• Robban

Att våga ta steget & Att våga leva i nuet.

Uppdaterad: 5 maj 2019

-Utvandrare? Äventyrare? Eller naiv Vagabond? Vi har fått frågor av många om vårt val att flytta ifrån Sverige. Det har varit mestadels positiva frågor och handlar som oftast mest om förvåning kanske? Mer om att vi vågade ta steget. Men även Hur vi gjorde för att klara av det, med allt det innebär? Att luckra upp alla rötter hemma var ingen enkel sak, och ytterst känslomässigt - En slags frivillig, men nödvändig amputation? Men, viljan att lyckas. Och viljan att nå fram, måste vara stark. Kanske starkare än vad många tror. Blir man någonsin redo att lämna Sverige och tryggheten?

Långtgående planeringar på plats? Robban i Mackan, 2008

Att inte veta - Blir det bra? Eller bättre?

Familjelivet hemma är oerhört tufft och ställer tuffa krav på varandra. Och visst ska man ha långsiktiga mål tillsammans. Som spänner 30 år i tiden, och längre? Men, är det så spännande att sadla om när man är 65+? Vill man? Orkar man? Vad kan bli bättre som pensionär utomlands? Vad kan en gubbe i värmen bidra med kan tänkas?...

-Har jag inte det mycket bättre här hemma ändå?

Detta måste lyckas, vi har inget annat alternativ..

Naturligtvis handlar det även om hälsan. För att ta detta steget måste man kanske inte vara en Olympisk Atlet, men väl vara sportsligt inställd på att uppnå ett mål (själslig hälsa kanske?) Själv har vardagen alltid präglats efter möjligheterna till att få ha kontroll på när man ska få flytta. Planering hjälper mycket. Och att sätta en tidslinje.

Men att tro sig veta innan man flyttat på hur allt ska bli? Eller, hur allt kommer vara.

Det är omöjligt. Och – Oj! Vilka överraskningar vi stött på.

Allt ofta handlar det om att tvingats att se saker hamna i det dyrare skiktet. Eller, att se det i det långsamma skiktet, beroende på vad man är ute efter att ta reda på? -Ett facit till att rota upp sina rötter, för att kvickt så dom igen i annan jord.

Det har ni sett på TV och i serier som t ex Raskens vad det kan leda till. Och kanske är det så? Att vi dras med det på hornhinnan, som en varningens signal, Att bege sig ut där ”I det okända...”.


Bloggen handlar ju om att utvandra till ett främmande land, med allt vad det kommer att innebära, Inte köpa en sommarbostad. Skillnaden är som att simma i havet och att simma i en pool. Båda är helt underbara, såklart. Men ger olika upplevelser. Inte minst för oss som, invandrare. För oss finns inga andra alternativ. Detta måste lyckas helt enkelt!

Vi har inget kvar i Sverige att återgå till. Allt är sålt.

Alla sociala såväl som praktiska delar och bitar är avslutade.

Vi ägde bara de kläderna vi bar och den resväskan vi hade med oss när vi kom. Allt är sålt och vi äger inget längre.

När pengarna är slut, är dom slut.

Om hälsan sviktar finns ingen där och hjälper oss. Den enda trygghet vi har är varandra och ett enormt driv och jävlaranamma. Inga andra onämnda säkerhetslinor... detta är på riktigt.

På besök i Agios Stefanos, 2011.

Alla anledningar för oss att flytta är lika olika som för människor som väljer att emigrera fullt ut. Man kanske träffat sin kärlek här och stannat kvar? Att släppa taget om det gamla för att omfamna det nya, lite osäkra.

Jag har vänner här på ön sedan över 20 år tillbaka, som alla har sin egna historia. Inte bara greker själva, eller svenskar och norrmän. Utan även Bulgarer, Albaner, Polacker. Alla som utvandrat hit, alla med en egen dröm om att bli sin egen lyckas smed. Är det naivt kanske?

Att tro att man blir lyckligare utomlands.

Det som gör sig mest märkbart är att vi alla integrerat oss i Kretas atmosfär.

Det handlar inte bara om språk och kulturförståelse, utan om insikten i att integreras som invandrare. För, det är precis vad jag är. Även här på Kreta. En invandrare. Jag, bulgarerna, albanerna och polackerna tillsammans.

Att ta en kaffe med killarna från Pakistan kan få en att känna sig enormt invandrad. Inte för att man inte pratar språket med varandra, utan att dom har varit här ”före” oss ”turistande invandrare”. Här är vi mindre integrerade och förlitar oss på grekerna själva. Antingen flyttar man hit och integreras, eller så flyttar man hit och självmant undviker att släppas in. Man kan inte äta kakan och fortfarande ha den.

Här finns inget Lätt & Lagom...

Så, ut och skapa kontakter. Var den du är. Det kan bara bli bra och bättre!



Hemma i Sverige har jag sedan barnsben alltid stött på fördomar.

Och fått ta min beskärda del av att vara ”olik” och annorlunda. Idag är det inget konstigt alls, men för 40-50 år sedan var ett ”blandbarn” ovanligt i skolklassen. Det har aldrig varit något hinder för min del och jag har aldrig sett svårigheter i att ha föräldrar från olika länder.

Fördomar har alltid legat hos andra.

2019 - Ute på Kretas turkosblå vatten känner jag mig hemma. Med måsarnas skri och saltdoften har jag det bästa av två nationer, Sverige och Grekland. Inte bara Sverige lyder under "...Och måsarna ger skri" som Lundell sjöng...

Kanske är det så? Att jag redan som barn, känt mig som en vagabond?

Jag minns speciellt en händelse i skolan. Det var i andra klass och jag satt utanför klassrummet vid ett bord med andra ”blandbarn”. Här satt vi när alla andra satt i klassrummet, och vi hade en lärare som hjälpte oss med skrivning och läsning. För, man hade oss blandbarn i extraklass, som det hette, för vi hade, per automatik inlärningssvårigheter!?

Dagens sanning!

Men, det som satte ett avtryck i mig, var en dag när vi satt här ute och en förälder pratade med lärarna. Plötsligt, hörde jag en lärare till föräldern säga högt medan hon sneglade mot oss vid bordet; ”-Jo, det vet vi ju hur det går för alla dessa blandbarnen”...

Det var andra tider gott folk. Och som ”Balubabarn” fick man själv skapa sig en identitet.

I skolan och utanför. Så, kanske mina rötter inte växte sig långt ner i myllan efter allt? Finns säkert professionella som gärna rotade mer i det där, haha.

2010 och då tog planerna fart på allvar..

På Kreta känner jag mig hemma, och alla blickar har alltid riktats mot Mia. Såklart! Kommer ihåg för många många år sedan när vi gick ut och åt en kväll, och servitören tittade på Mia; Blondin och superturist, typ. För att sedan titta på mig, och när våra blickar möttes blinkade med ögat till mig, som att ”-Snygg turist-tjej, Bra fångat”. Hahaha, Vi har skrattat många gånger åt det, jag och Mia.

På Kreta har jag alltid känt mig hemma och här är det inte jag som får blickarna riktade på mig som turist i första taget.


Mia var med om en sak som fick henne att bli stolt nu härom dagen.

När hon var ute och gick stannade en kvinna henne och pratade grekiska med henne, fort! Mia hann knappast snappa upp vad hon sa, och när det kom fram att Mia var en hitflyttad svenska, sa kvinnan att det kunde hon aldrig tro! Hon trodde Mia var 100% grek, det tyckte kvinnan sig se på Mia´s gång, avslappnande hållning och fajans.. Dom båda fick sig ett gott skratt iallafall, och Mia kände sig som ”hemma”. Som jag alltid gjort här, oavsett vart på ön jag varit.


Integrerad, eller hur man nu känner sig.. Ska man se sig själv som integrerad kan man inte bara gå sin egen väg, för att man kan. Att känna till högtider och olika datum kan man läsa sig till, Att sätta sig på den lokala kefenion kanske inte är det första man gör som invandrad turist? Men ack så viktigt för att hänga med. Det finns dom som bott här i 10+ år och fortfarande inte umgås med lokalbefolkningen, mer än till vardagens bestyr som att handla eller utföra dagliga tjänster som post, bank osv. Det är också okej, men, det måste vara trist? Eller?..


"En man med en mustasch som fått jultomten att avundas"

Själv satt jag första gången för många år sedan på ett kafenion i en avlägsen by, och hade tagit tillflykt till skuggan tillsammans med 20 andra män i olika åldrar. Alla tittade på mig, och visst lös det ”turist” långa vägar, men ändå var man inte helt säker. Jag såg ju inte ut som en skandinav. Nej, inte helt klart. Men... Servitören kom ut och skulle ta min beställning. En man med en mustasch som fått jultomten att avundas, frågade mig vad jag ville ha. Jag stapplade fram min beställning på grekiska, klent, men handfast säker. Mannen tittade på mig i vad som kändes som en evighet, för att sedan utbrista i ett jättesmil. -Ahh, Bravo! Han blinkade åt mig och nån minut senare kom det fram saker på cafébordet som hans fru tillagat i köket, Jag skulle smaka och säga vad jag tyckte. Jag satt där i över tre timmar, och under tiden allt fler anslöt sig på alla stolarna på den lilla uteserveringen, visste jag namnen på alla som satt där. Om vad bagarens son råkat ut för som gjort honom blind. Om vem som sagt vad osv.

Massor av historier från verklig vardag. Ingen visste något om mig, Det var inte så viktigt, nu. Det fanns gott om tid till det nån annan gång.... Σιγά Σιγά. Det var mitt första intryck av denna delen av Kreta. Byn hette, Papagiannades.


Pappersexercis & Myndighetskontakter. Robban i Ierapetra, 2018

Det finns många som inte umgås med invandrande turister här nere. För man kanske inte vill ”störa” och stöta sig med dom som har massor av pengar (tror man)? Många tror inte att en Svensk vill invandra till Kreta, mer än att köpa sig en semesterbostad. Och såklart har man inget gemensamt med alla rika Svenskar. Eller hur?


Det finns en hel del kretensare som under sina år skaffat vänner hos turisterna. Vänskap som kommit och försvunnit, kanske inte alltid med avslut man valt själv? Man är försiktiga i att binda sig för mycket i vänskapen. Men är alltid lika öppna, hjärtliga och otroligt givmilda. Är du dig själv bemöts du alltid likadant tillbaka. Men inte med att flasha med massa pengar eller sittandes i ett säsongsboende som prålar ”hundratusentals euro”.

Folk här har det alldeles för tufft för att imponeras av det. Och, det skriker miltals av avstånd mellan dig och lokalfolket.

Man går på knä än att be om allmosor. Stolthet går före pengar.

Pengar är inget som inspirerar. Dom är bra och ha, men är inget man inte har klarat sig utan.



Såklart ska man kunna bo i sitt drömmars hus, absolut!

Det handlar inte om det. Tro inte att jag inte är otroligt lycklig för alla som hittar er lycka här, om det så är i ett tält eller i ett slott. Men att kunna uppleva Kreta som medborgare måste man även se bakom ord som ”Genuint” och se till vad det är som bär upp detta ordet.

Att visa Kreta hänsyn, respekt och ömsesidig kärlek helt enkelt.

Man får aldrig sluta drömma i livet! Det sägs att drömmar är vår själs dagbok..

Ni som älskar Kreta, Ni kan sitta och insupa folket, miljön, naturen här nere... Eller hur? Ni gråter och blir deppiga hemma i Sverige redan efter hemkomsten, och bara vill hit igen? Ni vet vad jag menar. Så vänta inte! Våga drömma er bort.

Om det är i Grekland eller någon annanstans spelar ingen roll.

Drömmar är till för att förverkligas. Inga drömmar är omöjliga - Bara olika svåra att nå.



"Med min Mia som livspartner har jag aldrig ångrat en enda sekund av vår lycka, trots att många under åren gärna försökt bevisa motsatsen."

Vår blogg handlar mycket om att känna det som finns bakom dessa förutfattade meningar. Och går lika mycket ut till lokalbefolkning som till oss som flyttat hit.

Bloggen handlar kanske allra mest om att lämna av, mer än att hålla kvar.

Om ni förstår vad jag menar?


Det är aldrig jag själv som avgör när jag anses sluta vara turist eller anses vara”local”.

Det är främst mitt sätt att vara en i mängden och dela alla vardags-etapper som alla andra här lever med och efter. Jag tror, och är övertygad om, Att ta steget utifrån den person man är, inte vad man vill och tycker.

Att våga betyder inte nödvändigtvis alltid att riskera. Allt får inte vara skrivet i sten.

Vi väljer att göra detta nu när vi är någorlunda unga och har hälsan att kämpa.

För det kommer bli en kamp. Men, vi har valt att ta den här. På Kreta, i Mackan.

-Helt ensamma.


Min personlighet är inte den som kunnat sitta still. Sedan ung ålder har jag levt ett vagabond liv. Så, jag letade rätt på den röda tråden igen. Med min Mia som livspartner har jag aldrig ångrat en enda sekund av vår lycka, trots att många under åren gärna försökt bevisa motsatsen.

Med inspiration och livslust i Mackan, 2009

Våra liv innan vi två möttes har varit en livserfarenhet och samtidigt en påminnelse om vem jag är. Jag har endast mig själv att klandra för de misstag jag gjort, men även de jag gör fortsättningsvis. Jag är lika konsekvent idag som för 20 år sedan, med skillnad i att jag inte kompromissar lika ofta. Jag har accepterat att livet är för kort för att bevisa felaktigheter i andras egenskaper (eller brister).


För er som läser i bloggen, och i mina inlägg, är det lika mycket en blogg om livslust och kärlek till Kreta som till Kretensarna. De båda utgör den kärnan i vad vi kommit att älska och se som vårt hem. Med förkärleken till hur det är att våga ta steget ut i det blå, och låta alla måsten vara måsten, Och inte vara dragna gränser.

Det jag skriver om här, är hur vi gjort för att nå hit. Våra resor är olika, så ni avgör er egna planering. Men jag hoppas att ni kanske kan se det vi skriver som hjälp där ni behöver den. För vi vill att ni alla som älskar Kreta ska kunna se och uppleva denna helt fantastiska och underbara ö som den är. Med livets objektiv på linsen...


Så, nu kör vi vidare i inlägget.



Att planera

Det är inga lätta beslut att ta innan flytt, så man måste prata med varandra. Ofta! Att ha samma dröm tillsammans är något väldigt få har, och delar. Så, prata mycket, och ofta. Försök att få in lite av era drömmars plats i vardagen. Det kan vara mat, kläder, inredning osv. Men absolut något ni kan se som en röd tråd i vardagen, som lockar till små härliga tankar och känslor. Det måste vara kul att planera. Och, även om allt inte är lätt, måste man se framåt, hela tiden.


Själv hade vi ofta Grekisk matkväll. Eller så satt vi och kollade på semesterbilder. En stor del av vår plan var att ofta, som vi kom att kalla det, ”Kolla vid datorn”. Vi satte på vars en kopp kaffe eller te, och satte oss vid datorn för att leta upp saker om Makrigialos. Ofta satt vi i flera timmar och bara pratade om vad man skulle göra om vi var där nu. En del av er som hittat in i vår blogg har gjort detta när ni surfat på media där ute. Och hittat till bloggen där ni förhoppningsvis antingen fått svar på era frågor, eller ännu bättre, blodad tand? Vi har haft så roligt och haft många goda skratt. Ni vet ju själv hur det är när man längtar tillbaka efter sin semester? Man sitter och dagdrömmer om vattnet, maten, alla platser osv. Detta var en del av vårt sätt att hålla drömmen tillsammans levande.


Sätta budget – Hem & Bo i Sverige. Nej, och absolut Nej! - Vi är inga miljonärer! Absolut inte!

Men vi känner oss som miljonärer idag, i kropp och själ, det kan jag lova. Vi har arbetat ihop ett litet sparkapital och sålt av allt vi har samlat på oss. Från att vi började spara till att själva flyttplanen tog fart har det gått 3,5 år. Så något impulsivt eller nytt påhitt är det inte.

Dom senare två åren innebar att vi kunde ta steget fullt ut. Och i princip göra oss av med allt vi ägde för att få ihop till en plan om två år. Så, jobba det måste vi, även här. Inget ekonomiskt oberoende här inte. Så nu är den biten även den utredd.


Skillnaden idag är, att här kan vi välja att sätta prio på oss själv och anpassa arbete efter behov. Vi måste inte dra in samma summa som i Sverige, eller lägga ut samma utgifter. Drömmen har alltid varit att jag och Mia ska ha mer tid till varandra utan att behöva jobba om varandra. Och ha arbetsdagar upp till 15 timmar, sju dar i veckan. Det fick vara nog helt enkelt. Vad var vitsen med detta? Egentligen? För egen del hade min kropp sagt upp sig utan att berätta för mig... vilket jag blev varse en dag.


Naturligtvis är det ju en förutsättning att ha en inkomst. Båda två.

Så att ha ett jobb måste man. Det kan vara en bra utgångspunkt att under tidiga år tillsammans ha investerat i en liten sommarstuga kanske? Eller annat som kommer vara er semesterplats ett par år fram. För, semester tar mycket på ekonomin. Vi spenderade nån semester i stugan för att spara pengar, och passa på att renovera och rusta upp. Vi såg det nu som en win-win situation.

Stugan är en del av en buffert som ska ingå i flyttens budget. Men, det viktigaste är att man hemma i Sverige lever på den inkomsten man har. Inga onödiga inköp eller äganden.

Bor man utanför en storstad, är bilen enda räddningen. Så det blir svårt att undvika den utgiften. Innanför stadsgränsen finns ju alltid möjligheterna till att pendla.

Själv cyklade jag ett par år mellan Frölunda och Mölndal. En sträcka på ca 1.2 mil enkelväg. Mia hade ca 15 minuter på sin cykel till jobb, i sol såväl som i snö – Året om. Efter hon cyklade omkull en vinter samt att miljön kring Frölunda blivit ostabil, valde jag köra henne under vinterperioden. Allt för att vara tillsammans, -hahaha.

Lilla sommarstugan var ju vår semesterplats, dom få åren då vi stannade hemma. Här såg vi till att ordna och fixa så vi hade ett härligt semesterboende, men även en omvårdad investering. Ingen stor, men en del av vår buffert. Vi kan såklart sakna den ibland och stundom har den satt sin plats i våra hjärtan. A-Kassa ”modellen” - Utmärkt kapitalförvaltare. Budgeten handlar alltid om att klara sin vardag och sina räkningar. Själv hittade jag ett sätt jag kallade för ”A-kassa modellen”. Man lever efter utgifter man gemensamt får ut i A-kassa. På så sätt garanterade vi alltid ett sparande. Eftersom vi båda arbetade var allt över ”a-kassan” ett rent sparande. Skulle mot förmodan någon av oss förlora sin anställning var det ingen större fara då vi hade ett bra sparande ändå. Jag kan lägga till att denna modellen har varit oerhört skön att luta sig på när det har varit tufft på arbetsplatserna och man har tvingats leta nya jobb. Ur förhandlingssyfte har man ett starkt alternativ att förhandla på. Men själv har jag aldrig utnyttjat situationen. Det enda jag har gjort är att förhandla mig bort från dåliga anställningar med usla förutsättningar. En trygghet så att säga. Att man klarar sig ändå.

Handlar det om resan dit?

Vad kostar det att uppnå en dröm? Kan man sätta en prislapp på detta? Vad skiljer oss och vår ”historia” från alla dom som köper en lägenhet i Spanien eller i Portugal? Vad gör vår resa så olik deras kan tänkas? Egentligen ingenting. Faktiskt. Allt handlar om att börja tidigt eller planera realistiskt. För min och Mias del har vi haft ca 10-12 år på oss att planera. Det har krävt oerhört mycket att avstå i vardagen kan jag tillägga. Det har varit tufft och stundom oerhört påfrestande.


Men vår vilja har varit starkare och här är vi idag. Vi är långt ifrån klara ska jag säga. För vad är klar? När kan man sätta en etikett på att allt är färdigt?

När man har bott i ett annat land i ett år eller i 10? 20 år eller mer? Kanske det är så enkelt att - hem är där man ställer skorna i vår ålder? Vi kommer aldrig att bli klara, och långt mindre kommer vårt äventyr bli färdigt. Vår resa är under ständig utveckling och varje dag lär vi oss om hur vi fungerar och om hur livet inkluderar oss.


Vagabond eller Utvandrare? Att leva ett vagabond liv är inte för alla. Vi två är långt ifrån personer som reser runt i en husbil eller husvagn i 300 dagar om året. Inte heller är vi intresserade av att ständigt byta plats och miljö. Nej. Jag och Mia är lika trygghetsberoende som alla andra, med undantaget av att vi väljer bort en stor del av bekvämligheter och fördelar i vardagen vi svenskar faktiskt har. Hur tänker jag då?

Hemma kan man t ex ta på sig inlines och åka i parken. Man kan ta på sig skidorna när snön kommer och springa ut och gå loss i backen. Kräksjukan är väl den som mest är att undvika kanske?

Men här då? Tja, ingen drar på sig inlines och riskerar att bryta benen. Att dra på sig skidor för att tok-åka i backen är heller inget alternativ. Man kalkylerar alltid med en risk. Även om ungdomarna kör som galningar, och att säke