Fullmåne & Vildar på Tomten...

Uppdaterat: 18 aug.

Det blir inget långt inlägg denna gången - Berättelsemässigt kring Makry-Gialos.

Dels för att det faktiskt inte hänt så mycket sedan sist. Men även för att det är just den tiden på säsongen, när allt känns tomt och mest påminner om vakuum.

En hel del personer runt omkring har åkt på Covid19 och har stängt sina affärer.

Själv är jag näst intill paranoid i min hantering av turisterna. Men även när det gäller all kontakt med människor som själv verkar tro att faran är över?

I kölvattnet av att Ryssar och Ukrainare uteblir i år(också) har även detta satt sina spår.

Allt fler börjar se över situationen och funderar på att byta inriktning eller helt enkelt sticka(?). Vi får se hur många som stannar nästa år också...

En favoritbild på en av våra favoriter - Voulisma Beach.

Fullmåne & Vildar på tomten!?

Härom kvällen när jag skulle vattna ute hände något som kunde slutat i kaos. Lyckligtvis blev det inte så utan det slutade med att jag stolt kunde klappa dom lurviga(?!).

Låt mig berätta...

Jag vattnar på verandan varje morgon innan jag kör till jobbet. Vi har sol på samtliga sidor av huset förutom baksidan, där kvällssolen landar i ca 1-2 timmar.

Så, för att inte koka sönder rötter och plantor, vattnar jag droppvis för att ge dom ordentligt när jag kommer hem efter jobb. Vanligtvis kring 19.30 – 20.00 blir det till att vattna ute.

Denna dagen skulle nästan 4 månader utan ledighet från jobbet visa sig.

Trött som få och svårt att sova bitvis har satt spår.

Och inte blir det bättre av att vi i Juni och Juli haft varmt. Inte som förra året, men dock varmt ändå. Dagar utan vind och ca 33-34 grader inomhus på natten.

Trots nattdusch har man svettats floder och vaknar med Saharatorka i munnen...

När jag vattnat klart verandan och slutligen även vattnat på ena långsidan av tomten, lade jag mig på muren och busade med hundarna en stund. Dom är duktiga och hjälper mig.

Speciellt jagar dom gärna bort katter som är nyfikna på vad vi gör? Vilma är van vid katt, så hon stör sig inte, men hakar gärna på Mimmi som avskyr katter. Dom få gångerna Vilma kommer ikapp katterna, vet hon inte vad hon ska göra när katten stannar. Och glor på mig och katten som om ”-Jaha, Vad gör jag nu då?”.

99,9% av gångerna går bara katten sin väg utan att Vilma ens ser på den igen. Mimmi är det andra bullar med.

Hon tillåter absolut inga andra djur eller människor på vår tomt. Hon är snabb och jagar lätt ikapp katterna. Så det är inte sällan jag får gå mellan. Hon biter inte katterna, men väl skrämmer helsike ur dom. Själv chansar jag inte ifall katten skulle ge igen. Så det blir ofta ”Noll – Noll” och dom båda får gå vidare på vars ett håll.

Ibland är det så varmt så det är likabra att vila, tycker Vilma...

Nåja, denna kvällen var det svalt och en skön bris som var såååå skön när jag låg där helt urlakad.

Hundarna låg på min mage och sidan om, och vi bara myste till cikadornas spelande och solens lila/rosa molntäcke som sakta fyllde horisonten ute på havet. I tanken visste jag att jag hade en del kvar att göra innan solen går ner.

Samla ihop slangar och lägga i ordning allt.

Men vi njöt så det visslade om det nu. Så pass att jag även somnade!

Japp! Ni läser rätt – Jag somnade uppe ovanpå en ca 50cm bred mur.

När jag öppnade ögonen igen var det nattsvart ute.

Jag såg mig omkring och hörde absolut ingenting runt om mig.

Inga cikador, inga höns, inga lamm, inga.... Hundarna!!!

-Var var mina hundar?

Har dom stuckit? Herregud, tänk om dom stuckit iväg, ut på stora vägen?

Min hjärna målade upp scenarion den ena värre än den andra.

Oj oj, och Mimmi som varit en streetdog, tänk om hon stuckit?

Vilma kanske är nånstans runt omkring. Men Mimmi känner säkert för att sticka? Vad ska Mia säga nu?

Ja, tankarna hann bli många innan jag fått rest mig upp och rätat ut kroppen.

Det knakade i rygg och nacke, men det fanns ingen tid för att gnälla – Ut och leta!

Jag kallade och ropade deras namn – Ingen reaktion alls!

Kunde se huset i månens sken. Och ikväll var det nästan fullmåne, tur var det.

När jag går runt och kallar på hundarna, börjar ögonen vänja sig vid mörkret. Och jag tycker mig kunna se lite rörelse nere vid grinden. Dom brukar vara där nere och mopsa upp sig.

Men nu var det bara en katt där.

Kattens ögon lyste upp i månens sken.

Vänta nu! En katt där utan att hundarna skällde? Nått stämmer inte.

Nu började jag bli orolig på allvar!

När jag går runt och försöker lokalisera vart dom kan vara, ser jag att lamporna på verandan tänds. Dom är rörelsestyrda så dom tänds så fort någonting rör sig utanför på verandan.

Så, det betyder att något var där borta helt enkelt. Måste vara hundarna?

Innan jag kommer fram så släcks det igen.

Även om dörren är öppen med myggdörren stängd, är allt släckt inomhus.

Och månens sken lyser inte upp på verandan då verandataket skymmer. Jag måste ropa igen och leta helt enkelt. Detta är absurt...


När jag går upp på trappan till verandan ser jag svagt något svart som rör på sig framför mina fötter. -Det är Vilma.

Hennes svans rör sig kan jag se i månskenet.

Men var är Mimmi?

Jag hälsar på Vilma och säger att hon är duktig som stannat kvar.

Hon är jätteglad att jag vaknat, för det blev ju ingen kvällsmiddag och doodis(godis) efter maten.

När jag öppnat myggdörren och tänt utebelysningen och inomhus, hör jag hur något galopperar utanför och som en blixt kommer uppför trappan till verandan, – Mimmi!

-Tjohooo! Alla är samlade igen.

Hundarna stirrade på mig med svansarna livligt viftande;

-Vad händer nu? Vi har haft jätteskoj när du sov!


Väl inne blir det både mat, doodis och kvällsmys vid Tvn, nu när man varit så duktiga.

Vi somnade den kvällen lyckliga – Jag, för att allt gick bra. Och dom små Chimpanserna för att dom blev lite extra ompysslade..

Vad skulle jag gjort om dessa två guldklimpar sprungit iväg? -Usch! Näää....

Livet i Cowboyland då?

Känns mest som att ensamheten skänker ”Tomtar på loftet”.

Ena sekunden känner man en fröjd över att vi har det så himla bra. För att i andra sekunden ifrågasätta och undra om allt är värt detta?

Saknar min bättre hälft såklart. Och inte blir det bättre av att man dagligen ser andras upplagda foton på ledig tid tillsammans.

Men, vi visste det skulle vara så. I varje fall ett tag till. Sen får det vara bra.

Med bra väder och underbart vatten försöker jag hålla mig till Mia kommer hem.

Har vaskat fötterna och gått lite längs stranden, mest för att stilla suget efter att doppa sig.

Jättetufft, och inte minst ska jag tala om att det är oerhört lockande när man kör 10 meter längs strandkanten på väg hem.

Hela härligheten ligger där ute, och väntar på oss.... Snart är hon hemma. Min Mia...

Mia's favorit bakelse. Mycket grädde och mycket gott...

Hönstanten”...

Varje morgon när jag sitter på verandan och dricker mitt morgonkaffe, kommer Georgia förbi på väg ner för att öppna för sina höns så dom kan vara ute.

Mellan 07.30 till 20.00 går hönsen fritt ute hela dagen. Dom mår bra av det och har gott om plats att röra sig på, ca 30 meter brett och 350 meter lång tomt yta i olivlunden.

Dom ger gott om ägg. Varje morgon ser jag korgen välfylld på väg tillbaka.

"Byns Reuters", kallar jag henne för.

Mias lilla Kycklingtant. Hon vet allt om allt och alla!

Denna lilla krut-tant som annars kommer med sina säckar hönsfoder i skottkärran.

Skottkärrans modell och årgång är nog närmare 1800-tal än andra hälften av 1900-talet.

Hon frågar alltid om Mia, hur det går och hur det går på jobbet.

Ser att hon är väldigt skröplig numera. Och berättar om att hon har ont i sin rygg och har problem med axlar och lederna i armarna. Kan jag tänka mig. Detta slit dag ut och dag in.

Kan meddela att hon har minst 200 olivträd vilka hon inte beskär maskinellt, utan går och trimmar för hand, hon drar loss oönskade förgreningar och snitt med sina händer, utan kniv!

Förstår att detta sätter sina spår i händer och leder.

Varför hon envisas med detta kan man fråga sig? Och jag har erbjudit mig att hjälpa henne.

Men hon säger att det är bra, tack. Hon klarar det själv.

Gissar på en kombination med att inte vara i vägen och perfektionism.

Hon är änka sedan några år tillbaka och berättar för Mia att hon själv har svårt att hålla efter allt. Hennes man fixade och byggde, renoverande och höll koll på hus och hem. Nu står det och förfaller och hon har ingen som kan hjälpa henne.

Själv har jag sagt till henne att ge fan i och släpa på tunga säckar och kalla på mig för hjälp. Det gör hon. Och jag hjälper henne att dra lass med jord och bära ner säckarna med foder.

Hönsfodret är inte bara tungt, det har blivit dyrt också säger hon. Nästan dubbelt så dyrt.


Hur har det gått - Kvartalsrapporten

Så som texten i början av detta inlägg förtäljer, ser det ut som ännu ett dystert år för oss och företaget. Jag märker av att resenärer från Ryssland och Ukraina helt uteblivit i år.

Under snart 4 månader jag har haft öppet, har en(1) med ryskt påbrå varit här inne.

Och då var han egentligen brittisk medborgare här på semester.

Så, nån fira av säsongen blir det inte i år heller.

-Kanske det blir bättre nästa år? Har det låtit i snart 3 år nu.


Det positiva, och lite ovanliga jämfört med förra året, är att andelen som intresserat sig för ekologiska alternativ har blivit större. Många frågar mer om utsläpp och förbrukning.

Har haft tyskar som vägrar bil och kör mopeder istället.

Normalt så kör dom bil hela semestern men ville vara klimat vänligare i år och således väljer mopeder istället. Blir begränsad semester, men funkar bra om man främst ska hålla sig längst kusten och mest sola och bada. Billigare blir det ju definitivt också!

Omsättningstoppen?

Juni var på topp, med nästan dubbel omsättning på mitt kontor. Månaden efter var tuff i starten, men kom ikapp och slutade på strax under 2/3 delar av månaden innan.

Ingen ko på isen, men lite trist då man är van vid en jämn kurva.

I skrivande stund ser nästa kvartalsrapport ut att bli ungefär densamma, med Augusti i en dip.

Har varit möten efter vart annat hela Augusti.

Och det har blivit klart med att jag nästa säsong kommer köra taxi istället.

Kommer även ha hand om utflykterna och på så sätt kunna hålla igång under säsongen jag inte håller föreläsning eller podcasts.

Att få berätta om allt som syns utanför och all historia blandat med all mystik ska bli kul.

I vintras blev det tunt om den biten och jag höll bara tre online föreläsningar - ”Ammonius Sakkas”, ”Ordenssamfund i Europa (Platoniska sällskapet)” och ”Dr. Christopher Carlander (Alternativ Medicin och Lära under 1700 talets Göteborg)”.

Otur framme

En dag hörde jag ett fruktansvärt högt slirande utanför kontoret följt av ett pang! Och ”Skraaaap!”

Snabbt tar jag mig ut mot vägen för att se vad som står på.

Det är en livlig gata och även en väldigt trafikerad och trång gata, så det är många tutande och gnälliga röster om dagarna utanför. Men idag var det lite för markant för att vara ”vanligt”.

När jag stiger ur kontoret ser jag en moped ligga på vägen och någon meter sidan om den ligger en ung tjej. Hon skriker inte, men gnyr och håller sig för armen.

Jag har ca 15 meter fram till henne och när jag kommer fram ser jag att armen blöder.

Väl framme frågar jag om allt är bra? Vilket det naturligtvis inte är, och hon svarar på engelska.

Jag hör att hon har en välbekant tysk-aktig brytning, så hon är säkert turist.

Jag noterar att armbågen har ett långt jack som är öppet ner till benet.

Jag säger till henne att fortsätta ligga ner med armen högt. Och försöka vara lugn, allt kommer gå bra. Hon nickar och jämrar sig. Det blöder inte mycket, men nog för att jag inser att detta är sjukhus för damen, utan tvekan.

Nu har även personal från affärer och företag runt om kommit ut. Och tavernan i hörnet har ringt ambulans redan. Snabbt lockar det folk och jag och två andra killar försöker mota bort folkhopen för att ge plats åt ambulans på väg.

Jag håller mig nära henne och samlar ihop hennes saker som ligger utspridda.

Hjälmen har hon fortfarande på sig, men en badväska har åkt iväg och allt ligger i korsningen.

Jag frågar om hon är ensam och hon säger att hennes sambo är kvar på hotellet.

Eftersom vi har bra kontakt med alla hotell i Ierapetra, talar jag om att jag kan ringa honom om hon anger hans namn och deras rumsnummer.

Ambulansen är nu på plats och man lyfter in henne.

Ingen åker med och jag talar om att jag ringer hennes sambo direkt.

Så han får komma till sjukhuset.


Jag får tag på honom ca 15 minuter senare, och han frågar om jag kan möta upp honom då han inte har en aning om något här, sjukhus och vad som hänt?

Möter upp honom med min hoj och fem minuter senare är vi på sjukhuset. Jag hjälper honom och förklarar vad som hänt och väntar med honom ca en timme innan hon kommer ut sittandes i en rullstol, full med bandage och ihop tejpad.

Man måste in på operationen för att öppna armbågen, samt att hon har en fraktur på ena vaden. Så det blir till att stanna kvar.

Jag önskar dom all lycka till och kör hem, ingen anledning att öppna kontoret nu.

Kommer en dag i morgon också.

Operationen gick bra och vaden gipsades. Paret bjöd mig till deras hotell för att tacka och där fick jag reda på att hon haft för hög hastighet i korsningen och framhjulet låst sig när hon bromsade in kraftigt. Dom hade fortfarande fyra dagar kvar och skulle nu försöka njuta så gott det går innan det var dags att åka hem igen.

Armbågen var sydd med många stygn och låg i mitella samt var tejpad och såg förfärlig ut, blå lila och gul. Nu fick det bli solstol för resten av tiden även om läkaren ordinerat att röra på sig.


När jag körde min egen motorcykel hemåt kom jag på mig själv att tänka hur snabbt det kan gå. Ena sekunden tänker man livligt på något, andra sekunden är man borta.

Så snabbt kan det gå.

Detta var långt ifrån den värsta olyckan jag sett, med långa mått mätt. Men man vänjer sig aldrig. Den värsta jag ”varit med om”, var en som i hög hastighet kör om på motorvägen och glider av vägen på motorcykeln som hamnar under en parkerad husbil i säkert 120 kilometer i timmen.

Det ljudet glömmer man aldrig...

Jag kör bakom och ser allt hända och är den enda på plats i en evighet känns det som

Mycket blod, obehagliga dofter, inte mycket som var helt på personen.

Jobbigt att se, men livet går vidare,

för mig i varje fall...

För varje minut man oroar sig, förlorar man 60 sekunder av lycka...”

Uti Vår Hage..

Jodå se. Det börjar sticka upp lite här och varstans i lådor och krukor.

Mias kaktusar börjar stirra upp mot skyn och svärmorstungan börjar få gula kanter på sina blad.

Mina Marigold jag satte i Maj börjar få orange blommor.

Rosorna då?... Hmm.. Jo dom hänger med. Men mer än så verkar det inte bli. Vet inte hur jag ska göra längre?

Känns som jag försökt allt och mest vill slänga dom och sätta nytt?

Nåja. Dom får sin chans till Mia kommer hem. Annars får hon ta över och själv avgöra.

Yuccas växer och frodas som vanligt. Har slutat räkna alla skott jag har och får mest ansa dom nu. Nere vid staketet till grannens tomt står 4 st ca 3-4 meter höga yuccas och behöver ansas. Det får bli när jag är ledig.

Har redan samlat ihop en gedigen hög med brännbart för att eldas upp i höst.

Citron trädet och Fikonträdet lider i värmen och torkan.

Har löst det med att vattna två gånger om dagen nu. Så jag hoppas dom ger frukt i år?


Johannesbröd träden mår fint - Båda två.

Har ett träd uppe vid berget som är ca 20 meter i omkrets och 4-5 meter högt.

Den andra är ca 1.90cm hög och bar frukt som jag plockat (fallfrukten).

Skrev om Johannesbröd trädet i ett annat inlägg och dennes fantastiska historia som präglat världens handel med ädelstenar. Såväl som dess frön skänkt greker och romare utfyllnad till sitt bröd i tusentals år innan vete och majs användes i Medelhavet.

Dess frö (Carob) väger alltid exakt 0,2 gram vilket skulle visa sig vara utmärkt som motvikt att väga ädelstenar med och därefter kom att ge namn åt ädelstenars vikt – Carat.

Väntar på mina två palmer ska pryda verandan snart. -Tjoohooo!


Vilma står på verandamuren och vaktar sitt revir. -Undrar om min Mamma är där ute?

Hört på Kaféet

Inget speciellt skvaller eller nyheter har nått fikaborden.

Det har inte heller varit så många besök på café då man jobbar in till sena kvällar.

Men visst finns det nyheter och saker på gång.

Inte minst har ju Mia som sagt mycket saker igång som hon kommer berätta om i sitt inlägg.

Just nu har hon fullt upp, och jag förstår henne. Hon återkommer, det lovar vi båda er.

Hennes jobb och ”projekt” tar upp i princip all tid hon har innan hon kommer hem.

knappt 20 dagar kvar i skrivande stund innan Mia är hemma igen. Då bär det av till våra pärlor...

Ljud i tillvaron den sista tiden:

Eros Ramazzotti: https://www.youtube.com/watch?v=R3ihv5ateWw


Specialaren detta inlägget är Eros Ramazzotti som jag hade nöjet att både träffa och prata med. Det var under inspelningen av helgunderhållnings programmet "Äntligen en vit älg" med Jesper Aspegren bland annat från 1993.

Min roll var att måla ett live event som skulle vara i bakgrunden som sen skulle bli till en kort intervju om konstformen och lite allmänt.


Dagen i ära spelade även Eros in sitt uppträdande, vilket även detta bandades.

Både jag och Eros höll på var en sak med några meters mellanrum och jag stod nån meter sidan om när allt spelades in.

Väl efter allt var klart så nickade jag försynt mot honom och hälsade. Han hälsade tillbaka och började traska fram mot mitt håll. När han stod en halv meter ifrån mig sträckte han ut handen, och nu till det totalt absurda i allt - Han hälsade på ren Svenska: -Hej! Eros, Vad heter du?


Jag tappade hakan! Vad i hela friden... karln pratar ju Svenska?

Mycket riktigt. Eros har varit utbytesstudent i Sverige och lärt sig svenska.

Jag skrattade och han fattade vinken och vi pratade lite om min konst och han om sin musik.

Efter ca 15-20 minuter kom nån och hämtade honom för nya direktiv och vi sa farväl och önskade varandra lycka till. Tror ni jag kom att tänka på en autograf? - Nix!

Michalis Stavroulakis: https://www.youtube.com/watch?v=CR7mDSkn9BU

Kaah: https://www.youtube.com/watch?v=hF9aYGxK--k

SA