Ingen mer Standby – Ingen Pausknapp!
Mia är äntligen hemma och nu blir det dags för ett ”byte”. Efter 11 månader ifrån varandra är det så dags för oss att vara utan varandra – Igen!
Denna gången är det jag som ska jobba och dra mitt strå till stacken. Äntligen! Känner jag faktiskt. Har klättrat på väggarna och gå hemma. Och hade det inte varit för att jag haft fullt upp med att färdigställa innan Mia kom hem, hade jag gått Bananas! Man kan väl säga att ordningen är återställd. Jag minns filmtiteln som ständigt ekat i mina tankar det senaste – Gudarna måste vara tokiga”?
Denna förbannade oturen som förföljer oss..
Är mer än underbart att ha Mia hemma igen. En själsfrände och ett enormt bra stöd i vardagen. Men även en underbar kvinna som alltid ser saker positivt, hur jobbigt vi än har det. Och som vi har haft det, är positivt bara förnamnet på vad vi ska ta igen.
Vi njuter varje minut vi får tillsammans – Vilket just nu är det noll.
Men det får vara så ett tag.
Vi har en plan och vi håller oss till den. ”-Vi hinner” brukar vi säga.
Jag har varit ledig en dag sedan hon kom hem, och så fick det bli. Vi visste att det skulle bli tufft när hon kom hem igen, men visst vill man bara vara tillsammans nu efter all tid ifrån.
Men vi vet att snart kommer hösten. Och då har vi möjlighet att vara all tid med varandra då. Just nu håller vi tummar och allt man kan hålla, för att turismen ska hålla i sig och öka. Så jag har jobb fram till September, gärna Oktober också. Då är vi helt safe och kan släppa allt.
”-Är det verkligen värt att ha det så? Är det inte tänkt att ni ska slippa ha det då där nere?” Nja, visserligen vill man ju ligga och pressa sol varje dag, med en drink i handen. Men vi har inte haft dom planerna alls. Utan vi har många år kvar och arbeta. Så det blir till att ”fortsätta” leva en vardag här nere.
Tanken har alltid varit att få mer tid åt varandra, utan att för den delen avstå från vare sig arbete eller fritid. Men, vem kunde ana att en pandemi skulle slå till just nu?
Men vi kämpar på och försöker igen - ”Man ska aldrig ge sig, även om man har fel” som det så envist skojas..
Jobbet är i full gång och... Jobbat konstant sedan Juni månad. 7 dar i veckan, 09.00 till 21.00. Sitter på varmt kontor för att i nästa sekund fara ut och spendera 14 timmar i bil på vägarna. Minns att man ibland känner att man hellre plockar potatis eller oliver, när man sitter här.
Omvärlden och Covid-19 har inte förändrats ett jota här nere.
Saker är fortfarande käpp rått åt helsinge!
Även om vi alla gör det bästa av situationen.
Jobben har inte kommit tillbaka för att 40% av turismen hittat tillbaka. Visst är det enormt tacksamt, men det kräver mer för att hela Europa ska kunna återhämta sig.
Vissa områden på ön har gått igång med kampanjer på sociala medier där man ”säljer” in sin ort eller stad. Helt okej och något varje område på ön, och hela Grekland för den delen bör tänka på.
Alla försöker ta sin del av den lilla kakan som står på det gemensamma bordet.
-Har du verkligen inget positivt och säga? Mia är ju för faaaan hemma!
Jodå. Ni har helt rätt. Absolut! Visst är allt gott och skönt igen.
Ordningen är återställd. Och jag och Mia är hela igen. Friska också, för den delen.
Allt kunde varit käpp rakt åt..
Så, jag ber om ursäkt, och återgår till själva livets Elixir – Att dela glädje med älskad själs vän.
Känslan när Mia kom var ju inte oväntad.
Som alltid när vi varit ifrån varandra, känner man sig som en ung pojkvasker igen. Som spänt står där och tar emot en kram från en vacker tjej för första gången. -Hur i helsike fixade jag detta?
-Hur i hela fridens namn kan jag vara så lyckligt lottad?
Tankarna snurrar runt samtidigt som man tafatt försöker få fram något fint och fyndigt.
Men, allt handlar om tajming. Den blir total när första kramen kommer... när man ”andas in varandra”..
Efter vi pratat så var hemfärden som i dimma.
Man ville bara skrika ut all sin lycka över att få vara tillsammans igen. Jag är inte helt säker på om jag gjorde så, men jag tror inte det? Framme kom känslan om Mia skulle tycka om vårt nya ställe? Skulle hon se det jag såg? Skulle hon falla pladask, som jag gjort? Svaret var – Ja! Vi båda älskar det.
Spännande besök – i Krukorna. En dag satt jag och drack mitt kaffe när jag hörde ett ”ploppande” och lite ”knäppande” ljud strax bakom mig. Jag trodde det var något som droppade ner från taket. Men icke! Kunde inte lokalisera ljudet, och varje gång jag reste mig så tystnade det.. Vad i!? Nä, nu kunde jag inte släppa det – Jag måste ta reda på vad det är. Flyttar allt på uteplatsen och står där och kollar runt när jag plötsligt håller på att skita ner mig – Bildligen!
Scenario:
Strax sidan om mig i fönsterkarmen har vi ett planterat skott som knappt syns i krukan. Och krukan börjar röra på sig! Den glider sakta några centimeter, för att stanna. Och sen rör den sig igen. När den rör på sig uppstår detta ljud jag hört.
Det ser ut som något paranormalt man bara ser på TV.
När jag lyfter krukan, får jag syn på en liten krabat som kämpar med att antingen få med sig krukan eller flytta den? Jag skrattar och låter han hållas ett tag till.
Men vilken kämpe! Krukan väger nog 1000 gånger mer än honom.
Ja se världen har skapelser mer fascinerande än vi kan tänka oss. När jag försöker hjälpa honom/henne på traven, spelar man död. Sen gräver man ner sig under krukan och kämpar vidare.
Ni kan se en liten filmsnutt på kämpen här. (länk till film på skalbaggen)
# Hört på Kaféet Min vän på bensinmacken har kommit tillbaka från sitt jobb i Skandinavien. Han jobbade på mack och på uteservering. Tjänade inte så värst mycket, men var nöjd ändå. Hans fru har varit hemma och arbetat deltid på ett hotell i området. Så man har haft en ständigt flytande inkomst, om än låg.
Han kände att det var som att komma hem till förra året då han åkte.
”Folket ser inte lyckligare ut idag”, tycker han. -Ingen skrattar, Ingen ler... Turismen känner han inte av. Inte direkt.
Visst kommer det en och annan som hyrt en bil och ska tanka för en hundring innan man ska lämna tillbaka fordonet. Men inget direkt som visar på en uppgång av främmande i byn.
Han ser ut mot horisonten, Över vattnet.
Under tiden han tankar min hoj. Med lite fukt i ögonen, och mycket möda i ansiktsuttrycket – Ser jag att han faktiskt inte lägger någon notis om att jag står där 1,5 meter sidan om honom.
Han bara står där tyst och det enda som låter är bensinpumpens burrande.
”*Klånk! Färdigtankat.
Han drar ut tankslangen, och medan han skruvar fast tanklocket;
”-Eeeehhh..... file mou!”, följt av en stunds djupt andetag..
”-It´s now up to the one upstairs” (Gud) [-egen anekdot]
Han avbryter tankningen, och frågar om jag ska ha kvittot. När vi står där, trillar det in en turist som är ute och joggar på sin morgonrunda. Han vill ha en iskall vatten från kylen.
När han fått sitt vatten och betalat, fortsätter han – Joggandes, att dricka ur flaskan. Efter någon meter eller så, säger min vän på macken;
”-My friend. Stop and drink, You are in Crete now, relax...
You have time...At least to drink.”
<