Ett Djupt Andetag – Tysta Ekon vid Bergskammen

Uppdaterad: mar 1

-Hallå!? Var är ni? Har ni slutat skriva? Frågorna har varit många, och ofta. Mestadels om bloggen kommer tillbaka. Nu är det ju bara någon månad sedan den släcktes ner och sista inlägget var av en lite mer personlig karaktär. Men behövlig.

Det har varit skönt att släppa frågor kring familj och person. Men även kring Covid-19 och diverse rapporteringar i sociala medier. Det har varit skönt med ett brejk ifrån allt som hellre har covid-ämne i fokus än folket som lever i dess skuggor.

Under tiden har det varit enormt svårt att skriva om en liten ort som har så stor anknytning till alla besökare - Vilka även är en del av historia och i mångt och mycket – även framtidshopp.

I byn går många på tå och bävar inför kommande off-säsong, vilken fortfarande i Oktober visade sig vara väldigt tunn i området.

Allt fler har tagit sig till storstäderna och söker jobb och lyckan där.

Tre unga grabbar i byn funderar på att göra militärtjänstgöring nu under kommande osäkra tider. Istället för att hanka sig fram på ströjobb som ändå inte kommer täcka upp vinterns behov.

Nu har vi själv inte helt löst situationen lokalt eller ekonomiskt heller för den delen, men.

Vi har sett till att vi överlever säsongen ut. En väldigt osäker och ostabil period för alla här omkring väntar.

90% av lokalborna har en liten, eller ingen ersättning alls i höst. Och vet inte hur man ska överleva under vintern.

Säsongen för alla inom turismen har inte haft nog med inarbetad tid och i vissa fäll även för låg inkomst för att kunna betala in avgifterna. Ungdomar har noll framtidstro, dom jag pratat med. -Covid-19 eller Arbetslöshet?

-Pest eller Kolera?

-Ska ni sluta blogga och skriva om Mackan?

Nej, såklart inte – Aldrig! Vår förankring i byn är mer än fysisk på en adress.

Här har vi familj och alla våra vänner. Att sluta ha Mackan i allt vi gör och tänker existerar inte.

Inte än iallafall. Visst, vår nya by – Kalo Nero, är ju inte så stor, men desto mer att hitta framöver.

Lyxen att vara nära vatten och berg. Och samtidigt nära all mystik och ny historia.

Bara klostret har ju gamla anor, vilka är bland dom äldsta i Europa. Området är strikt jordbruksland och boskap. Lamm och getter vandrar öppet i lanskapet.

Tajkon anländer! Nytt möter Gammalt - Mer om inflyttningen i nästa inlägg.

Näsan över vattenytan.. Vaknar upp och sätter på kaffet. Knappar på radion för lokala nyheter och lite uppdatering om lockdown. Känns som efter en tung kväll på nattklubben. Huvudet är tungt, som att det väntar oväder i luften.

Utanför är det full fart på insekterna.

De milda december och januari månaderna har fått mygg och flugsäsongen här att vara än mer enerverande.

Likhögen med döda flugor på fönsterkarmen växer varje morgon och fyller dammsugaren.

Tusenfotingarna letar skydd från morgonstrimmorna av sol, som sakta kryper fram på altanen. Fjärilarna börjar dansa över blomrabatterna.

Flugornas surrande överröstas av fåglarnas kraxande.

Och klockspelen från lammen bakom huset spelar en lugnande melodi.

Detta töcken av minuter, timmar och intryck. Får mig att känna mig som ensam på jorden - Inga bilar hörs. Inga människor i sina trädgårdar.

Se lilla lammet som hälsade på och stannade över en kväll.

https://youtu.be/XWCGfn4HGtc


Byn finns … där ute. Men det känns som en Spielberg film just nu.

När morgondimman kryper fram, ser det ut som en läskig skräckscen där ute.

Och jag sitter i min stol med morgonkaffet och undrar hur detta ska sluta?

När dimman lagt sig, börjar vita rökpelare smyga sig uppåt mot skyn i ojämna kolonner. Ser ut som hela byn längs bergskammen brinner.

Men det är när man eldar upp sly och annat som rensas från olivlunden.

Man trimmar och står i just nu. Tur är att vintern än så länge varit mild. Men oron ligger där.

Oron över ett insekts-rikt år som förstör oliverna.

-Jag slurpar i mig det sista i kaffemuggen.

Blundar, Dofterna av bränd sly från olivträden påminner mig om barndomen.

Jag minns t ex Bröllop i doften.

Om lyckan bland folket. Och knallarna från gubbarnas hagelbössor.

Mummel från folk som förbereder maten inför kvällens kommande gäster som anländer. Klirret i fickan från alla drachmes -mynt som jag ska slösa på väg ner till vägen.

Och det behövdes många ska jag tala om.

Inte allt sällan fick morsan sy fickan eftersom tyngden orsakade hål i fickorna från alla mynt.

Ner och handla isglass från glassvagnen.

Han river is från ett isblock och häller sås över isen i en strut.

-Mmm...

Minns smaken – Saft från rosblad, sötad med honung.

Jag öppnar ögonen och ler en smula – Små byar är fanimej det bästa som finns på jorden.

Här har ni en film från en morgon på uteplatsen... Med allt det för med sig..

https://youtu.be/fadDfReJsto




När väggarna kryper inpå en.

Ensamheten är en sak. Den kan jag klara av utan smärre problem. Det som är värst är att inte veta. Att inte kunna vara ”där” och vara med. Mia jobbar och jag är ständigt orolig över hennes hälsa - Ska hon åka på SARS-COV-2 eller klara sig?

Är orolig över hennes mamma som är i extrem riskgrupp. Jag försöker att inte lyssna allt för mycket på allt prat i media om uruselt vaccin.

Och om hur nya varianter av viruset får fäste och smittar allt fler.

Lilla vovven Ida gick bort innan Julen. Och ”Omo” som vi kallar mormor, är nu ensam.

Att i allt elände lämnas ensam av de man älskar som mest... Usch! Livet är definitivt inte rättvist ibland. Stackars Omo.

Det tär på Mia att behöva lämna henne ensam. Det vet jag. Men det kommer gå bra. Att inte kunna vara där för att när man behövs kunna ge någon form av trygghet är baksidan av detta som drabbar oss alla nu. Men det man tänker på minst – Ensamhet.

Vi pratar ofta i telefon, jag och Mia. Varje dag. Och ett ständigt sms:ande såklart. Att få pratat av sig, om allt - Corona, Jobb, Hemma, Pengar, Framtid och så vidare. Men det är när vi sitter och har pratat av oss. Som vi känner den där längtan över att det lilla avståndet mellan oss på ca 4 flygtimmar. I verkligheten är Astronomiskt långt bort..

Varje gång man lägger på, känns att det gjorde gott för själen. Men ont i sinnet. Två steg fram – Ett steg tillbaka.

Jag och mitt egna Kluster samhälle.. Vadå? Kluster samhälle, Tänker ni kanske? Jo. Många kanske tror att man som ensam i sitt paradis, bara har dagen till fritt förfogande.

Lite, sådär... ”Allt handlar om njuta...” Att allt handlar om en lång semester.

Att vara ledig och unna sig en god bok framför en brasa?

Vardagen mest är om att hinna med allt man vill göra. Så är det inte. Inte för mig.

90% av min tid går åt att oroa mig.

Själv är jag inte direkt en person som oroar mig jämnt och ständigt.

Men i denna utdragna och sega situation som råder. Har det blivit så. Man liksom.. Stänger in sig.

Och vardagen blir mest till rutiner - Tur i oturen, så att säga.

Försöker mig på att odla lite. Passar på nu under tristessen. Kanske bjuda Mia på hemodlad sallad?
Lite olivplockande blev det i Oktober/November.
Ans i trädgården - Här kaktuspäron som var mogna och klara för att plockas.
Kiwi ska fixas efter vinterdvalan. Passar på och ordna lite småfix.
In i December satt jag ute och åt min middag varje dag. Skönt väder och inga insekter i sikte...

Nu har jag möjlighet att hålla kontakt med vänner via internet, i realtid. Men det blir sporadiskt, då vi inte kan besöka varandra ändå. Och flertalet är nedstämda över sin situation i vardagen. Mest blir det att utväxla filmtips eller snacka om det senaste i byarna - Skvaller, helt enkelt.

Julafton, 24 December tog jag mitt sista dopp - 18+ grader i vattnet. Kändes desto mindre kul att gå upp efter doppet. Men det kändes väldigt förfriskande. Vinter badade i Malmö varje år innan jag flyttade upp till Göteborg. Och det kändes inte mindre kallt för det. Men ack så roligt vi två hade.

Nellie tänkte banne mig inte följa med ut i kylan.

Eftermiddagen spenderade jag med goda vänner (se längre ner..) Här har ni en liten filmsnutt på mig och Vilma på Votsalaki Beach på julafton, sista doppet.

https://youtu.be/ehyjsX7RIs8


...Då är det dags för lite Gnäll och Jävlaranamma då?

Redan efter en vecka här i Kalo Nero, hittade jag nya utmaningar i form av egocentriska grannar.

Förvisso på 50 meters avstånd. Men vilka med sina bortskämda vanor gör avstånden enormt påfrestande och närmre än det behöver vara. Nu känns det som att det enda vi gör är att klaga på grannar. Men vi har haft otur helt enkelt.

Tro inget annat än att jag försökt och kompromissat.

Men, ibland har det inte med en själv att göra. Och det enda alternativet är att fly eller bråka.

Nu orkar jag inte längre med jobbiga grannar. Och kommer därför – Bråka!

Problemet? - Bortskämda européer med sina hundar vilka inte hålls på tomten eller i koppel.

Där hunden får springa lös och utan uppsyn.

Göra sina behov på vår veranda. Och bråkar med våra hundar.

Denna grannhund får fritt fram att bete sig som värsta Dingos på savannen. Två grannar med hund har vi nu.

Inom 100 meter finns nu tre hushåll, alla med hund(ar). Vi, på ena kanten med två hundar som hålls inom uppsyn – på tomten. Paret från Tyskland på andra kanten med sin labrador/schäfer mix, vilken man har samma koll på som vi har. Och aldrig låter gå utanför tomten.

Dessutom har man låtit sätta upp portar på sin mur om tomten.

I mitten finns då denna fruktansvärt bortskämda och arroganta dam som vägrar ha koll på sin hund. Trots mur och portar som aldrig är stängda kring sin tomt. Springer den in och ut genom våra andras tomter och verandor.

Tyskarna håller stängt sina portar, då dom tröttnat på henne och hunden.

Hon har definitivt ingen pli på hunden, och den lyssnar inte på henne.

Faktum är, att den inte lyssnar på människor över huvud taget.

Tyskarna visar artigt med sin hund i koppel - Den korta väg man har utanför muren till parkeringen. Att man inte är intresserad av att låta hennes hund hoppa omkring som en boll.

Och stressat söka någon form av manisk kontakt.

För, våra hundar förstår sig inte på hennes hund.

Och känner sig mest obekväm med den omkring. Vår Vilma avskyr hunden.

Jag har försökt låta dom hälsa, men den vet inte hur hundar bör uppföra sig.

Dessutom gav den våra hundar loppor så jag fick ta dom till veterinären. Passade på att avmaska dom när vi var där. Var ett tag sedan sist.

Med en hund som gör sina behov överallt vet man aldrig vad den sprider. Har försökt ha en dialog med hundägaren.

Sa till henne efter en vecka att – Vi har två flickor, du har en pojke, det kan bli problem.

Vänligen håll koll på din hund då den är på vår veranda och endast mygg-dörren skiljer.

Våra hundar får tuppjuck av situationen.

Hon svarade med ett ”Okej”. Och jag förutsatte att hon förstod. Men ack så fel jag skulle ha. Efter tre veckor med en hund som ständigt skiter på vår tomt och veranda. Samt ska göra revir lite var stans. Filmade jag denne när den satt och sket utanför vårt köksfönster, ca 5 meter ifrån vårt fikabord på verandan.

Filmen bad jag sen om att få visa för hundägaren.

Efter hon tittat kom en ilsken reaktion och att jag minsann skulle ”hålla mig på min tomt och att jag inte ska blanda mig i andras hundägande” (svärord ej nämnda).

Totalt nonchalant, ignorant och en fullständigt odräglig kärring!

Och trots eländet är det inte hundens fel, utan ägaren som inte bör ha djur alls.

Mitt tålamod med grannar från helvetet är just nu noll och inget, så hon kan fara åt helvete! Tyvärr ska hon inte åka hem, utan ska stanna kvar för hon är rädd för att bli smittad. Den infon kom ifrån en som levererat saker hem till satkärringen från underjorden..


I December skaffade hon dessutom två katter som springer ute. Katter har vi inga problem med. Vare sig jag eller hundarna.

Dom är vana vid katt och gillar katter. Men katterna är på hönsen utanför. Och ofta blänger hönstanten (Georgia) på Vilma, som om det är Vilma som jagar upp dom. Men, nåja. Man kan inte få allt.

-Är det det typiskt Svenskt? Att man inte ska bråka i situationer som denna? Att knyta näven i fickan. Är det kanske så, att vi tycker att ryta till är ofint, och att det anses ”finare” att ha lång stubin? Situationen mellan greker hade inte gått förbi onoterat kan jag tillägga.. (Fråga till nästa inlägg kanske?)

Covid-19 i lilla Mackan! - Är det möjligt? Jo, det hände även här. I drömmen... I paradiset.

En god vän till oss fick besök av sin bror under juldagarna i Januari. Han kom ner från Aten och hade med sig viruset.

Båda föräldrarna drabbades och mamman fick akut åka in till sjukhuset.

Pappan klarar sig men är fortfarande smittad.

Mostern och dennes lilla son smittade också. Och är nu hemma i isolering.

Nu, i skrivande stund (Februari) har Mamman flyttats till sjukhusets utslussning. Pappan är fortfarande smittad, men visar allt fler antikroppar och får självisoleras ett tag till i hemmet. Moster med son är bättre och visar inte på några symptom. Sonen är bättre, men fortfarande förkyld och har tappat smaksinnet. Han är tillbaka i Aten.

Corona Lockdown - Igen (Mer corona-tjat ...)

Nu kan man ju tycka, tänka och länka bäst man vill vad gäller corona i Grekland.

Flera hanterar olika egna (och ofta andras) versioner och har fakta-lego med staplar, länkar och sina egna tankar om si och så. Corona har blivit en komodo, något att använda som hook för att locka läsare och ”like”-fiske. Kanske även för att kapa huvudet på andra, för att själv bli högre, i debatter? Tycker mig ha sett detta allt oftare i inlägg.

Det är inte helt sällan numera man stöter på den ena kunnigare än den andra i ämnet.

Det är bra med information, men det finns forum för dessa debatter.

Men vad man än dividerar om överallt. Så är det öden innan, under och efter pandemin som är det som påverkas mest och hårdast. Om man inte pratar om dom som ligger insjuknade.

Det gör man oftast inte. För man känner oftast personligen ingen som drabbats hårt. Det är allt för ofta diskussioner om vem som har rätt info kontra vem som inte har rätt. Även om vem som fräckast tillrättavisar den som kanske inte vet, men tror sig veta? Förfärligt atmosfär, ska jag tillägga... Undviker den numera.

Har gått ur dessa grupper på facebook som endast förmedlar den ena efter den andra kängan, besserwissers emellan. Har sett ren mobbing ske och tröttnat på denna oseriösa bilden av grekland och grekiska myndigheter. Och jag lägger fokus på sköna bilder och härliga berättelser. Detta behövs nu, mer än innan. Och syftet med dessa grupper, trodde jag. Var just detta? Vi kommer inte ifrån pandemin eller dess kölvatten. Hur mycket vi än munhuggs om vilket land som gör rätt eller fel. Eller vilket land som har sämst uppföljning.

Pandemin är global och drabbar oss oavsett vad Sverige eller Grekland gör som ska upplevas som unikt för landet. De restriktioner som ska följas gäller alla i respekti