Julstämning & Vänner för Livet!
Telefonen surrar på bordet och blinkar frenetiskt denna Fredagsförmiddag i November.
-Hallo! Det är Manos, allt bra? -Jodå, allt är fint här med oss! Du då? Hur går det nu med taxi affärerna? Svarar jag tillbaka. Han berättar att han fått ställa av bilen nu efter sista körningen för i år. Manos har alltid funnits där i bakgrunden. Under 2020 var han direkt vår räddare i nöden. Och detta årets slut skulle ta en vändning som heter duga.... -Häng me!
-Suck! December och inte en enda krona över på kontot – Vad göra?
Bara att se framåt och positivt på det och försöka vända på ören och kronor. Varenda gång man loggar in och ska föra över pengar, påminner det om ett räkneverk på en bensinpump – Siffror snurrar på och det är inte ett enda dugg man kan göra åt saken.
Då, när man sitter där och stirrar på den dalande kontosammanställningen. Då får jag ett samtal på telefonen – Och från oväntat håll kommer en välkommen räddning!..
”-Riiing!”
Telefonen burrar på bordet och blinkar frenetiskt denna Fredagsförmiddag i November.
-Hallo! Det är Manos, allt bra?
-Jodå, allt är fint här med oss! Du då? Hur går det nu med taxi affärerna? Svarar jag tillbaka.
Han berättar att han fått ställa av bilen nu efter sista körningen för i år. En italienare från Heraklions flygplats skulle till Mochlos för att se över deras hus man har där.
Manos är vår vän sedan 15 år tillbaka. Och utan honom skulle vår flytt ner varit nästan omöjlig. Visst har vår familj ställt upp för oss. Och under pandemin var deras stöd näst intill livsavgörande. Utan deras ständiga besök med grönsaker och andra saker som underlättade för oss. Även i Sverige har vi en ”extra familj” som utan tvekan var ett enormt stöd, trots att man själv hade en tuff framtid som väntade. Utan alla dessa – Vår familj! Skulle 2020 varit en förödande saga.
Manos har alltid funnits där i bakgrunden. Och alltid försiktigt försökt med olika medel sticka till lite stöd. Trots sina hundratals projekt är Manos alltid i farten. Även svår att nå då han har allt för många järn i elden, kan tyckas.
Under 2020 var han direkt vår räddare i nöden. Speciellt då Mia inte kunde ta sig tillbaka på nästan ett helt år! Han såg till att hjälpa oss med jobb. Även om det var tufft för han själv.
”-Rob! Du och Maria är familj! Man hjälper alltid sin familj – Oavsett vad!
Det var Manos budskap förra året när han kom förbi på en kaffe.
Det skulle visa sig vara samma nu. I telefonen, menar jag.
Jag satte igång högtalarfunktionen på luren, så vi båda kunde höra och prata.
Han frågade om Mia skulle till Sverige och arbeta? -Såklart! Om det går vill säga? Svarade vi.
Kanske det även blir så att vi båda måste åka till Sverige och arbeta under 2022? Vi siktar på Maj 2022. Kanske tidigare. Det beror på hur det blir med vaccinpass och allt annat?
Vem vet om Europa stänger ner 2022 igen?
Och det blir samma visa denna gången – Mia kommer inte hem!
Han lyssnade klart, instämde och fortsatte;
-Vad tror du om att följa med till Tyskland i Mars/April? För att hämta hem nya minibussar till turisterna? Rob, Vill du följa med?
-Absolut! Såklart, svarade jag.
Mia nickade instämmande och tog en sipp på sitt nykokta kaffe.
-Det blir bara 2-3 dagar, Max! Så kör vi tillbaka med bilarna, fortsatte han.
Sen, när vi kommer hem måste vi se till att få i ordning dessa inför kommande turistsäsong. Avslutade han. Själv tyckte jag det var en lysande idé.
Och det skulle jag självklart hjälpa till med.
Jag frågade inte om ersättning, såklart inte. Manos ställer upp för oss utan att för en sekund fråga. Och nu kände jag att så var det dags att ge tillbaka helt enkelt. Så skulle det bli.
Han fortsatte med att berätta att han i två månader letat kontorsyta i Koutsounari, men nu ändrat sig under 2021. För att nu inse att han måste satsa på Makrigialos och området här.
Han berättade om sin idé och om jag tyckte det lät bra? -Absolut! Svarade jag. Låter som en toppengrej för Mackan och ditt företag.
-Okej, Superbra... men en sak till...
Han hämtade liksom andan i en sekund innan han fortsatte.
-Jag behöver dig här under hela säsongen 2022!
Jag frös till is!
Mia och jag stirrade på varandra med öppen mun:
Jag fick just jobb nästa år!
Jag stammade fram ett klent skratt.
Mia sträckte ut armarna, trots att hon har svårt att sträcka ut armen efter sista vaccinet.
Snabbt började dom grå cellerna i hjärnan arbeta och fick ihop att - med Mia i Sverige och arbeta. Skulle vi nu båda kunna få en dräglig säsong 2022.
-Såklart Manos! Jag stannar.
Överlycklig som jag var, lovade jag att stanna.
Han frågade igen om vi klarade det, ekonomiskt. -Jodå. Vi ska nog få det att funka.
Det är bara nu det är tufft för oss. -Men vi fixar det. Vi har varit med om värre under våra livresor jag och Mia. -Vi får snåla och leva på kärlek, skrattade jag fram.
-Jag hjälper er, svarade han – Alltid! Och det har han verkligen.
Spännande fortsättning följer...
Freden i Roskilde – Det går bra nu... Tro det eller ej, Mia har fikat med grannen! Hela två gånger dessutom.
Jodå! Dom har suttit i timmar och fikat. Pratat om allt mellan himmel och jord. Dom båda gillar djur, även om jag anser att om man har sin hund utanför huset under vinterns regn och rusk, är man föga djurvän. Men okej. Det handlar om Mia och Grannen nu. Och det viktigaste är att dom två kommer överens.
Själv är jag misstänksam. Kanske det är jag som är paranoid?
Jag vet hur hon har betett sig mot mig under nästan ett år innan Mia kom hem.
En stark, unken känsla av rasism. Samt väldigt påtaglig fientlighet mot män, generellt.
Att notera är att hon fortfarande inte hälsar på mig ensam, utan Mia i närheten.
Jag låter det vara och blandar mig inte i. Även om jag har en känsla av att denna "vänskap" är tunnare än isen på östersjön...
”-Din godhet må vara blind, Men inte din granne..”
Myskvällar med familj och vänner
Det blir många sena kvällar nu under årets sista veckor. Med sällskapsspel, grillning och massor av mat. Med öppen spis blir det marshmallows och gott i glasen, medan man berättar för alla om dom Svenska vintrarna.
När ungarna var mindre, satt dom med uppspärrade ögon, stora som pingisbollar. Och lyssnade till när Mia berättade om hur snön och all is förändrade landskapet över en natt.
Om alla djur där ute som fanns under vinterns kalla kvällar. Älgen, björn, varg och räv.
När vi berättar om all god mat man äter i Sverige under vintern. T ex ren souvas som steks lätt i tunna skivor med lök, grädde, potatis och rårörda lingon.
Då lyssnar man spänt och undrar hur det smakar.
Älgstek är något man hört talas om, men aldrig smakat.
Barnen har aldrig sett en älg. Och vi googlar fram en bild på en älg,
-Oj! Så stor!? Wow! Då blir det mycket kött att äta för hela familjen?
Jag skrattar lite när jag tänker på alla ungarna i den stora familjen här nere.
Som varje vinter och jul, träffas för att umgås. Dom gamla kommer ner från byarna uppåt bergen. För att stanna över hos barnen under vinterns kalla månader.
Hur barnen lekte med allt ifrån soffdynor och byggde kojor, till att kela med husdjur som följt med. Husdjur vilka inte finns med oss längre..
Nu är det deras tur. Barnens.
Dom tar sig från eller till Heraklion, Aten och universiteten.
Nån har tagit sig ledig från militärtjänstgöringen.
Andra kommer ner med sin man eller fru numera.
-Ja, tiden har gått. Och inte minst märker man det när det är dags att fira tillsammans.
