Framgång, Lycka och en Österrikare i Häcken?
Nu sitter man här igen och ska skriva. Har knappt haft någon skrivlust alls dom senaste två veckorna. Känns som att det återkommande temat är covid och vaccinering.
Vardagen sedan man slutade jobba har i stort sett ut som så att 90% av tiden går åt att fixa i trädgården. Och om det är så roligt att det behöver ta plats i en blogg en till två gånger i veckan, låter jag vara osagt. Tänkte lägga lite fokus på dom återstående 10% som dock ändå finns där och pockar på.
Visst är det så att vi gör och hinner mer än trädgård. Och vi tar alla chanser vi kan till att fara ut och spendera tid med varandra. Nu i November hav vi haft bra väder, och det har blivit lite utflykter och bad. Men även tid att bara kunna sitta sidan om varandra och andas ut. Och samtidigt kunna konstatera att – Vi klarade av säsongen!
Oktober – Två steg fram, ett steg tillbaka
Jo, den månaden var kanske mindre kul. Även om saker och ting skulle visa sig hamna på plats ändå. Men usch! Vilken rysare den månaden var.
Osäker om jobbet skulle stänga i September, var t ex en av dom stora orosmomenten.
Men även om det skulle täcka upp lönerna? Har kollegor i branschen som inte fått ut sin lön för September än. Nu var det inte så för oss. Jag har en chef som är vettig. Och stöttar i alla lägen.
Kom ett fint brev med posten – En obetald elräkning! -Huuu!
Mindre lyckat, ska jag tala om. Men, varför i hela friden har vi inte fått den innan? Detta ska följas upp. Och nog med det. Nu vankades detektivarbeten och telefon + mail -korrespondensens utan dess like. Detta kan inte stämma...
När mätarställning och uppgifter jämförts. Kunde vi konstatera att dels så hade man inte rapporterat in korrekt mätarställning. Sen hade man helt enkelt inte skickat ut någon påminnelse heller. Vilket kör ihop sig i deras system. Så det vara bara till att vara envis.
Tur i oturen, är att det under rådande situation här nere, inte tas ut några extra avgifter för påminnelser. Så det var okej, men inget kul att få i famnen när man precis oroat sig inför kommande höstsäsong.
Kommande veckors läsning om lockdown och vaccineringar, får en att hellre vilja dra täcket över sig. Tänker då främst på att, snart vankas det resa igen för Mia. -Ska vi ha samma helvete igen?
Att hon inte kommer till Sverige, och sen inte hem igen!? Det hoppas jag inte.
11 månader var nog så det både räcker och blir över, kan jag tala om. Nä, -Usch!
Åter igen, man vill bara krypa längre ner under täcket...
...Plötsligt så vaknar man till!
Känslan av att ”Just nu händer ingenting” kan vara påtaglig, stundvis. Trots det, är jag väl medveten om att vi har all anledning att tycka att precis allt händer oss just nu!
Jag menar. Saken är ju den att;
-Vi lever i vår dröm, Vi jobbar 6 månader om året, Har all tid i världen för varandra. Men inte minst - Vi har all anledning att känna oss belåtna, trots rastlöshet och apati.
Hur ofta har man inte legat i soffan hemma i Sverige en onsdagskväll t ex. Och bara önskat sig tillbaka till solstolen man låg i för bara några månader sedan? Man blir lite bekväm med tiden, jag medger det. Och det blir värre.
Ibland kommer jag på mig själv med att totalt glömma bort vardagen i Sverige. Jag ringer till folk mitt under förmiddagen när dom står i som värst på jobbet. Eller så kan jag ställa frågor som; ”-Vad ska ni göra till påsk?”.
Som om det vore en fredad tid i Sverige, som här i Grekland. Där allt står stilla under påskens sista vecka.
Härom dagen ringde jag till en barndomsvän och önskade ”Grattis på namnsdagen”.
Något man totalt ignorerar i Sverige, tråkigt nog.
Här nere är det en viktig dag för alla som har sin namnsdag.
Med gratulationer som haglar in på sociala medier. Och fina bilder med familjen som firar.
Min vän bara svarade;
”-Tja, ...ehh.. Vadå ”göra” på namnsdagen? Jag ska jobba skift, Hurså?”
I såna stunder inser man hur lycklig man är. Egentligen.
Att kunna ägna dagen åt varandra, bada och njuta av det livet erbjuder oss för dagen.
Efter några ord om vädret, inser jag att jag lever i den dröm jag en gång planerade med Mia.
Nu. Här idag. Även när allt runt omkring, inte är som det brukar. Tänker man mindre på det som är där, precis utanför - Kreta, Vattnet och Paradiset.
-Houston, We have a Staket! ... Staketet runt tomten är till 90% kart! Eller.... tja... Om man använder tumme och pekfingret.
Bara en liten bit mellan grinden och grannens hus som återstår. Sen är det bara stenmuren på baksidan kvar. Och den kommer bli en pärs.
En stor sten från berget har nämligen rasat ner, En sisådär en 2 ton tung och 2x2 meter i omkrets. Har lagt sig mellan bergen och gamla staket och den gamla rasade stenmuren. Ska vi bygga innanför stenen på vår tomt. Finns det en risk att vildhundar hoppar över. Bygger vi utanför stenen, riskerar vi att grannen gnäller då vi tar ca 1,5 meter av deras tomt.
Ska vi fortsätta lägga sten istället för staket. Kommer vi få lägga sten i 5 år ungefär. Granntomten på baksidan är ca en meter högre. Och ska vi bygga så att man inte kan ta sig över, måste vi helt enkelt bygga så pass högt att vi inte har sten så det räcker.
Sen tror jag inte vi orkar hålla på och flytta, dra, lyfta och bygga med all sten för hand heller.
Nä. Det får bli en funderare på hur vi ska lösa den biten.
”-Framgång är inte nyckeln till lycka, Lycka är nyckeln till framgång..”
...Österrikare i häcken!?
Dags för storhandla inne i stan. Lidl är en av standard anhalterna, eftersom jag älskar att kolla om jag får tag på lite verktygsattiraljer. Så denna dag var det upp tidigt och sätta oss i smurfen in till stan. Dagen till ära, var det superväder.
Solen sken och det var svettigt värre i solen. Perfekt dag för en kaffe nere vid vattnet senare.
Längs vägen in till stan, har jag en bil bakom mig - tätt intill. Som vägrar köra om, även om jag ett par gånger försöker släppa förbi dom. En Österrikare, enligt deras nummerplåt.
Står i korsningen innan vänstersvängen ner till Lidl.
Österrikaren ligger fortfarande och sniffar oss i häcken, -Såklart!
-Ljuset slår om till grönt.
Skön trafik i stan idag. Ingen stress, lite bilar med andra ord. Tänker jag.
Kör genom korsningen och blinkar vänster.
Sackar ner lugnt inför svängen ca 50 meter längre fram;
**-Plååånk!!**
Känner hur bilen gungar framåt samtidigt som plastljudet avtar.
Jag kollar på Mia. Hon är okej.
Ser i backspegeln och känner igen bilen – Österrikaren! Kunde jag ge mig fan på!
Jag svänger in på gatan och stannar intill kanten.
Österrikaren stannar precis bakom och går ut.