Grannsämja, Släktfejder & Makabra uppdrag.

Den hemmagjorda kefalotyrin smakade gräddigt i gommen, och samtidigt som rågbrödet mixades med det egenbrända rödvinet i munnen, kunde jag känna hans hat i ögonen...

Det var en sån där skön, sval och härlig kväll när Kretas landsbygd är som mest underbar. Dofter från kolgrillar, sötman från örter och stekta röda spetspaprikor.

En stadig vindpust av raki och vin låg och vädrade i luften. Min vän som är kock bjöd upp mig till hans by, ca 2,5 timme upp i bergen från Ierapetra.

Här finns inga växthus eller affärer i rad. Naturen präglar området å det grövsta, så pass att även träden växer ut ur bergen. Det finns spännande och fantastiska berättelser om detta fenomen, men det blir i ett annat inlägg.

Här uppe har man ingen turism som är märkbart intressant att dela med sig av. Man håller med lamm, getter, svin. Och tillverkar ost, te, helande örter, och annat som får en och annan av New Age -folket att göra i byxan av lycka.

Även en hel del plantor finns längs den trånga stigen som 4x4 driften tvingas ta sig upp genom. Som en slingrande dammig orm. Fruktträd, minibanan, granatäpplen, mango, dadlar, och diverse örtbuskar varvas med Cannabis plantor(?) - Ja, ni läser helt rätt!? Men, som jag skrev innan, jag återkommer till det – en annan dag. Trots att jakttiden är förbi ser jag gubbar med hagelbössorna på axeln, bärandes på Horta och död kanin i handen. Vem skulle bry sig här uppe? Inte ens min motorcykel tar sig upp här. Småbilar som turistkonserver: Atos, Micra, Aygo och andra riskokare har inget att hämta här. Detta är pickup 4 by 4 landet nummer ett. Och då pratar vi inte om ”frisör jeepar” som Suzuki Jimny och andra Barbie-bilar.

Vägen upp kändes i nacken efter allt skumpande i bilen.

Jag trodde dom nervevade rutorna skulle falla ner i dörren av allt, men det gick bra. Pickupen, en mazda från 80 -talet sköttes växlingen med en fot på en metallstav. Den gamla växelspaken hade knäckts av av gungandet och skumpandet, så Ioannis handled nästan gick av. Bakruta fanns ingen och kvistar slog emot på axeln när man körde för nära. Ioannis bara skrattade åt mig när jag svor åt situationen.

Han log och sa: "-Rob! Här uppe påminns man ibland om att livet kan göra ont."

Sen skattade han och jag skrattade tillbaka.

-Sicken jävla tomte!

Jag skrattade (lite falskt) tillbaka för jag känner ibland att man tror att Svenskar lever i ett slags hopptorn där allt är mjukt och skoj. Att det värsta vi stöter på i vår vardag är brutna naglar och sen p-biljett. Att vi har lyx från den dagen vi föds och allt bara finns där, utan ansträngning – Han vet inget om min uppväxt..

Om att vara barn till ensamstående utan arbete. Om att som 13 åring sälja knark för att kylen är tom. Att bli rånad eller ha pengar till mat.

Att betala skolutflykten med knarkpengar utan att läraren vet. Utan pappa som kan hjälpa och avleda stigmatiserande konflikter. En fungerande familj som kan guida dig rätt mot allt detta som är så självklart för många andra, även här på Kreta.

Man är rikare än Svenskarna på många andra sätt. Man har det bra, men lever inte i misär samtidigt fast att myndigheterna jagar en ständigt på skatter och pengar man inte har. Men så är det i Sverige också. Status är densamma överallt i världen.

...Jag valde inte det livet, Ioannis. Du väljer ditt. Här uppe i No-Laws land...

När vi kom fram till byn, sa han bara att det är lite folk där, för man firar att byn fyller... ja, han minns inte hur gammal byn är, men det är därför. Så det är därför han är här, han ska sköta grillen under kvällen. Så jag kan hjälpa till om jag kände för det. I luften låg rök-oset tätt, och klirret från glas och flaskor ekade på det lilla ”torget” utanför byns centrum. Torget kanske kunde vara 50 meter långt och 30 meter på bredden, men trots det fanns det långbord i snirklande mönster för säkert 100 personer. Säkert tre gånger byns totala invånarantal. Jag såg inte mer än 10 hus på väg upp. Men bonat och välskött är allt. Snyggt och rent. En liten scen hade snickrats ihop för bandet som spelade. Dom ena efter dom andra gästerna kom sakta lunkande uppför den lilla backen upp mot torget. Hälsade ömt på varandra och en familjär stämning spred sig tyckte jag. Alla kände varandra, och även om jag var gäst har jag sällan skådat trevligare människor på en så trång plats innan. Herregud! Musikerna satt 50 cm ifrån mig och jag skålade var 5:e minut med nån av dom, i princip kunde ingen annan nå fram till dom och jag satt närmst. Vid bordet satt vi ca 8 pers. Både män och kvinnor.

En av männen, låt oss kalla honom för ”Mannen”, Han och jag pratade en hel del med varandra när alla dom andra satt och avnjöt musik och mat med dryck.

Vi språkade om allt och jag lade märke till att han bar på något inom sig som han gärna ville förmedla, men han höll inne det. Det uppenbart pinade honom ännu mer när vi kom in på att prata om barn och ungdomsår. Jag om att växa upp i Sverige med en ensam urfattig mamma. Nu märkte jag att hans intag av raki blev allt mer ofta, och i hans tonfall kunde jag märka en smärre bitterhet. Speciellt när prat om familj kom upp. Han berättade sin story, och den var både hemsk och förödande att höra...

“-Vill du hämta hem mitt barnbarn? Du får €10.000 nu, direkt! När han är tillbaka här, i byn, får du vad du vill ha. Du väljer själv..”

-Erbjudandet kom som en iskall dusch.. Jag släppte blicken, såg mig omkring, lätt oroad åt över orden. “Mannens” ord var med förakt och hat. I kombination med hjälplöshet. När min blick nått Ioannis, såg jag att han var vitare i hyn än annars. Han skakade sakta, nästan hemligt med huvudet, och vädjade till mig tyst att inte prata mer om det – Det var allvar i orden.

När jag mötte hans blick igen, såg jag allt hat i dom. Men även hjälplösheten. Hans ögon var röda, säker en hel del raki, men fukten i ögonen kan man inte ta miste på. Denna bastanta, pondus-stinna man, såg nu så liten ut i mina ögon, och väntade ett svar. Det var inget fyllesnack. Ioannis berättade innan om min barndom, om ovissheten av att inte få vara med hela familjen. Och någonstans vädjade han nu till mig. I tron om att jag, i en sista möjlighet kunde hjälpa honom med det han aldrig själv skulle klara av. Ett steg fram, två steg tillbaka.

Jag kände mig otillfreds. Sorgsen. Samtidigt ville jag så gärna säga nått, jag vet hur det är. Att inte få vara med de man tillhör. Att leva med saknaden, längtan, ovetande.

Att inte ha kontroll på de man har närmast. Man känner sig aldrig riktigt hel.

Ioannis pratade nu med en av kvinnorna vid bordet, och hon kramade om axlarna på mannen. Fick honom att sätta sig ner. Han släppte inte min blick, inte en sekund. Inte förrän jag såg ner i bordet, letandes efter mitt glas. Och i en fumlig gest satte jag mig ner och skålade med bordsgästerna. För att sakta se hur hans ansikte vissnade i havet av sorl ifrån alla vid bordet. Som nu skålade och var glada åt gott i glasen och hög musik från scen.

“-Ni vet fan inte hur det känns, det brinner i min själ”.

Hans berättelse skulle komma att gripa om mig.

Till den graden att jag inte kunnat glömma den sedan jag hört den. Det var i somras, och jag har inte haft ett hum om hur jag ska få ner den i sin korthet i text, men jag försöker. Mannens son som var gift med en kvinna från en annan by, fick en liten pojke med varandra. Man var, utåt sett, lyckliga och det bådade gott, för familjerna och byn.

En dag hade kvinnan plötsligt försvunnit med deras son, och ingen visste vart.

Det visade snart sig att kvinnan försvunnit till Norge, med deras pojke.

Hon hade träffat en man som tog med henne dit. Kärleken var så stark, eller var det drömmen om pengar? Oavsett vilket, så skulle det innebära ett nytt liv för henne och pojken. Hennes man, som var kvar i byn, var själv enda barnet och Mannen fortsätter berätta att hans son aldrig kom över att ha förlorat sin son och fru. Han såg aldrig sin son igen.

Sonen körde ihjäl sig – Han valde att ta sitt eget liv.

För Mannen var detta den värsta smärta man kan uppleva. Speciellt när hans fru nu även gått bort utan att få se sitt barnbarn igen. Mannen dedikerade sitt liv åt att hitta sitt barnbarn. Händelsen skulle komma att starta en släktfejd som än idag pågår.

Mannen berättar att han lovat att döda alla släktingar till den man som flytt med kvinnan, om inte pojken kom tillbaka – Och jag ser hans hat i ögonen när han berättar. Han berättar att han har en revolver under passagerarsätet på sin pickup, ifall han stöter på någon av dom, eller själv blir måltavla.

”-Dom kräken gav dom pengar för att kunna sticka”, säger han med en barsk ton. Han syftar på släktingarna till kvinnans nya man hon försvunnit med.

Vid detta laget har Ioannis lyssnat nog för att avbryta.

Han säger åt mig att smaka på ostarna, dom är lokalt tillverkade...

Mannen blir irriterad och börjar surt höja rösten; ”-Minns du inte när dom körde förbi dig med rutan nere, formade sin hand till en pistol, och låtsas skjuta mot dig?”. Ioannis skrattade bort det och skrattade för att snart krama om mannen. Som vid detta laget hade fått en hel del innanför västen. När vi reste oss upp för att köra, tog jag mannen i handen för att säga adjö. Han tog ett hårt grepp om min hand, samtidigt som han spände ögonen i mig och påminde mig om att hämta hans barnbarn i Norge.

Ioannis blev nu irriterad och bad honom sluta med detta nonsens. Och manade mig om att gå nu. I bilen berättade Ioannis att mannen inte upplevs må bra. Och att många är oroliga för honom. Han tyckte att jag gjorde bäst i att inte åta mig fallet, vilket jag inte för en sekund hade tänkt göra heller. Men visst, hade jag varit yngre så...

Jag ser fortfarande mannens hjälplösa hållning framför mig.

Helvete, vad livet kan vara orättvist.

”Aldrig förr har man känt sig såhär - som en pessimist i högform.”

Flyttlassen står fortfarande i hall, kök, sovrum & Värden hälsar på – Moment 22. Boendesituationen är utan all räddning. Grannarnas stök och bök, från tidig otta till sena nätter får mig att se rött. Mitt tålamod har varit ansträngt ett rejält tag nu och snart briserar allt. Mia vet att det är nära, och vi har tagit beslutet att flytta, vilket ni vid detta laget är medvetna om. Och projektet i Achlia skulle visa sig vara en återvändsgränd, med ägare som inte var seriösa.

Andra boenden i byn känns som att man har missat själva standardtänket t ex med dörrar som är tunnare än köksluckor och dysfunktionella toaletter, kök.. ja allt.

Vi har tittat på säkert 10-15 hus, lägenheter och projekt som jag ännu inte kan klassificera som boende. Från stenrös till renoverade och hutlöst dyra celler på 20 kvm för drömpriser. Det finns allt här när man letar.

Det finns också mycket katastrofalt dåliga val man kan göra. Vi väljer med hjärtat och egna kriterier, inte plånboken. Det har visat sig funka bäst för oss. Och just nu bor vi extremt billigt med mycket extra vi annars fått pröjsa för. Så hade det inte varit för familjen Fragglarna sidan om, hade vi mer än gärna stannat här hela livet.

När vi gett upp hoppet om att hitta, om inte likadant prisvärt boende, så jämförbart. Vi vill inte ta första bästa för att komma här ifrån, utan vi har våra krav som måste finnas. Mackan med omnejd var helt tomt.. Nästan öde. Studios och diverse projekt – Visst! Men inget som vi flyttar till och ger upp detta paradis. Nä, det måste vara minst sagt lika bra. Och tro det eller ej – En dag, Då ringer telefonen...

"Fan vad trött jag blir på denna helvetes ambivalens...”

”-Hallo? Maria, jag har hittat en ledig lägenhet, en bit upp i byn”

Det var den vi väntar på besked om – fortfarande, ca 5 veckor senare. Den passade oss som handen i vanten. Vi vill så gärna komma härifrån, och nu är det möjligt. Dessutom till ett minst lika fint boende. Lite minus, men många plus.. Vi har tittat flera gånger och vi kommer bra överens med värden.

Allt har varit klart som korvspad sedan första dagen. Och vi har varit säkra på att det inte ska finnas några frågetecken eller missförstånd – Ack nej! Värden är så glad att vi ska in. Vi har även planerat förvaringsplats med värden, och gått igenom alla summor. Nu, dom sista två gånger vi pratat, har det varit problem efter varandra. Om att elmätaren inte kommer in i tid. Om dålig ekonomi och svårt att hinna med, osv.

I snart 4 veckor har besked ändrats - Fram och tillbaka. Egen elmätare finns inte, så den måste in. Vilket vi klart gav besked om innan vi ens tittade på boendet. Det var det inget problem med alls, och det visades vart på väggen den skulle finnas och hur bra det skulle vara. Sen backade man.. Alternativet är att dela elräkningen med en annan europé i huset (Tyskt par). Vilket är helt oacceptabelt. Att inte ha kontroll på din el och förbrukning här är som att spela rysk roulette med en automatisk pistol – Du förlorar garanterat! Nu sist fick vi besked om att man ska kanske avvakta och renovera till arbetare från Kina som ska arbeta i närheten på ett företag. Det tar aldrig slut på hinder från att få flyttat. Jag själv är inte intresserad längre, men vi är tvingade att avvakta svar då det inte finns annat för oss ledigt. Med två hundar minimerar man chanserna ytterligare.

Time will tell..

Vår nuvarande värd kom ner från Heraklion för att hämta pengar.

I snart två veckor har vi så dåligt nät att google bara står och snurrar. Har surfat upp våra mobilsurf för att kunna göra bankärenden och annat viktigt. Så mycket betalas kontant nu. Väl inne frågade han om allt var okej? Han såg sig omkring och ser alla flyttkartonger och packning som ligger överallt. Och vi konstaterar att det är tråkigt att behöva flytta. Vi talar om att vi trivs i lägenheten och älskar att bo här, men grannen gör det omöjligt att bo kvar. Han nickar instämmande och frågar hur det har varit nu den sista tiden, och vi kan bara konstatera att inget har ändrats. Dom kommer aldrig ändra sitt beteende. Han ser själv, att sedan man plockat bort vattenkran har det torkat upp i väggar, både inne och ute. Jag visar hur torrt det är, och att myror nu börjar synas, vilket var omöjligt innan då det var oceaner av vattenblästringar 2-3 gånger om dagen, året om.

Samtidigt vi står utanför oss, står grannens ytterdörr öppen med tv:n på hög volym.

Ut kommer grannen med sina två hundar som genast börjar skälla och gorma dom också, så att det ekar i huset. Grannen stänger inte sin ytterdörr efter sig heller. TV:n skränar vidare. Jag ser att värden hälsar, men han iakttar lite snett på grannen, som inte lugnar sina hundar utan bara går vidare med dom skällandes i sina koppel.