. Smakar helt annorlunda. Godast vatten är det i Papagiannades. Tycker jag.


Det är sol och ca 27°+ här uppe. Med en sval bris som fläktar skönt. När jag står där och beundrar detta naturens spektakel, kan jag inte undgå att tänka på hur tyst det är här uppe. Jag är mitt mellan två byar vilka absolut inte har turism eller får några gäster via Airbnb eller Booking,com

Här uppe råder det turistfritt och endast herdar och olivodlare går att hitta här. Passar mig utmärkt. Men, kan inte låta bli och fundera:


-Hur f-n ska alla dessa områden överleva krisen, i längden?”

Hur ska man kunna leva på... vänta lite nu Robban. Vi tar detta från början. Ingen här uppe bryr sig ett drygaste skvatt om turismen på Kreta! Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. -Varför inte? undrar ni då? Svaret är enkelt: Man äter det man närproducerar - Man närproducerar det man förbrukar. Så, även om turister skulle utebli här uppe, påverkar det inte mer än att kommunerna höjer avgifter och skatter. Det drabbar naturligtvis även de som bor här uppe.

Men värst är det för lokala befolkningen som lever för och av turismen.

Som ska stå för förlust-kalaset. Varje gång! Men, man klarar turismen annorlunda här uppe. Man har något att erbjuda man inte har längs turiststråken - Det genuina. Något jag kallar: Grekisk Umami (Gremami).


Hemligheten, och konsten med att förena dom fem perfekta smakerna;

Salt, Surt, Sött, Bitter, Umami.

Häri har vi grunden för strukturen i det som endast genuina Grekland har, som ingen annanstans har – Grekisk Umami. Perfektion.

Låt oss titta lite närmare på det.

Solen, vattnet och klorhalten i poolerna är inte mer annorlunda här än i Turkiet eller Mallorca. Ungarna kan få sitt hår i rasta-flätor i år också, dock inte i Mackan. Men väl hos andra turistorter. Inget fel i det, inte alls. Eller, Tzatziki, oliver, dolmar och grekisk sallad med en kall Mythos.

Mmm, visst smakar det? Eller, Ayran, oliver, dolmar, sallad med en kall Efes. Mmm, visst … ni fattar. Klappersten stränder i Kroatien är vackra – I Grekland är dom vackra.

Farsan sa till mig att -Det är samma sol här hemma (i Sverige), när man skulle vara hemma på gården hela sommaren. Och, han har ju helt rätt. Visst, känslan är inte den samma. Ungefär som att köpa med sig en flaska Ouzo och oliver och käka en kväll i Oktober framför mysiga repriser av Sommartorpet med Ernst. Det smakar inte detsamma. Det .. bara är så. Jag köper det. Helt hundra.


Jag vill gärna beskriva något som många andra har presenterat, långt innan mig. Mycket bättre, klarare och långt med inspirerande. Via text, sång eller målande. T ex Gauguin, Mozart, Vivaldi mfl. Alla beskriver de en genuin känsla eller en plats.

Så nära att du känner dess vibrationer i magen när stråkarna, valthornen och pukorna manglar dina tarmar. En upplevelse helt enkelt. Du kan nästan se varför han använder gul ockra och bränd sienna som kroppsfärg.

Och dom tjocka kraftiga penseldragen berättar en historia i sig... Allt känns så äkta... så... genuint.


Okej. Vad har jag att komma med då? Vad är egentligen Genuint? Vet vi vad som är genuint eller inte? Det är svårt och det är dessutom inget man kan sätta ett finger på och peka ut som -Där! Där har du det.. Jag förstår människor som njuter av vandringar i miljöer som talar estetisk stilleben.

Att se natur, människor, etnicitet och vara ”inpå” den. Att ingå i denna mystik som vissa platser omger sig med. Jag förstår det, jag fattar.

Ingen upprepar mantran om det genuina Sverige när man kommer hem efter en vandringsled i Arvidsjaur.

Eller, efter ett besök på Ishotellet – Jätte Genuint Sverige så det stänker om det. Nej, eller hur? Inte direkt. Professionell PR? Jovisst! Fenomenal idé för att sälja in Sverige. Det finns många där ute på forum och i sociala mediegrupper som är fenomenala på det genuina.

Vad är då det ”genuina” Sverige? Börja där, och jämför med Greklandsresan.

Eller Turkiet för den delen. Kanske resan till vingården i Frankrike är minst lika genuin? Ofta hittar du bara paralleller som inte har med Umami att göra.

För mig är något genuint likställt med ”umami”. Svårt att ta på, svårt att förklara men otroligt välanvänt. En av mina absoluta favoritfilmer är en dokumentär om sushi från den lilla, men stora sushi-mannen Jiro från Japan. I nästan 70 år har han gjort Sushi och anses som en av dom absolut bästa i världen. För Jiro är Umami det viktigaste när man äter hans mat. När man njuter av något himmelskt och unikt, för stunden, tillfället och vid en möjlig repris. Utan umami talar inte kroppen med sinnet.

Jiros son sa: ”-Tänk dig en het sommardag. Du sätter dig i skugga, med din iskalla öl. Du tar nu en klunk och känner hur den rinner ner i strupen, kall, go, svalkande och – ”Aaahhhh!”. Just det där ”Aaah” man gör efter klunken, Det är Umami. Det är det genuina.

Själv brukar jag citera en gammal dänga jag har kommit att gilla väldigt mycket. Om innebörd i det vackra, och tolkningen av individen själv. Lite umami, kanske?

”-Tänk en vacker solig sommardag. Du sitter i ditt kök med fönstret öppet. Fåglarna sjunger så otroligt vackert och du intar ett lugn.

Det vackra i dagen ramas in i vacker fågelsång intill ditt fönster. Visst är det vackert? -Jovisst. Men, förstår du vad fåglarna sjunger? -Nej. -Man måste inte förstå allt för att tycka något är vackert.”



Så, låt oss nu gå tillbaka till inlägget..

Låt mig nu sätta mig på hojen och fortsätta. Så ska jag försöka berätta en berättelse om Kretensisk Umami..


...Sadeln var stekande varm när jag grenslar Bullen igen.

Jag har inte shorts idag, för skalbaggar och diverse flygfän i över 100 knyck svider på smalbenen ska jag tillägga. Dessutom hade jag ont som bara den i benet idag. Så det fick bli långbyxor och munkjacka idag. Inte nog med det - Jag använde strumpor idag! Hatar strumpor! Undviker dessa när jag kan, och byter hellre skor fem gånger om dagen.


När jag kört i lite över en timme, ungefär, ser jag en smal grusväg som slingrar sig uppåt från den asfalterade vägen. -En ny väg ser jag. Hyfsat skick och verkar vara välanvänd -Jag måste upp dit! När jag kört upp en ca 150-200 meter svänger stigen av i en vändzon. Hmmm? -Skumt. Vad nu? Jag ser mig runt och ser bara knallblå himmel och ett landskap som ser ut som planeten Mars yta.


Från ingenstans kommer en pepparkaksgubbe fram uppför ett krön, och frågar vad jag letar efter? Han bär sariki och jag ser en machairi sticka upp ur stövelskaftet.

Ståtlig och nästan barbröstad då skjortan var uppknäppt med ett par knappar.

Ett svart kors, snidat i trä med svart tvinnat band hängde runt halsen och fladdrade ikapp den varma vinden som brisar upp. -Ingen, egentligen! säger jag.

-Jag bara körde upp och är nyfiken. Vad är detta?

-Det skulle bli en ny mast här till telefoni. Säger han. Inte helt glad över detta var han heller. Men, det fanns el där och det kunde han ha nytta av. Han hade sina getter i närheten. När vinden låg rätt visade det sig, om inget annat. Vi småpratar och jag frågar om vägarna och skicket. Han suckar djupt och tar ett djupt andetag innan han berättar att han har fått sälja av sin fars mark för att staten ska bygga vägar. Vägar som ska användas av privata företag som ska in på mobilmarknaden. Så, han måste dessutom betala skatt på försäljningen, som är långt under priset han vill ha (och säkert kan få). Men, man kan inte neka statens erbjudande helt enkelt.


"..ett tandbestyr som såg ut som en nerbränd ladugårdsvägg."

När vi småpratat en tio minuter om detta eller så, frågar jag om det finns gott om örter här uppe att plocka. Och om det är okej att jag tar en påse? Han drar ett djupt bloss på sin cigarett som ser ut som en tunn bränd sotig tändsticka i hans kolsvarta trädstammar till fingrar. -Horta? Gillar du det? Frågar han. Javisst! Sa jag. Det bästa som finns. Men inte många ställen att få tag på färsk, speciellt nere längs kusten.

Nej, säger han. Och berättar att den bästa hortan växer på ca 600-700 meter över havet och ska plockas av kvinnor som är ogifta. Då är hortan som bäst sa han med ett smil som sakta exponerade ett tandbestyr som såg ut som en nerbränd ladugårdsvägg.

-Kom! Du ska få horta. Jag följde honom en bit över andra sidan, utanför stigen.

Jag hoppades på att inte Bullen skulle skaka sönder, men det gick bra. Tur nog har jag precis bytt bakdäck förra veckan.


In i en liten by, vilken jag inte skriver om än, av sina anledningar. Men, häng med ändå.

En bit fram stannar han sin senapsgula Datsun -pickup från? Ja du. Säkert från slutet av 60-talet. Ett under att den inte rasar. Körde bakom den ett tag och jag kan tala om att dofterna från utsläppen var inte och leka med heller. Han lyfter ut två stora plastbehållare med vätska och ställer på trappan in till huset. Dörren står på vid gavel och jag hör kastrull-ljud och röster inifrån huset.

En pergola framför ett hus mitt i byn.

Härlig utsikt över byn. Och, se där! Här ser jag även ner mot havet. Långt där borta i horisonten mellan klippformationerna. Ser inte Mackan längre där nere. Är för högt upp nu.

Ut ur den öppna dörren på huset, kommer en liten kvinna med blå kofta (i 27°+ grader).

Hon har en påse i handen och frågar om jag vill ha citroner? -Ja visst, absolut tack.

Efter ca 1 minut kom hon tillbaka med en påse med gula och gröna citroner, och några apelsiner. Sen sa hon vänligt -Katse. Och pekade på en pinnstol från 2:a världskriget. Det var fortfarande vått på golvet i skuggan. Hon hade säkert precis vattnat alla blommorna. Taket på pergolan var full med vindruvor och mitt i pergolan stod ett granat äppelträd.

Jag satte mig ner på den smala sitsen av tvinnade strån. Sju bord, räknade jag det till. Glest utspridda. Det stod fortfarande rakiglas och småtallrikar kvar på ett bord.

Efter ett tag, när jag satt där och beskådade den underbara utsikten kände jag en försiktig hand på min axel. Jag tittade upp och såg en vithårig man i 70-års åldern. Fint struken randig skjorta hade han på sig. Han utbrast på bredaste Glasgow dialekt:

-Vet du vad det är för gryta idag?

-Eh? -Nej, det vet jag inte, svarade jag.

-Kom! Sa han, och tog min arm och drog med mig in igenom den öppna dörröppningen till huset. Där inne fanns ett par bord till, dock utan folk. En liten disk med hyllorna fulla av kastruller, och bakom disken fanns ett litet kök. Citron-damen stod där nu och sken upp när vi kom in. En yngre kvinna stod och gjorde en deg som förmodligen ska bli fyllda pajer. Det klirrade bakom mig och nu verkade det som det var fler folk utanför. Konstigt. Citron-damen öppnade en locket till en av grytorna: -Min böngryta, sa hon. Det doftade otroligt gott. Glasgow mannen bara skrattade och verkade allmänt små-lullig.

Jag satte mig utanför vid samma bord. Och det kom ut inlagd potatis i marinad, hemma lagad pasta i vinäger/ägg sås, kikärtor, bamies, små dolmadakias och gurka.

Fick en liten bläckkaraff med Marouvas (Romeiko vin). När jag satt där kändes det inte som att det var långt borta. Inte alls. Ca en timme i lugn takt. Vinet svalkade supergott i värmen och cikadorna började slappna av i sitt eviga gnisslande och skrikande.


"..omedvetet öppnade jag munnen på glänt.."

På menyn var det vegetarisk gryta med potatis, lök, tomat, fasolakia (platia) och kritharaki. Till detta fick jag bröd och en halv karaff vin till (dricker ett glas till mat, så grannen fick resten). Efter maten blev det lite skivad gurka, kronärtskocka, oliver och raki (för myggornas skull, mitt på dagen...).

Till detta kom även en vän och slog sig ner. Min vän kör taxi och jag har känt honom i säkert 15 år. Han slog sig ner och åt med mig. (han tog dock själv in en tallrik pommes). Äter inte ute ofta men när jag äter så äter jag mat som finns i grytan och i pannorna i köket. Dock skippar jag all j-la pommes som bara är bukfylla. Giorgios, taxichaffisen, berättade att det är hans by. Vi pratade om turistorterna, allt det genuina man försökte förmedla och han sa;

-Roberto, Du vet, det är inte kretensarna själva som säljer ”genuint” till turisterna. Det är bara dom stora bolagen och turistrådet som tjänar på det. Om man nu vill få turisterna att få en bra upplevelse. -Låt folket där först klara månaden ut. Och ha en chans att själva äta sig mätta. Jag förstod vad han menade. -Du kan gå in i köket här så ska du se vad hon lagar mat med.

-Ett hjärta och själ! En utsikt i en by som lever, inte pga. Turister, utan pga. Att man inte exponerar sitt ”genuina” allt för mycket.


När han sa detta hade några yngre från byn satt sig vid bordet som stod dukat innan. Man började spela lira och askomadoura. Snart sjöng man på pation. Jag kan säga taverna, för jag såg en liten skylt... Jodå, det är en taverna. Eller var, eller... ja.

Det berättade även Glasgow mannen, och hans fru, som jag såg lite senare.

Dom hade kommit hit i snart 25 år efter en dödsolycka deras son råkat ut för på ön under en semester. Dom bodde hemma hos en bartender dom lärt känna i en annan by för många många år sedan. Och än idag kom dom hit nån månad och fick bo där helt gratis.

När jag satt där och åt. Såg jag hur bergskammarna på båda sidorna allt mer blev mörkare. Solen var på väg ner och jag beundrade dom skiftande färgerna framför mig. Sporadisk musik av unga människor som själv levde sporadiskt. Mat ur en gryta kocken själv satte på sitt egna matbord. Allt från trädgården och egna odlingar. Allt ifrån olivoljan till kyckling, från pajdegen till horta och xigalon. Till mizithran och spenaten, till potatisen till feta och tomaterna.. Allt från samma plats. Inga matleveranser här inte. Summa: €7,50 (inkl. dricks) för mat + sällskap och 3,5 timmes raki, en påse citroner och en påse horta – Jävligt genuint ska jag säga! Eller hur? Och umami så det räcker och blir över.

Jag kollade min mobil om Mia skickat sms.

Plötsligt ställer man en iskall pilsner framför mig. -Från Skotten. Sa hon. Och nickade bort till Glasgow mannen.

Jag nickade åt honom och tackade så mycket. Nu när jag satt där, mätt och belåten, men otroligt törstig.

Med denna otroliga vy som bara kan finnas i ett ögonblick och omöjlig att fånga på en bild. Långt mindre hamna i en resekatalog. Nu kändes allt så äkta.

Jag tippade den iskalla flaskan mot mina läppar. Kände hur flaskhalsen mötte mina läppar. Jag släppte inte blicken från denna vyn, och mjuka stämning.

Så mjuk att man kunde skära i den. Jag tippade flaskan, den iskalla ölen träffade strupen och slank ner. En behaglig och välkänd känsla spreds i mig. Fortfarande stirrade jag ut mot horisonten. Och omedvetet öppnade jag munnen på glänt och utbrast ett: "-Ahhh...".

Allt var perfekt. Så, inramat liksom. Japanerna kallar detta ögonblick för ”Umami”.

En umami är en kroppslig ”aha” -känsla man försöker patentera. Men det går inte.

För ni förstår. Umami är personlig, och ytterst individuell.

Ungefär som en ”Genuin” upplevelse är speciell för var och en av oss. Kanske därför Ouzon, trots iskall och god. Inte smakar likadant hemma i Göteborg? Kanske för att Umami inte har med flaskans innehåll att göra? Egentligen. Kanske är det så, att det genuina har med plats och medvetande att göra? All inclusive, Ving och framtiden för Mackan? Skickat ett öppet brev från bloggen till de olika researrangörerna. Först ut har varit Ving. Ving har jag bara egna positiva erfarenheter med som resenär, så den biten finns det inte att ens ta upp. Men, som en stor aktör i området känner jag att man har massor av svar som kan skingra alla teorier och myter som går. Om det så är muntligt eller skriftligt. Vad är det som gäller? Var innebär all inclusive? Och inte minst, vad betyder det för områden som har AI hotell? Frågorna vi ställde var långt ifrån enkla, och definitivt inte förmildrande. Dom ställs helt enkelt och rakt. Och absolut neutral från egna åsikter. Så blir det en dialog om saken, och inte fingervisning, missförstånd och nya teorier.



Kommunfolket. Vad säger dom då? Jodå, tro inte att man kommer ifrån mina frågor om tänk och planer för området. Under någon månads tid har jag haft intervjuer med olika affärsinnehavare i området och i krans byarna. Främst för att höra deras framtidsplaner, men även om deras syn på den allt dalande turismen och vad som ligger bakom? Så, Låt oss börja med Manolis. Ägare till ett café, känt och lagom stort.

Som många andra här, hyr Manolis sin lokal till sitt café. Månadshyran ligger på €950 för kallhyra i månaden. Han säljer mestadels kaffe och drickor.

En del drinkar går åt, men inte så mycket han hade hoppats på. Intervjun, som var svår att hålla då alla drog i honom hela tiden. Avbröts stup i kvarten. Mellan varven fick han fram en berättelse här och där.


En sak han själv var väldigt irriterad över, var det faktum att han till kaffe alltid serverar en liten flaska vatten. Flaskan kostar honom, låt oss säga, €0,50 styck, ut till kund, sa han. Sen ska han betala en moms på 24% och en serveringsskatt. Så totalt får han behålla €0,28 för en flaska han själv betalar €0,50 för i gross. Han hade önskat att man la ner pengar på att utveckla vattenförsörjningen så att han kunde servera källvatten till sina gäster. Då skulle han slippa den utgiften iallafall. Men, undrade jag. -Manolis, sitter inte du i kommunen? Jo, det gör han, men dessa frågor är inget som behandlas på möten och långt ifrån i fokus. Mestadels handlar allt om skatter på tomter och vem som ska betala för vad. Kan själv tillägga att jag har varit på ett par av dessa mötena och ibland går det hejvilt till. Flera gånger har man åkt hem efteråt och insett att,

-Hm, vad fick alla för svar, egentligen? Vad kom man fram till?


Alla här är varse om situationen som råder i Grekland.

Turismen falnar och ska räcka till alla – Mission impossible? Eller? Nåja. En sak som kom upp under intervjun. Och den kom faktiskt upp när grannarna vid bordet sidan om sträckte sig över diskussionen.

Kvinnan i 60 -års åldern sa att ”-Vi har många i vår by från Skandinavien och Tyskland som köpt hus och lägenhet och hyr ut. Men man betalar ingen skatt. Man hyr ut svart.” Naturligtvis reagerade jag starkt och ifrågasatte detta. -Hur vet du det? Frågade jag.

En annan yngre kvinna i sällskapen lutade sig mot mig och sa; -Därför att det är hennes granne. Hon bor i samma hus. Nu hade även gubbarna till kvinnorna satt sig och efter lite kacklande mellan fruar och män, ville så även gubbarna vara med på ett hörn. Nu vällde det in frappe på borden och diskussionen blev lite hätsk. Alla hade åsikter såklart. Inte för att det precis handlar om Skandinaver, inte alls. Utan att alla har fått pekpinnen riktade mot sig – Alla! Ingen undgår den grekiska byråkratin med nya lagar om lagfarter, ägandebevis, skatter och avgifter. Om pengar ska in från oss, ska pengar in från alla andra som är här tycker man.

Så, är det så? Jag var tvungen att kolla upp detta. Och tro mig. Jag hittade ett par, i min egen by, som ställde upp och berättade. Vi har sett varandra många gånger här och man köpte sitt hus för över 10 år sedan (Och nej. Jag tänker inte peka ut vederbörande).

Kanske är det så att någon av våra läsare eller följare till bloggen har hyrt?...

Nåja. Jag är inte ute efter att moralpredika, utan vill bara ha fakta kring alla hörsägen som dräller runt.


Fortsättning följer...



Bil-business då? Lönsamt? En god vän sedan min militärtjänstgöring besökte ön med sin familj för tre veckor sedan. Vi kom överens om att försöka träffas, men det smög sig. Även denna gången.

Två gånger nu jag försökt träffa vänner från Sverige utan att få till det... *Suck. Pratade med min vän när han berättade om hyrbilen dom skulle ha i en vecka. Dom bokade hyrbil samtidigt som dom bokade resan, En kod fick dom som dom använde och kalaset blev €92 för en vecka. Jag blev chockad!

-Va? 92€? Hur i helv...? Vänta nu här lite. Min vän ”Dimman” har en uthyrningsverksamhet, och för en Aygo, exklusive försäkringar, en veckas hyra, tar han €165-€180. Hur är det ens möjligt för 92€? (Han har fått sänka efteråt). Detta resebolag kommer få samma underlag för intervjun med undantaget att man även ska få svara på detta. Har all info och kvitto, samt bekräftelse på beställningen. Denna ställs mot uthyrningsföretaget (Tyskt) som i sin tur hyr ut samma bil under samma period för ca 150% mer till mig som inte reser med kod från detta resebolag. Rabatt? Javisst! Såklart. Men nästan halva priset än vad uthyrare tar på ön? Nej, inte alls ok.


Framtidsutsikter..

Lång suck..

Följt av en glansig blick i ögonen. Stirrandes ner i den röda, dammiga jorden.

-Δεν ξέρω, Ρομπερτο, δεν ξέρω... (Jag vet inte, Roberto.. Jag vet inte...).


Vi satt i skuggan och pausade i potatisplockandet. Jag, Kostas och Nassim. Jag frågade Nassim vad han tyckte? Han ryckte på axlarna, såg sig omkring, lite oroligt. Men, han vill inte ge en alldeles för hård dom. Han mötte min blick, och det kolsvarta ansiktet visade två ögon som sken upp och visade ett kritvitt smil;

-Det kommer gå bra, tror jag. Sa han, samtidigt som han klart var orolig.

Smilet försvann lika snabbt igen. Nassim är från Bangladesh och bor här.

Många arbetar 15 timmar om dagen för €10 (ca 100kr). Hos Kostas har Nassim en bra lön, mycket bra. Och Kostas är medveten om att han betalar långt mycket bättre än andra som har odlingar. Men, Kostas vet att Nassim inte bara är snabb och duktig. Han är dessutom lojal. Jag vet att när det varit extremt tufft har han i princip arbetat gratis, för mat. Inget annat. Och det har varit okej. För han vet att när jobben kommer igång, har han jobb igen, och då får han det som är rätt. Nu, med dom nya avgifterna, och kostnaderna för bevattningar, vet Nassim att det kan vara avgörande för alla med odlingar. Speciellt dom som lever på att sälja sina grönsaker.


Kostas säljer en stor del av sina tomater och gurkor till butiker. Små gurkor och små körsbärstomater och massor av olika mini-tomater blir till snacks för skolungdomar.

Han tjänar inga stora summor, men har en jämn inkomst på detta. Han säljer paprika, potatis, lök, chili, citron. En hel del av detta sorteras i 2:a och 3:e hand och allt ”spill” går till vänner och familj. Han odlar även en hel del grönsaker han inte säljer. Han gör det för att han tycker det är kul. Här går allt till eget bruk och till vänner och släkt. Jag frågar varför han gör detta när han behöver varje krona? Han tittar på mig och ler stort,

-Rob, Jag älskar mina grönsaker. Alla älskar dom och vad ska dom göra utan?

Jag tror innerst inne inte att han förstår frågan. På riktigt. Kostas är otroligt givmild, snäll och enormt empatisk. Så jag tror mest att han gillar sina vänner minst lika mycket som sina tomater och gurkor han är så stolt över.

Med all rätt. Hur länge han kan ha sina odlingar, det vet han inte.

Potatisplockande i 38+ grader - Vätska ska in och vätska ska ut igen-Repeat!

Idag går det på plus minus noll, som bäst. Det är butikernas marknad idag och dom sätter priset själv. Vill han inte ta det, finns det andra som säljer sina grönsaker till det priset. Han säljer även på torg. Där även jag stått med honom. Men här är det ”-Bäst pris vinner”, och då pratar vi inte om prislappen i lådan.. Sen ska tillstånd och avgifter betalas. På frågan om varför han inte säljer till dom stora hotellen? Sneglar han ut mot havet. Vänder blicken ner till sin cigarettask. Öppnar och sätter en filterfri cigarett i mungipan; -Vet du vad? -Dom vill inte ens prata med oss odlare.

Vi har försökt, men det bara spårar ur på mötena, och dom kommer inte dit längre. Men, var köper dom in alla grönsaker på sin AI -buffé då? Undrar jag. På riktigt? Kostas drar ett djupt bloss, sneglar på mig och ler samtidigt som han blåser ut röken; -Om vi visste det, skulle det vara annorlunda..


Man pratar om Heraklion. Om Rethymno. Men, ingen vet faktiskt. Det går rykten, det går skvaller. Men det verkar som ingen egentligen vet med säkerhet varifrån alla grönsaker verkligen kommer ifrån. Vem är det som säljer till dom stora hotellkomplexen? Är dom lokala? Hur billigt köper man in för? En sak har blivit klart, -Det är ingen öppen marknad med öppen budgivning.


Fortsättning följer...


Målandet. Jodå, det är där. Skissar och har planer. Men vågar inte lita på postväsendet. Hur ska det gå om Mia skickar mina penslar och verktyg? Om det försvinner, vad göra? Har saker där för minst 20-30 000kr. Saker som inte bara är personliga utan ”mina”. Min prägel på det, mina spår på allt, mina grejor helt enkelt..


Saknar varje dag som går efter Mia och att få måla.

Båda inspirerar mig och får mig att må prima. Så har det alltid varit. Under många år var jag en sökare. Ung, kanske naiv och om än vild, en aning tankspridd. Vilket i sin tur skulle visa sig vara positivt när det kommer till fantasi, kärlek och energi.


Länge sökte jag fel.

Jag mötte människor jag tog in och människor som smet iväg. Länge levde jag ett liv där dagen fick avgöra vad som skulle ske. Inget bra. Det tog många år innan jag skulle landa och hitta den Robban jag var. Det skulle ta många års hjärtskri och förtvivlan. Många års motgång och många år av förluster. Människor skulle byta vänskap. Jag själv fick ställas på prov. Synas och jämföras.


Min uppväxt har präglat hur jag är. Visst. Det är absolut inget som gör det rätt att inte ta ansvar. Det har jag alltid gjort. Ansvar på det sätt som lämpar sig bäst.

Vad jag däremot valt att hålla mig undan, är sånt som ska ändra på mig som person.

Det går inte. Många har försökt, många har misslyckats, Ingen har lyckats. Bufflig? Koncis? Envis? Många ser mig olika och har bara inspirerat mig mer. Visst. Man anpassar sig och väljer den linje som funkar, med varandra. Men känner man sig själv då? Är man verkligen så pass ärlig att man kan klara av att dela med sig av sig själv? Eller, är det så att man måste ta dom enormt svåra besluten att klargöra var man står, och var man är på väg. Ska man vara tillsammans, ska man vara ”klar”.

Allt detta har visat sig följa mig i mitt målande. Omedvetet. Som en hypnos, ungefär. Att titta på tavlor idag som jag målat för 25-30 år sedan känns som en resa i mitt egna medvetande. Alla presenterar mina olika mål och destinationer genom åren.


Det är inte alltid destinationen på resan som är viktigast, utan resesällskapet. Ibland kan denna vara någon helt annan i stolen sidan om än den som påbörjade turen. Man får, och måste få lov, att gå av på sin station. Annars, blir det inte rätt. Rätt blir inte alltid riktigt. PS. Man får lov att pruta på mina tavlor ;)

Ett perfekt motiv för en kommande tavla kanske? Diaskari Beach, Makry Gialos.

Nya maträtter hos Casa di Roberto.. För att få tiden att gå mellan dom dagarna jag gör nytta och gör inget alls, lagar jag mat som räcker i ett par dagar. Inte för att jag nödvändigtvis måste. Men för att här finns allt jag kan tänka mig behöva. När jag lagade mat hemma svor man ofta över råvarornas kvalite, eller så var det svårt att få tag på vissa saker. Här är det inte så. Kryddor finns i hundratals, pasta är man otroligt mångsidiga på. Grönsaker – Nja, det behöver jag inte nämna ens? Kött är fint och mört. Du kan handla i prisgrupper om du nu känner för det? Det finns billigt till mycket, mycket dyrt kött. Det är upp till plånbok och event.


"Deras ögon höll på att ploppa ur ögonhålorna?"

En rolig sak jag kom att tänka på nu är en gång då jag gräddade pannkakor. Jag smälte smör och hade i smeten. Sen så hade jag en liten klick smör och stekte i. Vi hade gäst på besök över en fika och pannkakor, och hon så fundersamt på under kvällen och iakttog mig när jag stekte. Hon undrade varför jag använde smör? Vi hade ju hur mycket olivolja som helst. -Jo, sa jag. Men det blir lite speciell smak med smör. Det bara är så.

Skrattar när jag kommer ihåg en gång Mia och jag var bjudna på middag och hade bestämt oss för att bjuda på köttbullar, gräddsås med potatismos och lingon. När vi skulle göra moset hade Mia i en stor klick smör och grädde i moset – Deras ögon höll på att ploppa ur ögonhålorna? -Men...men.. Näää! Smör!? När man smakat på moset tömdes skålen fort. Man diskade ur smörburken för att ha med sig, så man kom ihåg vilket smör det var. Och gräddsåsen ska vi inte tala om. -Hmm, Man tittade på varandra och undrade varför man ska ha en brun sörja till detta? Det smakade gott, men konceptet fattade man inte riktigt. Kanske är det så. Men gräddsås till köttbullar är bara så rätt...Så är det! Rårörda lingon då? Mmm.. Ungarna tyckte det var okej. Dom andra tyckte det var för sött och kanske skulle passa bättre till bakelser och bakverk? Roliga kontraster. Populärast har varit stekt panerat lättrimmat sidfläsk med löksås och potatis – Det gick hem kan jag tala om. Hahaha.. Nu väntar jag på att en gammal god vän ska komma ner och ha med sig souvas renkött. Med lite lök, smör grädde och fina goa skivor kött. Mmm.. Surströmming och sill till midsommar väntar vi med. Jag hoppas Mia får med sig några burkar matjes så jag kan få en lite Svensk sommar känsla i år.



# Snack på kaféet Det är tufft för unga här i området som har fått ta över sina föräldrars affärsinriktningar. Man kan ju tycka att det bör vara inspirerande och klart förmånligt att ha en sån bra start? Men, sanningen är tyvärr inte riktigt så. Många av de som tar över affärsverksamheten tar även över lån och dyra hyror. En av gubbarna har ett par växthus, men kan inte odla i alla pga. att man nu ska återbeskatta vatten. Det innebär, att för dom som odlat förra året och för förra, får retroaktivt nu betala det man annars skulle få gratis. Det visade sig att kommunen inte hade råd(?). För honom skulle det visa sig att han var tvungen att låna €100 000. Dessutom skulle det vara på 6 år och efter han betalt tillbaka skulle slutlånet vara €125 000. -Ocker banker! Men, utan andra möjligheter, vad göra? Så att många här har fått låna till räntor på upp till 25-35%. I Sverige skulle detta vara anmält och anses som bedrägeri. Och, nu pratar vi inte om spelbolag och SMS-lån. Utan ”seriösa” banker och långivare i generationer.

Beslut togs istället att ordna med vägar längs in och påfarter från de större vägarna. Allt för att blidka turismen, sa man. Men, hur var det nu? Jodå, man grävde upp en fåra längs in och -utfarterna till ett par byar. Och fyllde igen det igen med bruk och cement. Effektivt? Bra? Nja, låt oss säga att i mina ögon får det underkänt, och då inte på grund av att det ser ut som någon vält en cementbil och skyfflat ut allt och plattat till alltsammans. Nej, inte alls. Utan för att i allt detta visar det sig att entreprenaden inte ens hamnade lokalt. Så, den som tjänade på detta var dom större städerna i området.


Kris i paradis!

Tillbaka till dom unga då. Hur kan det gå och vilka olika öden finns det i byarna? En sak som pratats en del var härom årets bravader kring smuggelcigaretter. Inget nytt, även för oss svenskar. Även i Sverige är det näst intill praxis att 75% av ciggen är smuggelgods i tobaksaffären. En ung kille, som tagit över familjeaffärerna efter att pappan gått bort hastigt. För att dryga ut kassan, och betala akuta lån som förfallit, skulle göra allt bättre. Allt slutade i en tragedi. Den perfekta planen på att ta hem €10 000 och således kunna dra igång affärsverksamheten och mota banken, ett tag i alla fall. Slutade det med villkorligt och böter på €30 000. Dessutom tappade man tillstånd som kostat familjen €5 000 under åren. Allt för att få in lite pengar.

Om jag tycker synd? Nej, absolut inte. Men, det visar på hur ”baksidan” av en turistort ser ut. Även här drömmer man, om att klara livhanken, andra om snabba pengar kanske? Men främst för att överleva. I Slutändan visade det sig att banken ville ha in €300 000, vilket innebar att stänga ner allt och sälja av det som gav inkomst. Idag är en del stängt medan annat är i ny ägo. Om dom får det att funka bättre? Det är en annan historia...



ELTA – Postverket, The Never ending story..

Nu är det andra gången Mia fått vänta på ett paket från Sverige. Inte nog med det, det är andra gången ett paket är över tre (3) månader försenat!? Hör och häpna ej – Det gapar fortfarande tomt i facket på posten. Grrrr.. irriterad man blir. Nåja. Allt för att ha något att göra, kan jag lika bra springa på posten stup i kvarten. Man tittar inte ens på mig när jag kommer in längre. Man vet att det finns inget där. Så, hoppas iallafall att paketet kommer till Mia kommer hem igen. Och, det är ju snart bara ca 8 veckor kvar. Men, -Hey! Vem räknar.... hmm.. Undrar hur det gått hemma i Sverige om man väntat ett paket från Grekland i 3-4 månader och försöker hitta rätt på paketet? Kanske vore något att kolla upp? Har vi mer koll på vår post?



I väntan på bättre tider och Kvinnan min.. Försöker ta en 7km runda var annan dag. Kan säga att när det är 40°+ grader kommer inte träning på fråga! Inte för mig iallafall.

Så, försöker skifta kvällstid. Lite längre sträckor med Vilma funkar och så kvällstid.

Nu går vi ca 30 minuter fyra gånger.

Sista rundan tar vi vid 23:00 när det är relativt tomt ute. Funkar bra och Vilma får stillat sin rastlöshet.

Nu i hela Juni har vi haft mellan 28°-29°+ grader klockan 21:00 med frisk vind, så det är skönt. Både jag och Vilma känner att det är roligare då. Även om vi vandrar ca 30-60 min i strålande sol, så säckar vi båda ihop när vi kommer in. Inte pga. Värmen, utan fukten – Denna evinnerliga fukt! Ibland 80-90% luftfuktighet på 40°+ grader.


Nu med vätskedrivande känner jag att jag även minskat med allt drickande hela tiden. Tuffa dagar på fälten och plocka allt ifrån potatis till horta.

Jag försöker hålla det till 1-2 muggar var annan timme i solen. Har funkat bra.

Sedan jag skippade feta och hård ost har även drickandet avtagit. Värst är det när man tar nån pilsner till standard After Work. Mål? Nja, inte blir det några 10km löpträning om dagen längre. Eller 2-3 fyspass judo i veckan heller. Nä, ett mål kan väl vara att försöka bli vän med träningen igen så pass mycket att jag orkar köra min pilates pass ute i solen, -Hahaha. Skämt å sido. Hälsa kommer före fåfänga, så är det.



Vänner & Bekanta..

Härom natten sent satt jag och svalkade mig med en frappe på uteplatsen. När Mia SMS:ar och berättar att Katerina och Stelios ska flytta! -Oj! Vad nu då? Jag visste ju att man haft planer och känt sig lite låsta där man bor nu. Så, jag låg hela natten och undrade vad som hänt? Värsta scenarion rullade upp. -Undrar om det hänt något? Nä, jag få ta och kolla upp detta imorgon. Jag försöker minnas Katerinas arbetsschema för och veta om hon är hemma eller inte. Stelios är kvar uppe i bergen och jobbar några månader till. Så det är tomt när hon är på jobb. Strax efter 21:30 får jag tag på henne hemma. Jätteglad i hågen öppnar hon dörren. -Okej! Då har inget hänt... Var min första tanke. Jodå, det är sant. Man ska flytta. Och det är snabba bud i Mellerud! - I veckan ska man flytta. Mellan varven åker jag och Kostas dit och kör ner nått lass hon vill ha ner till det nya innan Stelios kommer så vi kan ta resten. I nästa vecka ska Stelios komma ner några dagar. Ska bli skönt att se honom igen.

Nu har vi inte setts på två månader... Han är ju min brorsa.

Känner mig väldigt, väldigt ensam här nu tidvis. Men! Snart är vi tillsammans igen, allihop!

Väldigt, väldigt ledsamma nyheter har nått oss i förra månaden. Bland våra vänner har ett par beslutat sig att gå isär. Varför är ju deras ensak. Men, det känns så ledsamt när man tycker så mycket om dom. Som par eller ensam individ. Jag hoppas att vi alla kan hålla kontakten framöver ändå. Vi tänker på er.


Avslutningsvis Val i Grekland och alla pratar frenetiskt och högt om partierna. Många frågor står på spel här på landsorten. Kommer det bli högervindar?

Många spår en tuff framtid det närmaste. Och spänner ögonen i varandra. I skrivande stund visar det sig att Tsipras tappade mot Mitsotakis och Ny Demokrati. Om skattelättnader för medelklass bättrar situationen för bönder och turister återstår att se. Nerdragningar och hårdare tag har fått ner arbetslösheten lite. Å andra sidan har fler småpartier tagit större plats och talar direkt till gräsrötterna som ska betala kalaset. Här har missnöjet med hårdare tag för att få statsskulden att minska, visat sig ha minst effekt. Time will tell...



Tack för att ni läser vår blogg och vill ni ställa nån fråga jag inte tar upp här, eller har frågor kring det jag tagit upp här, kan ni alltid skicka oss ett mail eller PM så svarar vi er. Behöver ni hjälp och komma i kontakt med någon instans här på Kreta hjälper vi er såklart.

Tack /Robban

#ensamhet #creteumami #idreamofjiro #enkelbiljettkreta #makrigialos

430 visningar