Att blogga om sitt liv. Och om sitt paradis..

Så varför började vi blogga? Innan vi flyttade hit så satt vi i timmar och letade bloggar och filmer på Youtube om Kreta. Och speciellt om denna sidan av Kreta - Lasithi. Vi hittade några som skrev och läste dom flitigt. Men de skrev inte hur det var att bo här permanent. Och inte heller med någon känsla om hur det skulle vara. Hur det är att sakna Sverige (eller inte). Dom få bloggare vi hittade här, sögs snabbt upp av resebranschen och slutade skriva med den magi vi förtrollades utav. Eller så skrev man främst om sina egna intressen och oftast med en affärsverksamhet i bakgrunden. Visst finns det skandinaver som bor här, länge och om än sällan permanent, så finns dom. Men få nämner den vardag en kretensare lever i här - Utan filter, utan jantelag. Att våga vara fattig, utåt sett. Att våga prata öppet om det man inte har. Men kunna prata om att vara oerhört fri - I sinnet och i hjärtat. Hur är det att som Svensk, komma hit och leva... som en Grek? Går det? Vad krävs? Hur gör jag? Om alla svårigheter man måste möta som vanlig arbetare, utan massa euro på kontot som backup och trygghet. Inget mer än det du har i resväskorna och din budget på kontot. Att kapa alla band med myndigheterna hemma, på gott.. och ont. Då slog det oss! Att det måste finnas fler än oss som undrar och hur kul det att läsa om någon annans liv och erfarenheter. Jag kan säga att det är jätte roligt att dela med sig om vårt liv här. Har fått så mycket respons av många och jag blir så glad att ni skriver till mig. Tyvärr har vi inte kunnat vara så aktiva eftersom vi inte har haft internet. Har fortfarande inte fått något internet! Vi kokar inom oss av ilska, men vet hur det är här.. Ypomoni! Maria...

Så hur var det att flytta till ett nytt land?

I början så var det helt ofattbart som jag inte kunde ta in allt.

Vi dansade på molnen av lycka. Stod ofta på balkongen och tittade rätt ut och jodå det är ju så sant, vi bor på Kreta nu. Precis som vi önskat oss.

Som en saga som jag älskar att läsa gång på gång...

Och det är fortfarande samma saga som fyller mig med glädje och jag njuter för fullt.

"Att något fattas, men man vet själv inte vad.."

Visst. Jag ska vara helt ärlig och säga att det funnits dom perioder då man inte orkat längre. Utan bara vill ge upp. Men vi är två och vi känner varandra innantill. Vi är varandras styrka. Det har inte handlat om att inte ge upp, utan mycket starkare än så. Man vill liksom inte ge upp. Inte nu, inte för detta. Nä, det måste krävas mer. Nästa gång, nästa motgång får vi se, men inte nu. Och så bygger man på hela tiden. Man lägger styrkan och skinnet på näsan i lager.. Vi är fortfarande i startfasen i vår flytt. Oj oj, om ni bara visste. Vi har våra planer här i paradiset. För att vi är här betyder inte att vi slutat drömma.

Och vad är drömmar om man inte förverkligar dom, kan tänkas? Så, vi letar vinklar och nya sätt att bygga på drömmen. Den blir nog aldrig klar. Inte helt.

Många vandringar blev det hemma i Fiskebäck. Många tankar, mycket att prata om...

Robban säger att många som ser hans verk känner att dom inte ser ut som om dom är färdiga. Att något fattas, men man vet själv inte vad. Ungefär så man kan känna här, ibland. Och Robban säger att han inte vill att något ska vara färdigt heller.

Att allt är ett evigt pågående projekt. Han slutade för många år sedan att signera sina verk. Inte på framsidan. Han signerar dom bara på baksidan, och det har sin anledning - Han vill att man själv väljer det håll tavlorna ska hängas upp. Inget fast upp och inget fast ner.

Nä, det är betraktaren som ser motivet man vill se, och ska därefter endast få hjälp i sitt arbete med att tyda. Nåja, det låter logiskt när Robban berättar... haha. Kanske är det så med vår blogg? Den blir aldrig "klar". Man hittar nya vinklar och nya sätt?

Är det smart att lämna ut sig som man gör i en personlig blogg? Nja. Nej. Kanske inte? Men vi tänker inte så, jag och Robban. Vi är båda "färdiga" med vad andra tycker om oss. Vi visste att minst lika många man trampar på fötterna genom att flytta, lika många nya kommer in i vårt liv. Man ger och man tar. Men det är viktigt att först vara klar över vad det innebär. Kanske inte ha möjlighet på många år att komma hem? Att inte kunna vara med vid tråkigheter, där man mer än gärna vill vara då? Många tankar har gått åt familjen, de som bor i Sverige. Men vi ser det inte som att vi "lämnat". Det är lika långt båda vägar - Hit som dit.

Pengar har vi inte mer än vad andra i familjen har. Tvärtom idag har vi mindre pengar än förr. Vi har fått, och får, frågor kring oss och familjen ganska ofta. Om varför vi lämnade och hur vi klarar av att inte vara nära osv. Men, det är inte så när man väl flyttat. Man ser inte kilometer och mil lika långt längre. Inte från detta hållet. Man ser mer på avkall i vardagen, om saker man inte behövde, och ingen behöver. Inte egentligen. Men det är vi, inte andra..

Allt är ju annorlunda här än i Göteborg, både på gott och ont.

I mitt hjärta finns alltid Göteborg såklart det är ju där jag är född och har mina rötter, som den göteborgare jag är. Sköna sommaren och allt det gröna i skogarna, de vackra sjöarna och alla våra vilda djur. Saknar Göteborg stundvis. Men inser fort att jag faktiskt bor i min dröm, så snabbt känner jag mig lycklig och tala om att leva i ögonblicket. I Göteborg gick vi långa promenader nästan varje dag. Här luftade vi våra idéer, och våra tankar. Inget var tabu. Vi var överens om att "tömma" oss på lilla minsta tvivel. Om det fanns.

Livet är så mysigt och trevligt med alla som vi känner i mitt lilla Makrigialos.

Där solen skiner och med sitt vackra hav och berg. Med den känsla som jag får här, friheten och lugnet. Stränderna ligger runt om hela byn och det genuina och mysiga folket som deras småstadscharm med en svårslagen gästfrihet och magisk natur.

Vandra i natursköna landskap och stanna till i en närliggande bergsby, njut av mat med egentillverkad olivolja och lokalproducerat vin - känn dig som hemma.

Det är viktigt för oss att få ha den tid till att njuta av livet. Viktigt för mig är att bo intill havet jag älskar att höra vågorna och känna lukten av saltet, det ger mig lugn.

Min lilla by är inte så stor. Och det räcker hur bra som helst för mig och Robban. Vi behöver inte så mycket i livet. Det vi behöver fixar vi i den takt vi kan. Önskar att jag skulle kunna vara hemma här en hel sommar och njuta av värmen och få svettas, haha.

Här har nu börjat med digitala hyreskontrakt och andra e-blanketter här, som tur är. Så nu har vi sett till att vår revisor har alla våra dokument i digitala filer. Kommer ni ihåg kontoristerna hos polisen? Med alla stämplar och alla papper som vi fick ta hit och dit till alla olika kontor? Nu kanske det blir lite lättare i framtiden? Time will tell..