April: UFOn på besök & 70 dagar plus..
Sista månaden hemma, nu väntar jobbet på mig i Maj! Ska bli så skönt.
Sen så är det nedräkning på sista veckorna innan Mia kommer hem, vilket i år ska bli mycket mer ”aktivare”(?) Det väntar stora förändringar i sommar samt planer som kanske får se dagens ljus redan i höst i Makrigialos? När tålamodet börjar tryta väntar smidesjärnet värmas upp igen för nya vässade planer, och April avslutas med UFO besök i Mackan(!?).... Häng med!
70 dagar plus...
Nu i skrivande stund är det mindre än 70 dagar kvar innan Mia äntligen kommer hem.
Mycket av dagdrömmandet går åt till att tänka ut vad vi ska göra. Men går lika fort över då man kommer på att vi fortfarande är långt ifrån varandra..
Vad kan tänkas forma dagarna som nu ser likadana ut, tänker ni kanske?
Jag håller med er, så kommer jag numera på mig själv att fundera på då och då.
Visst är det underbart med trädgårdssysslor och vetskapen om att ha havet och stränderna så nära. Men vad ska man med allt detta till när man efter ett tag inte kan dela glädjen?
Skillnaden är när alla ”måsten” även hittar hit ner.
Som att man måste leta jobb för att betala räkningarna. Och svårt nog som det är här nere med jobb i värsta arbetslösheten, blir det även till att svara på frågor som ni läsare skickar vilka delar samma drömmar vi hade och har.
Frågor om arbete, att ha en försörjning.
-Hur får ni det att gå runt? Är frågan som kunde ha bidragit till en egen ö för oss två, om jag fått en hundring för varje gång ni frågat. Men den är berättigad, absolut.
Tillsammans med frågan om Mia bor kvar i Sverige? knyts påsen med framtid på Kreta ihop med hopp om framtiden som snöre.
Motivation har aldrig saknats, men frågan kring uppehälle har alltid legat där som en fuktig filt över oss, ständigt påminnande om den fight som förväntas tas dom närmaste åren innan pension.
-Hur länge ska Mia orka pendla?
-Har jag jobb nästa år?
-Får vi in nog för att pröjsa allt?
-Är det värt allt detta?
”-Distans är bara ett test för att se hur långt kärlek kan resa...”
Samtal som boostade mig.
Min gode vän Zoki ringer mig från kalla Sverige en dag och berättar om han och frun Marias planer under kommande framtid. Vi pratar ofta om våra resor vi gjort. Vi vår och dom sin.
För det är ju så att, även om man är en entreprenör eller ej, skapas alltid frågan hos en nyfiken själ med -Hur gör jag detta bättre? Och detta delar vi fyra alla gemensamt. - Insikten om att vi ständigt kan göra bättre.
Jag tar en sked av min nykokta havregrynsgröt och lyssnar på vad Zoki berättar och tänker på hur trevligt det vore om vi kunde sitta och ta detta över verandabordet en dag?
Han berättar om deras nya friskt vågade framtidsplan och jag lyssnar spänt när jag inser att jag och Mia delar deras oro såväl som spänning i ögonblicket då man inser att detta är livsavgörande och något vi måste göra! Det som innan varit en svårknäckt nöt om en flykt från en tuff vardag blir till hopp om en nystartad framtidsutmaning med hopp i siktet.
Trots deras tuffa motgång under pandemin, berättar han att han beundrar vårt steg vi tagit.
När jag lyssnar till hans syn på vårt beslut känner jag hur skönt det är att få bekräftat att mitt och Mias val har varit bra nog att inspirera andra till den grad att man boostar oss med tankar och hjärtlighet. Vi kanske inte tar samma steg, men våra beslut är gemensamma, så vi förstår, och med detta vill jag önska er båda all lycka!
När vi lägger på känner jag att det är dags här hemma också.
Dags att sätta igång smideselden igen för att smida nya vässade planer!
Deras plan inspirerar mig lika mycket tillbaka...
Uti vår Hage
Har under morgonens sköna kaffestund irriterat mig på mig själv för att jag inte klipper vissa grenverk i vår bougainvillea. Speciellt när dessa envisas med att skymma solen när man vill njuta av dessa, till att vägra blockera solen när den står som lägst. Nu fick det vara bra helt enkelt.
