Fullmåne & Vildar på Tomten...
Uppdaterat: 18 aug. 2022
Det blir inget långt inlägg denna gången - Berättelsemässigt kring Makry-Gialos.
Dels för att det faktiskt inte hänt så mycket sedan sist. Men även för att det är just den tiden på säsongen, när allt känns tomt och mest påminner om vakuum.
En hel del personer runt omkring har åkt på Covid19 och har stängt sina affärer.
Själv är jag näst intill paranoid i min hantering av turisterna. Men även när det gäller all kontakt med människor som själv verkar tro att faran är över?
I kölvattnet av att Ryssar och Ukrainare uteblir i år(också) har även detta satt sina spår.
Allt fler börjar se över situationen och funderar på att byta inriktning eller helt enkelt sticka(?). Vi får se hur många som stannar nästa år också...
Fullmåne & Vildar på tomten!?
Härom kvällen när jag skulle vattna ute hände något som kunde slutat i kaos. Lyckligtvis blev det inte så utan det slutade med att jag stolt kunde klappa dom lurviga(?!).
Låt mig berätta...
Jag vattnar på verandan varje morgon innan jag kör till jobbet. Vi har sol på samtliga sidor av huset förutom baksidan, där kvällssolen landar i ca 1-2 timmar.
Så, för att inte koka sönder rötter och plantor, vattnar jag droppvis för att ge dom ordentligt när jag kommer hem efter jobb. Vanligtvis kring 19.30 – 20.00 blir det till att vattna ute.
Denna dagen skulle nästan 4 månader utan ledighet från jobbet visa sig.
Trött som få och svårt att sova bitvis har satt spår.
Och inte blir det bättre av att vi i Juni och Juli haft varmt. Inte som förra året, men dock varmt ändå. Dagar utan vind och ca 33-34 grader inomhus på natten.
Trots nattdusch har man svettats floder och vaknar med Saharatorka i munnen...
När jag vattnat klart verandan och slutligen även vattnat på ena långsidan av tomten, lade jag mig på muren och busade med hundarna en stund. Dom är duktiga och hjälper mig.
Speciellt jagar dom gärna bort katter som är nyfikna på vad vi gör? Vilma är van vid katt, så hon stör sig inte, men hakar gärna på Mimmi som avskyr katter. Dom få gångerna Vilma kommer ikapp katterna, vet hon inte vad hon ska göra när katten stannar. Och glor på mig och katten som om ”-Jaha, Vad gör jag nu då?”.
99,9% av gångerna går bara katten sin väg utan att Vilma ens ser på den igen. Mimmi är det andra bullar med.
Hon tillåter absolut inga andra djur eller människor på vår tomt. Hon är snabb och jagar lätt ikapp katterna. Så det är inte sällan jag får gå mellan. Hon biter inte katterna, men väl skrämmer helsike ur dom. Själv chansar jag inte ifall katten skulle ge igen. Så det blir ofta ”Noll – Noll” och dom båda får gå vidare på vars ett håll.
Nåja, denna kvällen var det svalt och en skön bris som var såååå skön när jag låg där helt urlakad.
Hundarna låg på min mage och sidan om, och vi bara myste till cikadornas spelande och solens lila/rosa molntäcke som sakta fyllde horisonten ute på havet. I tanken visste jag att jag hade en del kvar att göra innan solen går ner.
Samla ihop slangar och lägga i ordning allt.
Men vi njöt så det visslade om det nu. Så pass att jag även somnade!
Japp! Ni läser rätt – Jag somnade uppe ovanpå en ca 50cm bred mur.
När jag öppnade ögonen igen var det nattsvart ute.
Jag såg mig omkring och hörde absolut ingenting runt om mig.
Inga cikador, inga höns, inga lamm, inga.... Hundarna!!!
-Var var mina hundar?
Har dom stuckit? Herregud, tänk om dom stuckit iväg, ut på stora vägen?
Min hjärna målade upp scenarion den ena värre än den andra.
Oj oj, och Mimmi som varit en streetdog, tänk om hon stuckit?
Vilma kanske är nånstans runt omkring. Men Mimmi känner säkert för att sticka? Vad ska Mia säga nu?
Ja, tankarna hann bli många innan jag fått rest mig upp och rätat ut kroppen.
Det knakade i rygg och nacke, men det fanns ingen tid för att gnälla – Ut och leta!
Jag kallade och ropade deras namn – Ingen reaktion alls!
Kunde se huset i månens sken. Och ikväll var det nästan fullmåne, tur var det.
När jag går runt och kallar på hundarna, börjar ögonen vänja sig vid mörkret. Och jag tycker mig kunna se lite rörelse nere vid grinden. Dom brukar vara där nere och mopsa upp sig.
Men nu var det bara en katt där.
Kattens ögon lyste upp i månens sken.
Vänta nu! En katt där utan att hundarna skällde? Nått stämmer inte.
Nu började jag bli orolig på allvar!
När jag går runt och försöker lokalisera vart dom kan vara, ser jag att lamporna på verandan tänds. Dom är rörelsestyrda så dom tänds så fort någonting rör sig utanför på verandan.
Så, det betyder att något var där borta helt enkelt. Måste vara hundarna?
Innan jag kommer fram så släcks det igen.
Även om dörren är öppen med myggdörren stängd, är allt släckt inomhus.
Och månens sken lyser inte upp på verandan då verandataket skymmer. Jag måste ropa igen och leta helt enkelt. Detta är absurt...
När jag går upp på trappan till verandan ser jag svagt något svart som rör på sig framför mina fötter. -Det är Vilma.
Hennes svans rör sig kan jag se i månskenet.
Men var är Mimmi?
Jag hälsar på Vilma och säger att hon är duktig som stannat kvar.
Hon är jätteglad att jag vaknat, för det blev ju ingen kvällsmiddag och doodis(godis) efter maten.
När jag öppnat myggdörren och tänt utebelysningen och inomhus, hör jag hur något galopperar utanför och som en blixt kommer uppför trappan till verandan, – Mimmi!
-Tjohooo! Alla är samlade igen.
Hundarna stirrade på mig med svansarna livligt viftande;
-Vad händer nu? Vi har haft jätteskoj när du sov!
Väl inne blir det både mat, doodis och kvällsmys vid Tvn, nu när man varit så duktiga.
Vi somnade den kvällen lyckliga – Jag, för att allt gick bra. Och dom små Chimpanserna för att dom blev lite extra ompysslade..
Livet i Cowboyland då?
Känns mest som att ensamheten skänker ”Tomtar på loftet”.
Ena sekunden känner man en fröjd över att vi har det så himla bra. För att i andra sekunden ifrågasätta och undra om allt är värt detta?
Saknar min bättre hälft såklart. Och inte blir det bättre av att man dagligen ser andras upplagda foton på ledig tid tillsammans.
Men, vi visste det skulle vara så. I varje fall ett tag till. Sen får det vara bra.
Med bra väder och underbart vatten försöker jag hålla mig till Mia kommer hem.
Har vaskat fötterna och gått lite längs stranden, mest för att stilla suget efter att doppa sig.
Jättetufft, och inte minst ska jag tala om att det är oerhört lockande när man kör 10 meter längs strandkanten på väg hem.
”Hönstanten”...
Varje morgon när jag sitter på verandan och dricker mitt morgonkaffe, kommer Georgia förbi på väg ner för att öppna för sina höns så dom kan vara ute.
Mellan 07.30 till 20.00 går hönsen fritt ute hela dagen. Dom mår bra av det och har gott om plats att röra sig på, ca 30 meter brett och 350 meter lång tomt yta i olivlunden.
Dom ger gott om ägg. Varje morgon ser jag korgen välfylld på väg tillbaka.
"Byns Reuters", kallar jag henne för.
Mias lilla Kycklingtant. Hon vet allt om allt och alla!
Denna lilla krut-tant som annars kommer med sina säckar hönsfoder i skottkärran.
Skottkärrans modell och årgång är nog närmare 1800-tal än andra hälften av 1900-talet.
Hon frågar alltid om Mia, hur det går och hur det går på jobbet.
Ser att hon är väldigt skröplig numera. Och berättar om att hon har ont i sin rygg och har problem med axlar och lederna i armarna. Kan jag tänka mig. Detta slit dag ut och dag in.
Kan meddela att hon har minst 200 olivträd vilka hon inte beskär maskinellt, utan går och trimmar för hand, hon drar loss oönskade förgreningar och snitt med sina händer, utan kniv!
Förstår att detta sätter sina spår i händer och leder.
Varför hon envisas med detta kan man fråga sig? Och jag har erbjudit mig att hjälpa henne.
Men hon säger att det är bra, tack. Hon klarar det själv.
Gissar på en kombination med att inte vara i vägen och perfektionism.