Allt faller ihop! - Inför slutet på en ny början
”- Älskling! Jag vet inte vad som hänt. Det bara sprutar vatten rätt ut från kranen när jag sätter på köksvattnet! Avloppet på dass stinker skit. Jag har lyckats få bort alla småkryp.
Och du! Grannens hund blev attackerad av vildhundar på vår tomt idag... Kan du handla på vägen hem?”.
-Jisses! Vad händer? Känns som allt rasar omkring oss efter snart 6 månader hemifrån.
Snacka om misskött hus och hem! Inte för att Mia inte klarar det, men det är en hel del som ska fixas, skötas och lagas. Och hon gör allt vad hon kan - helt ensam!
Har väntat på att jobbsäsongen ska sluta så jag ska få gjort något. Men detta måste väl ändå ta priset? Allt faller ihop, känns det som? Och själv är man en mil ifrån och ser på...
Ordning ur Kaos..
Sitter och funderar på jobb om hur länge jag ska kunna dra ut på allt?
Jag menar. Visst fixar Mia där hemma, och visst är det mycket hon ser till fungerar.
Men en hel del är saker som jag måste ta tag i.
Min kalender fylls på och jag känner en lätt stress krypa på mig.
Allt fler saker blir rödmarkerade på kalendern på skärmen framför mig. Och jag undrar hur länge jag ska fortsätta att flytta fram på allt? Visst låter det dramatiskt? Och även drastiskt?
Ibland när allt hamnat lite ”snett”. Krävs det väldigt lite för att saker antingen ska tippa över, eller ställa allt till rätta. I vårt fall, känns det som att saker ställs på rätt plats.
Om det är så, det får vi se? Det ser ljust ut i horisonten, - Skönt!
Det har varit en tuff säsong..
”-Älskling! Grannens hund blev attackerad idag”.
Hör det plingar till i telefonen på jobbet.
Sneglar lite på den medans jag försöker bli klar med annat, här på jobb.
Ser att det är Mia som skickat på Messenger. Öppnar och läser att; grannens hund blivit attackerad(!?) - What the!?! Våra hundar då? Är dom inne hos oss nu? Hur f-n kom dom igenom? Många frågor yrde omkring i huvudet. Kände att jag måste ringa upp.
Men i samma ögonblick ringer Mia.. - Hej! Vad har hänt? Frågar jag, med hjärtat i halsgropen.
Mia berättar att, när hon varit ute och skulle stänga vår grind efter sig. Såg hon att grannen med sin hund var på väg runt hörnet. När plötsligt ett gäng hundar omringar henne och hennes hund. Mia stannar då upp lite, känner att detta bådar inte gott.
När hon plötsligt hör ett Ylande! - Det är grannens hund, Vic. Som blivit attackerad. En av bybornas alla hundar visar sig vara den som attackerat. Och ägaren kommer strax efter som om inget hänt. Och blir irriterad på grannen och hennes hund istället.
Mia möter upp grannen när denne kommer tillbaka med Vic i famnen.
- Ett jack i nacken efter ett väldigt otäckt bett syns.
Mia hjälper grannen att göra rent såret. När Mia fixar, ser hon fler bett och talar om att hon måste kolla upp hans hundar.
Om dom har fått vaccin mot smittbara sjukdomar och så. För det är inte helt säkert att hans hundar ens är vaccinerade.
”-Houston, We have a Staket!”... Ovan historia skulle visa sig vara ”tur i oturen” för oss. Låt mig ta det från början.
Som ni kanske har läst i mina föregångna inlägg? så läste ni kanske att grannen gjort allt för att hindra oss från att få upp ett staket samt en port? Nu blev det inte så, utan vi satte upp detta trots allt. Vilket fick kärringen att surna till om hon inte kunde annat än att förstöra för oss. Nu är det så, att hon inte haft ”problem” med Mia, och mest lägger sin irritation på mig. Varför är oklart då jag bara talat om för henne vad lagen och ett uns av normalt folkvett säger..
Nåväl. Det visar sig att Mia och Grannen börjat prata, och detta nere vi grinden när detta fördes upp. Och det skulle visa sig att grannen själv tyckte det var bra idé att vi fick upp detta nu. Hör och häpna! -HON tyckte det var bra, -Hahaha.
Sicket renodlat skitsnack. Men okej. För Mia's skull köpte jag situationen.
Jag sa till Mia; ”-Håll dina vänner nära, men din fiende närmare...”,
Och så fick det bli. Jag säger bara att, ofta hanterar kvinnor saker bättre. Även om det är med lömskhet i sinnet. Men för ”grannfredens” skull. Jag vet att Mia vill ha lugn och ro.
Så hon spelar med...
Nu skulle det visa sig att vårt staket och grind höll dessa hundar ute.
Vem vet hur det kunde gått annars? Kanske dom jagat ner hit, och utsatt våra hundar för detta? Nu såg hon, och förhoppningsvis fattar varför det måste upp.
Samt varför koppel, på offentliga platser. Numera är lag.
Även om hon samma dag, fortsätter att gå med sin hund utan koppel... Goddag yxskaft!
Dagen efter kommer jag hem från jobb, körandes på stigen ner mot vårt hus. Vad hoppar ut framför bilen om inte hennes hund!
Hennes port var vidöppen, och hund utan uppsyn eller i koppel. Snacka om att vara totalt döv för sin omgivning och som hundägare..
Nja. Nu slutar ju inte staket-historien riktigt där och nu. Det har varit lite si och så med hur det ska vara med detta. Och vi har fått nys om flera problem i staketet runt om tomten som måste fixas. Ingen ko på isen. Men vi ser ju nu att hundar kan ta sig in, och ut såklart.
… Men se det räckte inte!
Robban: -Livet leker igen Livet: -Rassel & Krasch!
-Va i hela friden! -Neeej!” Yupp! Växellådan rasar!
Typiskt! Och även typiskt att det skulle komma nu. Nåja. Bara att se till att fixa det - Ytterligare släppa in ljus till fladdermössen i plånboken. Passade på att byta annat också när väl ”lådan” var ute. Och skräpet var upphissat.
”Operation Clean Veranda” - Mias stora Milliped -agenda Mia har ju som sagt inlett sitt krig mot alla millipeder på verandan. Och även andra insekter som har vågat visa sig på hennes krigsskådeplats. Dessa är inte bara äckliga, utan även ett uttalat hot som ska - Dö en äcklig död innan dom inträder vårt hus.
Operation ”Clean Veranda” gick av stapeln nu i mitten av Oktober, och är inne på sin 2:a eller 3:e vecka nu. Mia har flyttat fram sina trupper och dessa utgörs nu av en totalt ren veranda, utan sittplatser eller mattor för skor heller.
Alla måste offra sig, heter det.. Och mattor - för att torka av skor. Är just nu bara trams.
Kampen mot äckliga Millipeder och Centipedernas är viktigare att hantera, än att sitta skönt.
Jag hör hur Mia går runt i huset på kvällarna.
Avsynande väggar, uppifrån och ner. Som en militär morgonsyning vid uppställningen.
Och allt som går att flytta på, flyttas det på.
Jag hör hennes skrockande småskratt när hon går där och patrullerar, nöjd..”-Höhöhehe..”
Ibland får jag (lyckligtvis) ta del av hennes framgångar i kriget.
Speciellt när hon varit ute i 3 timmar och gått runt huset för sin rutin och kvällsavsyning.
När hon kommer in, alldeles i extas och lika lycklig som någon som fått tre Tv-apparater på trisslotten:
”-Älskling! Inte en enda jävel syns! Dom ska passa sig dom små jävlarna...”
Jag kan inget annat än att le. Och älska min lilla superkrigare...
Lyckas - Det gör hon alltid.
