Att våga ta steget & Att våga leva i nuet.
Uppdaterat: 5 maj 2019
-Utvandrare? Äventyrare? Eller naiv Vagabond? Vi har fått frågor av många om vårt val att flytta ifrån Sverige. Det har varit mestadels positiva frågor och handlar som oftast mest om förvåning kanske? Mer om att vi vågade ta steget. Men även Hur vi gjorde för att klara av det, med allt det innebär? Att luckra upp alla rötter hemma var ingen enkel sak, och ytterst känslomässigt - En slags frivillig, men nödvändig amputation? Men, viljan att lyckas. Och viljan att nå fram, måste vara stark. Kanske starkare än vad många tror. Blir man någonsin redo att lämna Sverige och tryggheten?
Att inte veta - Blir det bra? Eller bättre?
Familjelivet hemma är oerhört tufft och ställer tuffa krav på varandra. Och visst ska man ha långsiktiga mål tillsammans. Som spänner 30 år i tiden, och längre? Men, är det så spännande att sadla om när man är 65+? Vill man? Orkar man? Vad kan bli bättre som pensionär utomlands? Vad kan en gubbe i värmen bidra med kan tänkas?...
-Har jag inte det mycket bättre här hemma ändå?
Detta måste lyckas, vi har inget annat alternativ..
Naturligtvis handlar det även om hälsan. För att ta detta steget måste man kanske inte vara en Olympisk Atlet, men väl vara sportsligt inställd på att uppnå ett mål (själslig hälsa kanske?) Själv har vardagen alltid präglats efter möjligheterna till att få ha kontroll på när man ska få flytta. Planering hjälper mycket. Och att sätta en tidslinje.
Men att tro sig veta innan man flyttat på hur allt ska bli? Eller, hur allt kommer vara.
Det är omöjligt. Och – Oj! Vilka överraskningar vi stött på.
Allt ofta handlar det om att tvingats att se saker hamna i det dyrare skiktet. Eller, att se det i det långsamma skiktet, beroende på vad man är ute efter att ta reda på? -Ett facit till att rota upp sina rötter, för att kvickt så dom igen i annan jord.
Det har ni sett på TV och i serier som t ex Raskens vad det kan leda till. Och kanske är det så? Att vi dras med det på hornhinnan, som en varningens signal, Att bege sig ut där ”I det okända...”.
Bloggen handlar ju om att utvandra till ett främmande land, med allt vad det kommer att innebära, Inte köpa en sommarbostad. Skillnaden är som att simma i havet och att simma i en pool. Båda är helt underbara, såklart. Men ger olika upplevelser. Inte minst för oss som, invandrare. För oss finns inga andra alternativ. Detta måste lyckas helt enkelt!
Vi har inget kvar i Sverige att återgå till. Allt är sålt.
Alla sociala såväl som praktiska delar och bitar är avslutade.
Vi ägde bara de kläderna vi bar och den resväskan vi hade med oss när vi kom. Allt är sålt och vi äger inget längre.
När pengarna är slut, är dom slut.
Om hälsan sviktar finns ingen där och hjälper oss. Den enda trygghet vi har är varandra och ett enormt driv och jävlaranamma. Inga andra onämnda säkerhetslinor... detta är på riktigt.
Alla anledningar för oss att flytta är lika olika som för människor som väljer att emigrera fullt ut. Man kanske träffat sin kärlek här och stannat kvar? Att släppa taget om det gamla för att omfamna det nya, lite osäkra.
Jag har vänner här på ön sedan över 20 år tillbaka, som alla har sin egna historia. Inte bara greker själva, eller svenskar och norrmän. Utan även Bulgarer, Albaner, Polacker. Alla som utvandrat hit, alla med en egen dröm om att bli sin egen lyckas smed. Är det naivt kanske?
Att tro att man blir lyckligare utomlands.
Det som gör sig mest märkbart är att vi alla integrerat oss i Kretas atmosfär.
Det handlar inte bara om språk och kulturförståelse, utan om insikten i att integreras som invandrare. För, det är precis vad jag är. Även här på Kreta. En invandrare. Jag, bulgarerna, albanerna och polackerna tillsammans.
Att ta en kaffe med killarna från Pakistan kan få en att känna sig enormt invandrad. Inte för att man inte pratar språket med varandra, utan att dom har varit här ”före” oss ”turistande invandrare”. Här är vi mindre integrerade och förlitar oss på grekerna själva. Antingen flyttar man hit och integreras, eller så flyttar man hit och självmant undviker att släppas in. Man kan inte äta kakan och fortfarande ha den.
Här finns inget Lätt & Lagom...
Så, ut och skapa kontakter. Var den du är. Det kan bara bli bra och bättre!
Hemma i Sverige har jag sedan barnsben alltid stött på fördomar.
Och fått ta min beskärda del av att vara ”olik” och annorlunda. Idag är det inget konstigt alls, men för 40-50 år sedan var ett ”blandbarn” ovanligt i skolklassen. Det har aldrig varit något hinder för min del och jag har aldrig sett svårigheter i att ha föräldrar från olika länder.
Fördomar har alltid legat hos andra.
Kanske är det så? Att jag redan som barn, känt mig som en vagabond?
Jag minns speciellt en händelse i skolan. Det var i andra klass och jag satt utanför klassrummet vid ett bord med andra ”blandbarn”. Här satt vi när alla andra satt i klassrummet, och vi hade en lärare som hjälpte oss med skrivning och läsning. För, man hade oss blandbarn i extraklass, som det hette, för vi hade, per automatik inlärningssvårigheter!?
Dagens sanning!
Men, det som satte ett avtryck i mig, var en dag när vi satt här ute och en förälder pratade med lärarna. Plötsligt, hörde jag en lärare till föräldern säga högt medan hon sneglade mot oss vid bordet; ”-Jo, det vet vi ju hur det går för alla dessa blandbarnen”...
Det var andra tider gott folk. Och som ”Balubabarn” fick man själv skapa sig en identitet.
I skolan och utanför. Så, kanske mina rötter inte växte sig långt ner i myllan efter allt? Finns säkert professionella som gärna rotade mer i det där, haha.
På Kreta känner jag mig hemma, och alla blickar har alltid riktats mot Mia. Såklart! Kommer ihåg för många många år sedan när vi gick ut och åt en kväll, och servitören tittade på Mia; Blondin och superturist, typ. För att sedan titta på mig, och när våra blickar möttes blinkade med ögat till mig, som att ”-Snygg turist-tjej, Bra fångat”. Hahaha, Vi har skrattat många gånger åt det, jag och Mia.
På Kreta har jag alltid känt mig hemma och här är det inte jag som får blickarna riktade på mig som turist i första taget.
Mia var med om en sak som fick henne att bli stolt nu härom dagen.
När hon var ute och gick stannade en kvinna henne och pratade grekiska med henne, fort! Mia hann knappast snappa upp vad hon sa, och när det kom fram att Mia var en hitflyttad svenska, sa kvinnan att det kunde hon aldrig tro! Hon trodde Mia var 100% grek, det tyckte kvinnan sig se på Mia´s gång, avslappnande hållning och fajans.. Dom båda fick sig ett gott skratt iallafall, och Mia kände sig som ”hemma”. Som jag alltid gjort här, oavsett vart på ön jag varit.
Integrerad, eller hur man nu känner sig.. Ska man se sig själv som integrerad kan man inte bara gå sin egen väg, för att man kan. Att känna till högtider och olika datum kan man läsa sig till, Att sätta sig på den lokala kefenion kanske inte är det första man gör som invandrad turist? Men ack så viktigt för att hänga med. Det finns dom som bott här i 10+ år och fortfarande inte umgås med lokalbefolkningen, mer än till vardagens bestyr som att handla eller utföra dagliga tjänster som post, bank osv. Det är också okej, men, det måste vara trist? Eller?..
"En man med en mustasch som fått jultomten att avundas"
Själv satt jag första gången för många år sedan på ett kafenion i en avlägsen by, och hade tagit tillflykt till skuggan tillsammans med 20 andra män i olika åldrar. Alla tittade på mig, och visst lös det ”turist” långa vägar, men ändå var man inte helt säker. Jag såg ju inte ut som en skandinav. Nej, inte helt klart. Men... Servitören kom ut och skulle ta min beställning. En man med en mustasch som fått jultomten att avundas, frågade mig vad jag ville ha. Jag stapplade fram min beställning på grekiska, klent, men handfast säker. Mannen tittade på mig i vad som kändes som en evighet, för att sedan utbrista i ett jättesmil. -Ahh, Bravo! Han blinkade åt mig och nån minut senare kom det fram saker på cafébordet som hans fru tillagat i köket, Jag skulle smaka och säga vad jag tyckte. Jag satt där i över tre timmar, och under tiden allt fler anslöt sig på alla stolarna på den lilla uteserveringen, visste jag namnen på alla som satt där. Om vad bagarens son råkat ut för som gjort honom blind. Om vem som sagt vad osv.
Massor av historier från verklig vardag. Ingen visste något om mig, Det var inte så viktigt, nu. Det fanns gott om tid till det nån annan gång.... Σιγά Σιγά. Det var mitt första intryck av denna delen av Kreta. Byn hette, Papagiannades.
Det finns många som inte umgås med invandrande turister här nere. För man kanske inte vill ”störa” och stöta sig med dom som har massor av pengar (tror man)? Många tror inte att en Svensk vill invandra till Kreta, mer än att köpa sig en semesterbostad. Och såklart har man inget gemensamt med alla rika Svenskar. Eller hur?
Det finns en hel del kretensare som under sina år skaffat vänner hos turisterna. Vänskap som kommit och försvunnit, kanske inte alltid med avslut man valt själv? Man är försiktiga i att binda sig för mycket i vänskapen. Men är alltid lika öppna, hjärtliga och otroligt givmilda. Är du dig själv bemöts du alltid likadant tillbaka. Men inte med att flasha med massa pengar eller sittandes i ett säsongsboende som prålar ”hundratusentals euro”.
Folk här har det alldeles för tufft för att imponeras av det. Och, det skriker miltals av avstånd mellan dig och lokalfolket.
Man går på knä än att be om allmosor. Stolthet går före pengar.
Pengar är inget som inspirerar. Dom är bra och ha, men är inget man inte har klarat sig utan.
Såklart ska man kunna bo i sitt drömmars hus, absolut!
Det handlar inte om det. Tro inte att jag inte är otroligt lycklig för alla som hittar er lycka här, om det så är i ett tält eller i ett slott. Men att kunna uppleva Kreta som medborgare måste man även se bakom ord som ”Genuint” och se till vad det är som bär upp detta ordet.
Att visa Kreta hänsyn, respekt och ömsesidig kärlek helt enkelt.
Ni som älskar Kreta, Ni kan sitta och insupa folket, miljön, naturen här nere... Eller hur? Ni gråter och blir deppiga hemma i Sverige redan efter hemkomsten, och bara vill hit igen? Ni vet vad jag menar. Så vänta inte! Våga drömma er bort.